|107|

En dags vexlingar.

Novell.

[108]|109|

1 Två ting i lifvet äro outransakeliga: ödet och qvinnohjertat. Tvenne gåtor äro olösliga: lyckans och kärlekens.

2 Tolf toner i en skala, tjugufyra bokstäfver i ett alfabet uttrycka hela känslans djup och hela tankens rikedom. Men inga toner och inga bokstäfver förmå uttrycka den verld af skiftande intryck, som vexlar i en qvinnas bröst. Hvem, säger Sue, har någonsin mätit brådjupet af en ung flickas hjerta?

3 Stundom ställer sig mannen upp öfver sig sjelf och skådar från den stela höjden af sin reflexion ned i dalen af sitt hjerta. Der höja sig mäktiga klippor omkring; han mäter dem efter den skugga de kasta i|110| lifvet. Der brusa vilda bergströmmar; han utstakar deras lopp och bygger deras dammar. Der sjunga alla begärens stormfoglar; han räknar och namngifver dem äfven när han berusas af deras lockelser. Aldrig sofver hans andes öga, ständigt säger han till sig sjelf: Detta är min dygd och detta min last! och just emedan dygd och last hos honom äro ständigt medvetna, just derföre är han så stor, så stark och så egoistisk i båda.

4 Men öfver den varma österländska dälden af qvinnans hjerta breder sig ett skirt sväfvande flor, som likt en lätt dimma omtöcknar alla dess föremål. Dit hinner icke stormen, ingen jemn och mäktig strömfåra brusar der, men vindkasten komma häftiga och nyckfulla ned från höjdernas gungande kronor, grumla den ensliga insjöns spegel en stund och dö.

5 Denna däld äger sin sol, sin tillvarelses ljus: kärleken. Den skapar vår och ljufva blommor invid insjöns bädd; varm är dess blick i vågen. Men skymmes den af moln och sjunker den för evigt, då fördystras dalens ljufhet, hösten tar dess glädje och sorgen breder is öfver den ensliga sjön.

|111|

6 Qvinnan ser ned i sin själ blott genom sina tårar. Hon räknar icke, hon begrundar icke, hon väger icke, hon ställer sig icke upp öfver sig sjelf. Hon känner och hon handlar; när den inre rösten säger till henne: gör! så gör hon och frågar icke: hvarföre? Det är hennes storhet och hennes svaghet, och huru älskelig är hon icke just för denna blinda hängifvenhets skull!

7 Qvinnan i salongerna är från barndomen inöfvad i att bära mask för sitt hjerta, hennes blick har lärt sig att konstmässigt ljuga och hennes läppar tyckas ha stelnat i ett evigt småleende. Men bildning och förbildning förmå aldrig fullt omskapa hennes väsende, såsom de omskapa mannens. Det som hos honom blifvit grundsatts, är hos henne endast konvenans; när hjertats fibrer darra, då måste hon vara hvad den mest olärda bondflicka är, och när hon i evigt långa minuter lyckats dölja för verlden sin själs tycken, skyndar hon tillbaka i ensamheten för att bortgråta timmar i denna ljufva smärta, som Amalia von Imhof kallar kärlekens skönaste blomma.

8 Kanske skall någon erinra sig dessa anmärkningar vid följande lilla berättelse om en dags vexlingar.

|112|

9 Den oförgätliga polkavintern 1844–1845 var till ända. Hvilka dyrbara minnen har ej den efterlemnat i salongerna, i tidningarna, i de unga flickornas dagböcker, i listan på deras eröfringar! Hvilken split i landsorterna mellan sedesama mödrar, fritänkande fäder och danslystna döttrar! Hvilka scener inomhus, hvilka disputer i sällskapskretsarne! Hvilken omåttlig enthusiasm och hvilket förfärligt hån! Arma polka! din tid var lika kort som lysande, lik choleran har du härjat ett år för att sedan försvinna, men efterverlden skall göra dig rättvisa. Efterverlden skall säga om dig, du var en nödvändig yttring af tidens glada och koketta lynne, likasom de stora farsoterna äro nödvändiga utbrott af tidens onda krämpor, och när man från vintern 1845–1846 måhända endast har att berätta om potatessjuka och penningebrist, skall den ungdom, som nu bortleker sina fjärildagar i salongerna, tretti år derefter säga till dåtidens ungdom: annat var det i fordna dagar, då roade man sig med besked, då hade man polkan!

