Månförmörkelsen.

1 Friare ha, som hvar man vet, en hel hop missöden. Än komma de för tidigt, än för sent, än få de korgen, än falla de i varggropar, än dumma de sig på tusen upptänkliga sätt. Men det värsta qual en olycklig friare någonsin råkat ut för, är utan tvifvel det som kamrer Tullbom från Åbo fick uthärda i November månad år ettusenåttahundrafyrtiofem.

2 Kamrer Tullbom*)»Friarn från Åbo».konsekvensändrat/normaliserat är en alltför notabel person för att behöfva någon presentation. Hvarochen känner hans snällfotade slingerbultar för Marie Torrgren, brukspatronens älskvärda mamsell dotter, hans lilla Cajsaniemi-äfventyr med den sköna grefvinnan Tulpanoff och hans verldsberyktade »eller huru ä’ de’ icke så?». Men hvad ännu ingen annan känner än på sin höjd några infama tidningsspioner, det är bemälde kamrers spritternya friareäfventyr, passeradt i Helsingfors för några veckor sedan. Den som har den lyckan att vara närmare bekant med Tullbomen, borde vänligen råda honom att aldrig resa till Helsingfors för att fria, det slår sig sannerligen icke till pennings, alla hymens gudamakter ha svurit hans förderf.

3 Ty några af ödets galgfåglar äro födda med en korg om halsen och den bära de sålänge de lefva. De fria till rikedomen, och höra endast björnarna brumma; till titlarna och afspisas med fjortonde rangklassen; till stjernorna, och finna dem oåtkomliga;original: oåtkomliga: till skönheten, och bli afsnästa;original: afsnästa: till lyckan, och bli illa lurade. Hvarthelst de vända sig, framtittar en grinande Satyr bakom det dyrkade föremålet, visar lång näsa, som tjufpojkarna ha för sed att göra, och tyckes säga: kära nalle, gör dig inte till! En ofantlig malis! En venstervriden otur! Ett illmarigt öde! Eller huru ä’ de’ icke så?

4 Kamrer Tullbom gick af och an i sina åldriga ungkarlsrum vid Tavastgatan i Åbo. Vädret var ruskigt, höstregnet dröp från takrännorna, gatorna voro oanständigt slaskiga, vinden pep genom de dragiga fönsterlufterna, brasan rökte in, ljusen dröpo talg på skrifbordet, ljussaxen nedsotade papperen, i drickskarafinen fanns intet vatten, i bläckflaskan intet bläck, torrakaner hade begått sjelfmord i bläckhornet, råttor hade bespisat sig med lädret på skinnsoffan, skrifstolen hade lossnat i limningen och gifvit sig utåt i alla fyra väderstrecken, favoritpipan var oljig och svart, tobaken var slut, fidibussarna ville ej tända, kaffet smakade som hade det varit kokadt på snus – korteligen, alla de »små sorger i menskliga lifvet», som gemenligen vidhängla det sköna ungkarlslifvet, hade sammansvurit sig att förbittra Tullboms goda lynne. Länge uthärdade han med en hjeltes tålamod; men när nu ändtligen klockan stadnade, rullgardinen nedföll från sina hakar och bakstycket af den storrosiga turkiska nattrocken befanns ha gjort för nära bekantskap med gnistorna från brasan, – då brast den så grymt förföljdes tålamod, betydelsefullt knackade han ut pipan mot kakelugnsluckan, och när äfven pipan vid denna manöver skilde sig i fyra lika stora stycken, utbrast Tullbom och sade: »konsekvensändrat/normaliseratjaså!»konsekvensändrat/normaliserat

5 »konsekvensändrat/normaliseratJaså»konsekvensändrat/normaliserat, fortsatte han med stigande vrede, »konsekvensändrat/normaliseratjaså! Hvad är väl detta för ett regemente? Odrägligt, ä de inte så? Är du en man, Tullbom, och kan fördraga detta? Ingen fred, ingen ro! Dåliga revenyer af ångbåtsaktierna! Krångel med theaterhuset! Ohjelplig misskalkyl på en sjundedelskopek i räkenskaperna! Du måste gifta dig – se der en universalkur, en favoritidé! Godt. Ritningen är uppgjord, det fattas blott penningar, byggmästare, machiner och stenar, annars vore hymens tempel längesedan färdigt och inredt? Du friar – ä de icke så, eller huru?»konsekvensändrat/normaliserat

6 Följande dagen lånar Kamrer Tullbom en vagn, begifver sig på väg, åker ihjäl tvenne hästar, köper hvita tvättskinns handskar i Ekenäs, stjelper i Pohjo-backarna, skråmar sig i ansigtet, räknar skjutspengarna miste, kör sönder venstra bakhjulet, bjuder snus åt värden på Finns och anländer till Helsingfors i lagom tid på natten för att i hällande regn få bulta på fyra värdshusportar, innan han får entrée i den femte.

7 Det är den 9:deoriginal: 9.de November. Dagen derpå ger Hr Ehrnburg på Bellevue stor Mårtensmiddag, bullersam i åminnelse. Kamrer Tullbom hedrar rätterna och champagnen samt råkar derpå i ett intressant samtal med sin gamle vän, Assessor Gräsgrön, far för sex giftvuxna döttrar och räknande 1 200konsekvensändrat/normaliserat Rubel Banco i årlig inkomst, förutom sportlar.

8 »Jaså, jaså. Och Regina är tjugutre år, säger min bror, ä de icke så! Lagom ålder för en stadgad mans hustru, ä icke så, eller huru?»

9 »Tre och tjugu på spiken; om två år firar jag mitt silfverbröllopp. Bra flicka, min Regina, talentfull flicka; kan sin Meidinger med tryckfel och allt.»konsekvensändrat/normaliserat

10 »Talar hon också tyska, brors mamsell dotter?»

11 »Nej, men hon spelar fortepiano – och det är intet klimprande, skall jag äga min bror, hon spelar med båda händerna.»

12 »Förträffligt, jag är en stor vän af musik. Musik, astronomi, tobaksrökning och fruntimmer, se der mina svagheter. Gamla ungkarlar ha svagheter. Det infama ungkarlslifvet! eller huru ä icke så? Egentligen har jag haft en oerhörd framgång hos fruntimmer, men det vete hin hvaraf det kommer sig, de sköna vilja hellre ha mig till älskare, än till man. Nå partiet kan då betraktas som uppgjordt, eller huru, min högtärade bror Gräsgrön, ä de icke så?»

13 »Visserligen, min kära Tullbom. Jag gläder mig att i dig få en stadgad och presentabel måg. En småsak återstår väl ännu ...»konsekvensändrat/normaliserat

14 »Brölloppet? jaha, jaha, ä icke så?»

15 »Nej, flickans samtycke. Visserligen har jag till hälften bortlofvat hennes hand åt Collegii-Registratorn Grönfelt; utom det att namnen sympathisera, inbilla sig de unga att deras hjertan göra detsama. Men det har ingen fara, Grönfelt fick för ett år sedan mitt löfte med det uttryckliga förbehåll, att partiet skulle vara uppslagit, om en antagligare friare anmälde sig inom natt och år. Ännu ha vi tid på oss; i fredag den 14 November precis på slaget tolf går året ut, bror infinner sig dessförinnan, och min Regina blir kamrerska. Skulle tycka, det låter göra sig?»

16 »Jaha, jaha. Bror skall få se att Tullbomen icke är af bara kork. Klockan tre minuter före slaget tolf infinner jag mig plötsligen och säger: älskvärda Regina, vill hon ha mig? svara? vill hon ha Tullbom, mitt socker? Jag tycker mig se den söta flickan, huru bjert hon rodnar och säger: jaha, visst vill jag det, förstås! (afsides.) Liksom det inte ringde och pinglade i flickors öron att heta kamrerska, skulle tro, hellre än Collegii-Registratorska af 14:de rangklassen.»

17 »Godt, godt, min kära Tullbom! Men försumma nu ingalunda fatalietiden, ty går den till ända, ser jag mig tvungen att hålla ord.»

18 »Lita på en gammal gosse. Tullbomen är ej så förstockad, som han ser ut. Eller huru ä de icke så?»

19 I sina ifriga giftermålsplaner hade de klippska herrarne ej varseblifvit att en ung modern Sekter med esthetisk frisur och poetisk frack, ehuru med ryggen vänd åt de talande, likväl förnummit tillräckligt af deras samtalsämne, för att gissa försåtet mot flickan och derefter taga hvarjehanda mått och steg.

20 Dagarna gingo. Kamrer Tullbom hade gjort täta visiter hos Assessor Gräsgrön och funnit den sköna Regina ganska antaglig, ja förtjusande. En och annan gång hade han sett Collegii-Registratorn Grönfelt i snäf ljusgul paletot slå dank utanför flickans fönster, men stolt i vissheten om sin seger, aktade Kamrern alla Collegii-Registratorer i verlden ej stort bättre än infusionsdjur och malfjärilar. Icke utan en viss hemlig skadefröjd hade han med flit uppskjutit sitt formliga frieri till sista minuterna före fatalietidens utgång; han ville just i nödens stund frälsa Regina från det grufliga ödet att nedstiga till 14:de rangklassen.