10 Denna minnesvärda polkavinter var nu förbi, vårsolen hade kastat sina förtärande blickar på drifvor och is i och omkring Helsingfors, den fashionabla verlden|113| hade till större delen utvandrat för att byta de bonade golfven mot simpelt gröngräs och tryffelpastejerna mot landtliga filbunkar, våningarnas kritade fönster sågo så hemska ut som de stirrande ögonen af en död, på gator och promenader rörde sig redan en annan och utländsk verld, sammanplockad från alla väderstreck, Svenskar, Ryssar, Polackar, Tyskar, här och der en grusisk furstinna, en fransysk, en turkisk, en engelsk handelsagent, ett brokigt, bjert och språkförbistrande hvimmel afstickande mot det välbekanta vadmalsgråa finska allvaret, som nu representerades nästan endast af den lägre medelklassen och de arbetare, hvilka nog eget kallas stadens försvarsfolk. Helsingfors hade bytt färg och lynne; det var ej mera samma stad, som ännu för få veckor sedan syntes främlingen lika stel och gravitetisk som dess egna stenhus, det var ett Babylon med all dess förbistring och all dess lyx och på afgudar och guldkalfvar var likaledes ingen brist. Ännu för tio år sedan var staden, med alla dess sköna omgifningar, den tråkigaste bostad man kunde välja sommartid. Men lefve ångbåtar och badinrättningar och promenader och tyska värdshus! de hafva med otrolig hast förvandlat|114| Finlands hufvudstad till en Bethesda-damm, i hvars periodiskt upprörda helsovatten tidens krämpor hufvudstupa störta sig och qvarlemna på stränderna – rublar och lyx.

11 Man kan numera i dubbel mening säga, att Helsingfors hvarje sommar är utom sig. Dess lif, dess elegans, dess lyx uppehåller sig då mest i nejden af baden och brunnslokalen och på villorna der. Hvad har man icke der gjort af den allvarsamma trofasta graniten och hvad ämnar man icke göra! Udden är vacker, mindre för sin egen skull, än för hafvets. Behagar läsaren följa oss dit – till brunnslokalen.

12 Det är en söndag i slutet af Juli 1845 klockan 7 på morgonen.

13 Solen, som uppgått öfver de täcka nejderna af Hertonäs, Stansvik och Thurholmen, hade med rask fart börjat sin bana och nalkas redan fästningen, det mäktiga Sveaborg. Himlen är fullkomligt ren och blå, luften mild; hafvet krusas af en lindrig sunnan.

14 Grönskan är frisk och skiftar i de olika nyanserna af gran, björk och lönn. Parkens toppar och de ännu|115| unga aléernas löf susa och gunga för morgonvinden. Sångfoglarna vårda sina ungar och ha ej tid att sjunga. Blott här och der höres bofinkens korta melodier och svalans qvitter, der hon, jagad af rivaler, ilar i lek öfver stränderna.

15 Den korta raka något kala vägen mellan staden och brunnsparken uppröres af dam, när vagn efter vagn der framrullar. Vandrande herremän i ljusa paletoter och med blossande cigarrer vika förtretade åt sidan. Unga flickor i mantiller af siden söka förgäfves med sina små parasoller skydda sig mot dammet. En snabbfotad jungfru betäcker sorgfälligt en korg med nyss gräddadt hvetbröd, destineradt till restauratören härute.

16 Till venster om alléen när man går emot badhuset resa sig skönt belägna villor i mer och mindre lyckad stil. Spekulerande ägare hafva utsirat dem med balkonger och terasser, från hvilka utsigten är vidsträckt och angenäm.

17 På en af dessa terasser synes en ensam qvinnogestalt. Vandraren långt nedanföre på vägen ser hen|116|nes bländande ljusa drägt sticka af mot fonden af den högblåa morgonhimmelen. Men solen villar och afståndet är för stort; låtom oss gå närmare för att urskilja hennes drag.

18 Det är en flicka i morgondrägt.*)Se titelvignetten. En klädning af musselin med korta ärmar omsluter hennes smärta gestalt. En skir florsduk är vårdslöst knuten om hennes hals. Långa lockar af denna obestämda kastaniefärg, som väger mellan blond och brunett, beskugga ett ansigte, som förråder nitton eller tjugu fyllda somrar. Det är ett af de ansigten, i hvilka man kan läsa en hel historia och ana en hel framtid. Icke så som skulle lifvets stormar deri hafva qvarlemnat spår af sin vilda framfart eller lystnaden hafva skrifvit sina förhoppningar i dessa milda drag. Nej det är ett af de icke egentligt sköna, men likväl så intagande och uttrycksfulla qvinnoansigten, i hvilka man läser en hel legend af kärlek, tro, hopp, försakelse och himmelsk hängifvenhet. I dessa ögon är någonting obeskrifligt vackert,|117| ett uttryck så varmt och likväl så ädelt, så sorgset och likväl så förtröstansfullt. Denna flicka måste hafva lidit och försakat, men likväl hoppas. Hon måste redan hafva genomlefvat det sextonåriga hjertats fröjder och sorger; utan tvifvel äger hon någon erfarenhet af lifvet, men en af denna ädla aldrig för dyrt köpta art, som stärker utan att förhärda och som gör hjertat ödmjukt utan att förkrossa det.

19 Bort mot det blåa hafvet skåda Lauras ögon. Hvad söker hennes blick? Hvad rör sig i hennes själ, minne, hopp – eller denna sorgsenhet utan orsak och mål, som ofta breder en lätt dimma öfver känsliga flickors tankar.

20 En flickas tankar – vanskliga, nyckfulla ingifvelser, luftiga vårskyar utan form, – hvem tyder dem?

21 Kanske minnes hon fader och moder, som lemnade henne ensam, fattig, och värnlös i hennes späda år, kanske sin rike farbrors hårdhet, som, ehuru ägare af hundradetusental, lemnade henne utan tillsyn i främmande händer och knotade öfver de par eller trehun|118|drade rubel, hennes uppfostran årligen kostade honom. Eller ihågkommer hon alla de förödmjukelser, allt det plågsama beroende hon uthärdat för sin fattigdoms skull, framtidens mörka taflor, oskyldas deltagande och framförallt det förnäma och ädla fruntimmers godhet, i hvars sällskap hon, som guvernant för en liten engel om åtta år, nu bivistade brunnssejouren i Helsingfors? Eller hvem kan svära derpå, att icke hennes tankar irra långt bort öfver hafvet till Sveriges ekar och lindar, till Mälarens tusen öar, till de djupa mörka hvalfven af Fahlu bergverk, i hvars granskap hennes barndomsvän, hennes första och enda kärlek, Gustaf, studerade bergshandteringen? kanske tänker hon tillbaka på hans löften vid bortresan för tre år sedan, på hans första varma bref, på hans plötsliga tystnad sedermera, på de många ryktena om hans förbindelser i Sverige ... och då förklara sig hennes blickar åt hafvet, men en gåta är dock hennes hjertas djup. Hvilka stridiga vindkast grumla denna spegelklara själ, som under blidare öden syntes så danad för kärlekens morgonlugn och för den stilla lyckan att bereda hvart väsendes sällhet, som kommit i hennes väg? Kanske kämpar der harmen|119| öfver en mans trolöshet med hoppet om hans återvunna kärlek, och stoltheten i känslan af eget värde med den ödmjuka försakelsen af allt för hans skull – allt, tillochmed honom sjelf?