21 Fataliedagen den 14:de November bröt in och det vardt morgon, middag och quäll den dagen precis som andra dagar.

22 Kamrer Tullbom, som logerade på värdshuset Lyktan, klädde sig klockan 6 om aftonen i sin blåa friarefrack med blanka knappar, förfärdigad i Hamburg år 1828 om hösten. Ursprungligen hade fracken haft tvenne knapprader, men den ena var af en viss anledning försvunnen. Hvar gång Kamrern fått en korg, hade han, till evig åminnelse af denna vigtiga händelse skurit en knapp ur venstra knappraden, och se! vid närmare påseende befunnos nu alla sex knapparna försvunna. Men de sex högra skeno ännu blanka som en dag och ... dessutom skulle de ju hädanefter få sitta orubbade.

23 Kl. inemot 7 tog Kamrern hatt, kappa och galoscher och begaf sig gladelig ut på friarefärd. Utkommen på torget, såg han med förundran den ena långbenta gestalten efter den andra skynda förbi framåt unionsgatan åt observatorium till. Månne elden är lös? tänkte Kamrern i sitt sinne.

24 Men ingen eld syntes och språnget fortfor.

25 »Ah se farbror Tullbom!» utropade en af de springande.

26 »Är det du, Spärring? Hvad står på, säg!»

27 »Jag har inte tid, farbror, har inte tid. Månförmörkelsen kunde passera förbi utan att jag fått kika på honom.»

28 »Månförmörkelsen? åh knäfveln, just i quäll?

29 »Javisst, farbror! men förlåt, jag har inte tid.»

30 »Och du skall att se på honom?»

31 »Förstås, ja! en präktig förmörkelse, blott en liten rand af södra månkanten blir synlig säger almanackan. Adjö, farbror!»

32 »Nej håll, håll! Kunde man kanske få kika på den? Jag har ej sett någon månförmörkelse alltsedan jag första gången lade mig till peruk.»original: peruk,»

33 »Hvarför inte? mot resande är man ganska artig på observatorium. Men då måste farbror skynda sig ogudaktigt.»

34 »Nå kom då, kära Spärring, jag förgås af nyfikenhet; jag högaktar astronomin, det är en öfverjordisk vetenskap. Men oss emellan sagdt skulle jag skrifva almanackor, nog gjorde jag litet mindre regn om höstarna, för det här slasket är då alldeles onaturligt. Och månskifvan förmörkas, eller huru ä de icke så?

35 »Alltsammans, hela månen, tillochmed baksidan.»

36 »Och det blir alldeles mörkt?»

37 »Så mörkt att man ej ser lycktorna på gatan.»

38 »Skönt, magnifikt! ä de icke så eller huru?»

39 »Seså, nu äro vi framme.»

40 Man var vid Ulrikasborg. Spärring öppnade porten och Tullbom intågade. Uppför den breda raka trappan skedde tåget, derpå genom korridoren och observatoriisalen samt upp i östra tornet. Här välkomnades herrarne af Amanuensen och ett par studenter och bjödos att sitta. En ofantelig tub upptog med sin ställning större delen af det lilla rummet, ganska lik en af de trettiosexpundiga kanoner, som utgöra förnämsta möbeln i en Midshipsmans hytt på ett linieskepp. Tullbom ryste. Genom denna jätte kikare, menade han, borde man kunna räkna skäggstråna i mustacherna på nationalgardet i mån.

41 Häruppe var något svalt, ty himlens stjernor skeno, ofördunklade af glasrutor, in i det lilla tornrummet. Men för denna olägenhet hade man sörjt medelst tillräckliga stakaner af denna nektar, som på de dödligas tungomål kallas thoddy och på klassisk studentlatin thodium. I förbidan på månens väntade florshufva, intogs medicin mot aftonkylan och glada samtal förkortade timmarna.

42 Klockan slog 8. Klockan slog 9.

43 »Men mina värdaste herrar»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Tullbom med en lindrig oro, »hvad fattas månen i afton?»