22 O qvinnohjerta, underbara myster, som ännu ingen genomskådat!

23 Den höga ljusa brunnssalongen – näst universitetet troligen den bäst lyckade bygnad i och omkring Helsingfors – fylles småningom af brokiga gäster. Hvarje morgon under dessa rörliga veckor medför nya ansigten, nya drägter, beqväma, tillochmed vårdslösa. Herrarne behålla i salongen sina hattar på hufvudet, fruntimmerna sina mantiller. Gruppvis och lifligt språkande promenerar man fram och åter, stundom ser man på sitt ur, närmar sig disken och tömmer ett glas med eller utan grimacer. Under tiden spelar det vackra Löweska kapellet ute på den betäckta trappan, spridda grupper lyssna på de svigtande gungbräden, beschäftiga uppassare springa med kaffebrickor och luftdraget enleverar röken af cigarrerna. Från den höga glasdörren åt söder ser man badhuset, trädgården och parken|120| med deras slingrande gångar, de gråa bergen med deras glesa tallar och i fonden det solbelysta omätliga hafvet med bågen i fjerran och svanhvita segel här och der mellan de kala klipporna och de bjertgröna holmarna, nyckfullt kringkastade barn af kustens granithällar.

24 Bland salongens brokiga grupper uppstår hastigt en rörelse och alla blickar riktas åt stora ingången. Hög och behagfull inträder den ädla och sköna grefvinnan **heim, lika beundrad för sitt fina vett, som älskad för denna okonstlade hjertats godhet, utan hvilken snille, skönhet och börd äro diamanter af is, som på afstånd beundras, men på nära håll sprida en dödande kyla. Man hade väntat grefvinnans ankomst, det var första gången hon besökte salongen, hvars glanspunkt hon skulle blifva, och alla, som genom sin rang eller sin rikedom trodde sig äga anspråk på äran af hennes bekantskap, skyndade att vinna af den höga damen ett ord eller en blick. Förbindligt emottog grefvinnan de artigheter man egnade henne och de talrika presentationer man anhöll att för henne få göra. För alla hade hon ett ord fullt af behag, ett skämt fullt af|121| godhet, och ehuru hennes konversation ej saknade udd och hennes säkra takt vittnade om ett öfverlägset vett, var denna udd icke sårande och denna öfverlägsenhet på intet sätt tryckande.

25 »Voila, mon general!språk: franska» – sade grefvinnan på den mest utsökta fransyska till en hög militärsperson, som gjorde en fråga om hennes familj, – »se der min hela familj för närvarande, min dotter Olga, pauvre petite personnespråk: franska om åtta år, och hennes älskvärda ledarinna, Mademoisellespråk: franska Wern!»

26 Generalen helsade den förra med en slängkyss och den sednare med en kort bugning. Guvernanter kunna ej begära mera.

27 »Det är min lilla Olga»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan, »som af läkarne är föreskrifven att begagna saltsjöbad. Hvarken Mademoisellespråk: franska eller jag se ut som patienter, icke sant? Men också vi medicinera båda, ehuru herrar läkare ha skäl att vara onda för det vi umbära dem; vi intaga dagligen stora doser frisk luft, rörelse, skämt och gladt lynne, och påräkna vid en så le|122|gere kur, rätt mycket öfverseende från brunnsreglornas sida.»

28 Grefvinnans uppmärksamhet att nämna sin dotters lärarinna på samma gång som sig sjelf ådrog den hittills obemärkta Laura Wern en och annan blick, tillochmed ett och annat förbindligt ord af de kringstående. Grefvinnan värderade denna flicka, man kunde ej misstaga sig derpå, man fann henne »pas malspråk: franska»,konsekvensändrat/normaliserat hon talade dessutom en förträflig fransyska och man adresserade sig till henne med ett slags courtoisiespråk: franska, som likväl stundom smakade nog mycket af nedlåtande.