44 »Jag förstår mig ej på hans nycker i quäll»,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Spärring; »enligt all astronomi borde han redan ha kommit i kölvattnet af jordskuggan. Det måste vara någon konflikt i de regionerna mellan Mars och Venus; vid sådana händelser komma alltid jorden och månen i mellanhand. Låt oss klinga, farbror Tullbom! hvad tror farbror alltså om Abdelkaders nya segrar i Afrika och hvad månne det vara för hemliga klausuler i handelstraktaten mellan Frankrike och China?»

45 Samtalet fortsattes. Glasen rördes flitigt – för köldens skull. Klockan slog 9, slog 10. Då steg Kamrer Tullbom upp.

46 »Nu får jag lof att gå.»

47 »Utan att ha sett månen i schlafrock? nej värdaste farbror, det går aldrig an, det dröjer på sin höjd fem minuter till, jag tycker mig redan se en skymt af dessa Kejuiset och Menningäiset, som äta upp månen, efter hvad den vidskepliga allmogen påstår. På en bit ännu, farbror! Jag håller för att Turken måste stryka flagg till slut, det är aldrig godt märke att han börjat raka sig och gå i snäfva pantalonger.»

48 Glasen klingade åter. Turken utjagades ur Europa och hade nyss blifvit döpt, när chronometerns visare pekade 11. Då steg Kamrern för tredje gången upp.

49 »Farbror Tullbom!» ropade Spärring med ögat för tuben.

50 »Mjukaste tjenare, mina herrar, affärer ...»konsekvensändrat/normaliserat

51 »Affärer kl. 9 på qvällen? Farbrororiginal: Fabror skämtar. Alla astronomiska ur gå två timmar förut, det vet ju farbrororiginal: fabror som astronom, det kommer sig deraf att stjernåret har ett betydligt försprång framför solåret och är ju helt naturligt, när man besinnar dagjemningspunkternas framflyttning på ekliptikan. Ä icke så!»

52 »Visserligen, jaha. Och klockan är egentligen ej mer än 9, menar bror Spärring, eller hur ä icke så? Skulle mitt gamla repeterur ha dragit sig två timmar, det vore kuriöst.»

53 »Högst naturligt. Allt i detta rum är magnetiskt, och skålfjädern i uret, ser farbrororiginal: fabror ... Dessutom se hit, märker ej farbror något ovanligt i månen?»

54 »Nej det kan jag ej förmärka.»

55 »Betrakta noga det höga berget vid vestra månkanten, man kan ju tydligt se att det sprutar eld.»

56 »Jag tycker mig se någonting eldsprutande ...»konsekvensändrat/normaliserat

57 »Och märker farbror pimpstenarna, som flyga i luften der? när de utkastas med en viss fart, komma de ur månens attraktion in i jordens, visa sig för oss som stjernfall och nedfalla som eldkulor. Jag glömmer aldrig hösten 1838 när jag skrinnade en afton ute på isen vid Vrakholmen.»

58 Och Spärring började en af dessa långa historier, under hvilka minutvisaren i godt mak spatserar kring urtaflan.

59 Plötsligt höll han inne. Klockan i Nikolaitornet slog tydligt 12.

60 Tullbom hörde slagen och började med en viss fasa att räkna.

61 »Håll, farbror, håll! nu skall farbror få se något rätt märkvärdigt!» utropade Spärringoriginal: Spärringt med ett tvetydigt leende och riktade den stora tuben längre ned.

62 Tullbom satte sitt öga till okularglaset.

63 »Jag ser ingen måne alls!original: als! men ... men ... jag tycker mig se något ... hvad tunnor tusan är det här?»

64 »Kors, ser inte farbrororiginal: fabror månförmörkelsen?»konsekvensändrat/normaliserat (hemsk paus).

65 »Vill du låta bli flickan, din rackare! spetsbof! ljustjuf! vill du låta bli att kyssa henne!»

66 »Men ser då inte farbror månförmörkelsen?» (graftystnad).

67 »Vill du låta bli pojken, dumma flicka! Du tjäderhöna, du gås, vill du låta bli att omfamna honom!»

68 »Men så säg då, hur lider det med månförmörkelsen?» (dödsstillhet).

69 »Der kommer Gräsgrön ... o ve! han ser förbryllad ut, han tyckes säga vänta litet Tullbom kommer nog! Se bara hur flickan skrattar och Grönfelt pekar hitåt med en försmädlig min! Afskyvärdt, eller huru? Nedrigt, ä icke så? Jag vill ut! Släpp mig! Jag vill dit! ... Nej halt! Jag är som fastkedjad vid det fördömda glaset ... Uff, jag quäfs! Nu ger han med sig. Flickan kysser hans hand. Stå på dig, Assessor! nej, det är förbi ... han lägger deras händer tillhopa ... uff! de kyssas ... uff! uff!»