29 Signora Fink-Lohr, den fordom celebra sångerskan, besökte denna morgon brunnssalongen och närmade sig grefvinnan. Efter några ögonblicks conversation behagade signoran vända sig till mademoisellespråk: franska Wern med ett förbindligt »det fägnar mig att återse er, min goda Wern!»

30 »Ni är alltför artig, signora!»

31 Tal och svar skedde på italienska. Det väckte uppmärksamhet. Att tala fransyska är numera lika allmänt som att bära sidenklädningar, men att ännu|123| dertill tala italienska, det är en talent så dyrbar och effektfull som silkessammet och äkta blonder.

32 »Vurmar ni allt ännu för er finska, lilla Wern?» fortfor signoran leende och vände sig, utan att afbida svar, till grefvinnan, i det hon anmärkte, att hennes unga elev, under de sånglektioner grefvinnan lät »lilla Wern» taga i Petersburg, ej allenast gjort henne nöje med sin läraktighet och vackra röst, utan äfven återbetalat henne med lektioner i finskan och finska visor af så vekt välljud i sjelfva språket, att knappt italienskan äger det vekare. »Mais qu’est ce que c’est donc, cette pauvre langue fennoise!»språk: franska återtog signoran likasom fruktande att hafva medgifvit ett föraktadt språk en alltför stor förtjenst; »i lilla Werns mun skulle sjelfva björnens språk klinga som musik.»

33 Ryktet om »lilla Werns» talenter började sprida sig i salongen. När grefvinnan och »hennes familj» kort derefter företog en promenad i parken och upp på bergen, omgåfvos de af ett halft dussin bland salongens utsöktaste eleganter, bland hvilka två eller tre egnade Laura en synnerlig uppmärksamhet. Men äf|124|ven i deras artigheter låg ej sällan något näsvist och vårdslöst, som gaf tillkänna att dessa herrar väl visste det de talade till en fattig och beroende flicka. Laura hade bordt vara van vid sådant, men det sårade alltid hennes finkänslighet, och verkade hos henne ej sällan en ömtålighet, som kom henne att tro sig med afsigt förnärmad äfven der hon bordt finna endast en vanlig jargon, sådan också flickor af stånd få hålla till godo nuförtiden.

34 Uppkomna på höjden genom den sällsamma gång naturen beredt genom en ofantlig remna i sjelfva berget, beundrade man den herrliga utsigten öfver hafvet, holmarna, kusten, fästningen, parken med alla dess anläggningar och den vilda ödsliga del af halfön, som föranledt Marmiers bekanta uttryck, »att man i Helsingfors blott äger några få steg från civilisationen till ödemarken».konsekvensändrat/normaliserat

35 »Det är magnifikt! superbt!» läspade en af herrarne. »Om jag ägde allt detta, mademoisellespråk: franska, skulle jag skatta mig lycklig att få lägga allt för edra fötter och till lön begära blott en enda huld blick af edra sköna ögon.»

|125|

36 »Och jag, min herre, jag skulle af allt detta behålla endast ett till minne af er, nemligen – flaggstången.»

37 »C’est bon!språk: franska» sade en annan förstulet blinkande. »Jag påminner mig i anledning häraf hvad Kostin, operadansösen, svarade furst Lubinski, när han erbjöd henne ett gods med tusen själar i lilla Ryssland för en enda ....»

38 Fortsättningen, ehuru uttalad på engelska, jagade en bjert rodnad öfver Lauras kinder och tvang henne att närma sig tätt intill grefvinnan, hennes enda beskyddarinna i denna verlden.

39 »Men kan då den s–ns flickan alla jordens språk?» sade anekdotberättaren, något häpen öfver följderna af sin oförskämdhet. »När jag hört henne, utom sina två lumpna modersmål, tala ryska, tyska, fransyska och italienska, trodde jag med allt skäl att det kunde vara nog dermed.»

40 »Bah, en liten guvernant!»

41 »Men grefvinnan tycks sätta värde på henne.»

|126|

42 »Åhja, som på andra domestiker. Bagatell!»