70 »Nå men är farbror tokig, som ej ser månförmörkelsen?»konsekvensändrat/normaliserat begabbade Spärring ännu en gång och höjde oförmärkt tuben i jemnhöjd med månen, som nu verkligen begynte svartna.

71 Tullboms nästa blick i tuben träffade månen, stor och gul som ett fläckigt vagnshjul af guld, anlupet i ena kanten.

72 Detta vagnshjul gick öfver Kamrer Tullboms förstånd.

73 Månne jag har drömt? tänkte han.

74 »Hvarför ser farbror så fundersam ut?»

75 »Åhnej, uff! tvärtom, tvärtom. En skön månförmörkelse! ä icke så eller hur? Jag är ofantligt svag för månförmörkelser. Men ursäkten, mina herrar, nu måste jag gå min väg ...»konsekvensändrat/normaliserat

76 »Säg oss något mera om månförmörkelsen, bästa herr kamrer!» ropade chorus och Spärring nedfällde åter tuben i rak direktion mot de obetäckta fönsterna af Assessor Gräsgröns salong i tredje våningen af ett stenhus vid salutorget.

77 »Månförmörkelsen, jaha, ä icke så? den är ganska mörk, eller hu ... nå så f–n anamma, der ha vi hela sällskapet nu igen!»

78 »Kamrater, det är beundransvärdt: Farbror Tullbom ser månmenniskor»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Spärring mycket alfvarsamt. »Och hvem skulle tro det? han ser dem kyssas och omfamnas. Han skall göra epok i astronomins annaler och efter denna upptäckt väljes han ofelbart till hederledamot i något lärdt Sällskap.original: Sällskap Lefve Tullbom! lefve den nye Columbus för månen!»

79 Chorus: »Lefve Tullbom! Lefve kamrer Columbus!»

80 Ljusare hufvuden än Tullboms hade kunnat blifva bortblandade af ett sådant spektakel. Den ofantliga tuben, genom hvilken man kunde upptäcka Saturni ring och Jupiters sju drabanter,original: drbanter, hade dragit hela interieuren af Asses|3|sor Gräsgröns salong så nära åskådaren, att man tyckte sig kunna taga uti dess innevånare med händerna. De stodo der så lifslefvande, man kunde se deras minsta min, de rörde läpparna och gestikulerade med armarna, men icke ett ljud förnam man af deras tal. Det var ordentligt hemskt.

81 Tullbom började nu på allvar tro, att han, när allt gick omkring, hade månmenniskor framför sig. Hvem visste så noga, om de ej brukade ikläda sig lefvande menniskors hamnar? Han var som bunden af en förtrollning, han kunde ej vända sina ögon från det underbara, det spökande spektaklet.

82 Snart såg han något, om möjligt, än underbarare.

83 Gräsgrönska familjen försvann och synfältet mörknade. Snart kunde han likväl urskilja nya föremål, matt upplysta af månsken. Det var palatset i staden,original: staden det rörde sig och vek långsamt åt venster. Derpå framträdde Skatudden och vek likaledes undan åt samma håll. Derpå kommo dunkla konturer af holmar och sjö, passerade förbi och lemnade plats åt Sveaborg, som i sin tur skred undan åt venster och lemnade rum åt det matt glimmandeoriginal: glimmade hafvet. Och hafvet halkade undan och lät åter holmar och stränder synas. Slutligen inträdde åter staden från höger och äntligen stadnade panoraman på nytt vid Gräsgrönska salongen.original: salongen

84 Nu hade Tullbom tappat concepterna. Han kunde ju ej veta, att tornen på observatorium med lätthet kringvridas och att de skälmska studenterne företagit sig denna manöver för att roa sig på hans bekostnad.

85 Ändtligen förmådde han se bort från tuben.

86 »Lefve Tullbom! Lefve Columbus!» upprepade chorus.

87 »Lefve alla förmörkelser!» tillade Spärring.

88 »Visserligen, visserligen, mina herrar! En stor förmörkelse har inträffat, ä icke så? mitt förstånd är som i säcken. Lefve alla förmörkelser! ä icke så eller huru?»

89 Chorus: »Lefve alla förmörkelser!konsekvensändrat/normaliserat Hurra!»

90 En sak kände Tullbom likasom i luften: den att han åter var en lurad friare.

91 Och så var det. Alldrig mera lär Kamrer Tullbom från Åbo springa efter grefvinnor och månförmörkelser.