43 De promenerande återvände till salongen. Klockan var 10. Musiken hade tystnat, grupperna hade glesnat. En del af brunnsgästerna intogo ogeneradt sitt kaffe, andra togo promenader i vagn, många begåfvo sig till baden. Grefvinnan requirerade limonad och satte sig att hvila några ögonblick.

44 En ung man af omkring 30 år, hvars drägt och hela utseende förrådde landtjunkaren, helsade Laura med mycken blyghet, som förrådde föga lefnadsvana, snarare godsint enfald.

45 »Se kusin Anders!» helsade flickan hjertligt tillbaka. »Det var roligt att se er, hvarifrån kommer ni?»original: ni!»

46 »Direkte från Kangasniemi, min goda kusin!»

47 »Och der är sig likt, hoppas jag? Är sjön lika blå och holmarna lika gröna och grandungen på näset lika dystert vacker som förr? Och den lilla grönmålade jullen, i hvilken vi så ofta metade ståtliga abborrar, är han ännu fastknuten med sin färgade lina vid stenbryggan?»

|127|

48 »Det är allt sig likt sedan kusin sist var der för fyra år sedan; att kusin kan minnas allt så väl! Men ändå» – och Hr Anders rodnade märkbart vid dessa ord – »ändå är allt så olikt och så tomt sedan kusin for bort. Namnena dem vi höggo i Hiienvuori stå också qvar ännu, men mossa vexer redan öfver Gustafs och mitt, blott ert är oförändradt, klart och outplånligt, sjelfva klippan kan ej glömma er och skogarna minnas er evigt.»

49 Den gode Anders, tänkte Laura tyst, hur varmt han talar och hur hans ögon glimma! Skada, evig skada, att han skall vara så oborstad – och heta Anders!

50 Men Anders fortfor med en värma, som kom honom att glömma ställe och omgifning: »Ja den gamle Hiisi har ock ett hjerta, fast det är af hård granit. Mins ni hur vi fordom ropade bland tallarna i bergssluttningen om midsommarsnatten: Hiisi! Hiisi! och hur från alla kanter svarades: si! si! si! och när vi då frågade: säg om du lefver än! svarades tydligt ifrån höjderna och den halfdunkla skogen: lefver än! lefver än!»

|128|

51 »O ja! det var på engång hemskt och roligt.»

52 »Och mins kusin Rautava, den gamle sockensmeden, som berättade för oss så sällsamma sagor om Kalevan pojatspråk: finska och sjöng för oss så många af de runor, dem nu en doktor skall ha samlat, – jag mins ej hvad han heter; men Gud löne honom för det – och huru vi, då redan vuxna menniskor om våra sexton och tjugusex, lyssnade på honom som barn bruka? Och mins kusin den aftonen när vi plockade hjortron på randen af kärret och åskan kom och vi flydde till kullen under den hundraåriga furan tätt invid lappgrafvarna och huru blixten slog ned i ......»

53 Från det sublima till det löjliga är blott ett steg. Hr Anders hade i ifvern af sina minnen gjort en rörelse med armen, hvilken mal apropos träffade grefvinnans limonad, som just bars förbi. Glaset föll i golfvet och öfverstänkte med sitt innehåll Lauras ljusa musselinsklädning. Hr Anders rodnade upp till örsnibbarne, framstammade en ursäkt och aflägsnade sig förlägen som en missgerningsman.

|129|

54 De kringstående eleganterne hade med oförtäckt munterhet lorgnetterat landtjunkaren.

55 »C’est un adorateur de la petite ma-bonne!språk: franska»

56 »En som troligen är mera hemma i lappskan än i italienskan.»

57 »Och som tycks vara mera van att föra piskan än att entretenera unga damer.»

58 »Hon såg likväl intresserad ut.»

59 »Hvarför icke? En fattig flicka med en viss anstrykning.»

60 »Är klok nog att hålla till godo med en dum och välbehållen bonde ....»

61 »I brist på bättre, alldeles!»

62 Grefvinnan frågade småleende »den käre kusinens» namn och erhöll det förlägna svar, att han var en aflägsen slägting, Anders Boman, possessionat, på hvars vackra fädernegods i Satakunda Laura för fyra år sedan tillbragt en treflig sommar.

|130|

63 Solen brände het. Grefvinnan och dess sällskapsdam eller guvernant – ty Laura var båda – besökte, efter en promenad i vagn, det väl inredda badhuset. Om detta besök förmäler den tystlåtna historien intet vidare, utan förflyttar läsaren åter till brunnssalongen kl. 2 e. m.

64 Här hade inträffat en scenförändring. Den stora salongen var upptagen af en sammanhängande sträcka bord med väl rangerade kuverter för 200 påräknade gäster. Hr Georges hade ej bedragit sig; alla kuverterna voro upptagna.

65 Denna tafla saknade ej sitt intresse. Hungern återför menniskan till naturtillståndet. Kockarne hafva tillkommit för att betjena de aptitslöse och civilisationen, undanträngd för ett ögonblick, återtar sitt herravälde vid andra eller tredje rätten, – hos somliga omedelbart efter bränvinsbordet. Slamret af knif, gaffel och sked, som i början öfverröstade både taffelmusik och konversation, aftog småningom, och i samma mån hördes, midt under bruset af musik och samtal, champagnekorkarnas kanonad. Törstens regemente, i|131| alla fall ett liberalare, hade efterträdt hungerns. Restauratören gnuggade förtjust händerna.

66 Temligen långt borta från la haute voléespråk: franska i södra ändan af salongen hade Hr Anders Boman tagit sin anspråkslösa plats mellan ett Hofråd och en Extraordinarie Kammarskrifvare samt kastade spejande blickar uppåt de guldsmidda och sidenfrasande raderna. Lyckligtvis var Hr Anders ej närsynt, han kunde upptäcka en mygga på en torntafla och varseblef derföre utan svårighet den ståtliga grefvinnan och hennes guvernant på ansenligt afstånd. Mellan Hr Anders och hans blickars mål sutto väl fyra dussin elegantare och förnämare figurer än han, tillochmed om man räknade aderton på dussinet; men han kände ingen afund, han såg och var lycklig. Deremellan åt han för tre andra och tömde en butelj petit burgunder ensam.

67 Emellertid voro knapt två rätter med helsan förtärde och musiken på läktaren hade knappt hunnit sluta ouverturen till Zampa, då en resklädd herre inträdde i salongen, såg sig omkring, upptäckte Hr Anders, styrde rakt till honom och framlemnade tvenne bref, med ur|132|säkt att han störde, men innehållet var angeläget. Hr Anders förde serveten till sina läppar, skakade främlingens hand och bad honom taga ett glas, men denne, generad af den lysande societén, fann för godt att åter försvinna.

68 Hr Anders bröt det ena brefvet, läste och – svettades.

69 Min Hedersbror! Ursäkta att jag besvärar dig med en kommission! Du vet att jag af gammalt haft godt öga till din älskvärda kusin, demoisellespråk: franska Laura Wern. Hon är en väl uppfostrad flicka och har lärt åtskilligt krimskrams, som väl inte behöfs på landet, men ganska väl kan anstå en Kronobefallningsman, en tjenstemans fru under resor till staden. Jag ber dig derföre, min Hedersbror, gör på mina vägnar mitt anbud hos den dygdeädla demoisellen! Mitt välbehållna utseende, min rang och min ansenliga förmögenhet ville du ej underlåta att omorda, i händelse demoisellen, mot förmodan, skulle ihågkomma mina 52 år, mitt enklingsstånd och mina åtta barn. Efter något munteligt förespråkande bör inneliggande bref till de|133|moisellen aflemnas. Men ännu en vigtig omständighet! Framför mitt anbud på det allraskyndsammaste, förlora ej en timme, ej en minut, ej en sekund! Förvissad om min Hedersbrors beredvillighet, framhärdar &c.

70 Lars Ragander.

71 Järvenpää d. 10 Juli 1845.

72 Hr Anders Boman öfverlade med Hr Anders Boman, i brist på bättre rådgifvare. »Det måste vara något under allt detta; jag känner min Ragander, det är en lurifax från hatten till skon. Låtom oss emellertid se det andra brefvet, det är från min mor och prunkar med ett högstangeläget på kuvertet. Nåväl:»

73 Min Älskade anders! jag skjyndar att med palmrot som far till Helsingfårs underretta Dig att major Wern i går på afton kl. 11 stilla afsåmnade utan plågor och att Han intet lämnat någott testamente efter sig och att hans Högst betydliga Egendom oafkårtad tillfaller hans brordåtter Laura Wern och min moderliga önskan och Vilja är att du jenast och utan uppskåf friar till Flickan innan hon får veta af sin Stora Rikedom som lätt kan gjöra att Du icke är till lags|134| efter hennes Fina sinne och grannlåtsuppfostran gjör du det min Kjära anders så skall du icke behöva ångra att du Lydt

74 din Hulda moder.

75 Tvenne rätter hunno passera förbi, innan Hr Anders hemtat sig från sin öfverraskning. Laura ägarinna af minst 250 000konsekvensändrat/normaliserat Rubel. Något sådant hade man icke väntat, ty allmänna tron varoriginal: war att major Wern, som aldrig rätt dragit i ett med sin aflidne bror och ej heller visat sig synnerligt huld mot hans efterlefvande dotter, testamenterat all sin egendom åt Gustaf Wern, sonen till en hans småkusin och fordne krigskamrat, helst han bekostat denna gosses uppfostran och städse visat honom en faderlig ömhet. Var derföre redan länsmannens bref för Hr Anders ganska brydsamt, så var hans omtänksamma mors »önskan och vilja» ännu vida brydsammare. Han hade länge älskat flickan för hennes egen skull; men så fattig hon var och ehuru han visste sig sjelf vara en välbehållen man, hade han aldrig vågat säga henne sitt hjertas mening, han kände sig henne ständigt underlägsen, och han hade nog sundt förstånd att inse, det ett sådant förhållande mel|135|lan man och hustru sällan är lyckligt. Hvem vet likväl, huru långt återseendets glädje hade fört honom i dag på morgonen, om icke den fatala limonaden mellankommit! Men nu – nu då hon icke blott hade så många bildningens förmåner framför honom, utan äfven rikedomens – huru skulle han nu – nej!

76 Det är sannt, Hr Anders Boman var en temligen oslipad landtjunkare, men han var hvad icke alla slipade herrar kunna berömma sig af att vara – en ärlig man. Han kände derföre den djupaste harm öfver Raganders oförskämda försök att bedraga både honom och flickan, och ehuru han väl förstod motiverna till det välmenta moderliga rådet, kunde han för ingen del gilla den falskhet, hvartill moderskärleken denna gång förledt en annars oförvitlig qvinna. Ju mer han öfvertänkte saken, desto klarare insåg han sin pligt att först underrätta Laura om hennes oförväntade rikedom och sedan ville han tänka på att framföra de båda uppdragen, Raganders först och sitt eget derefter. Emellertid, huru skulle han låta underrättelsen komma Laura tillhanda? upp i den förnäma kretsen vågade han sig icke mer, om det ock gällt millioner. Han|136| beslöt derföre att först utsprida nyheten bland bordsgrannarne, i hopp att när ryktet hunnit Lauras öron, hon sjelf skulle uppsöka honom för att erhålla närmare upplysningar. Då ville han kanske –

77 Extraordinarie-Kammarskrifvaren och Hofrådet – om förlåtelse, Hofrådet och Extraordinarie-Kammarskrifvaren hade med en viss förundran åsett Hr Anders Bomans först ovanliga aptit och sedan lika ovanliga distraktion; det är icke vid en table d’hôtespråk: franska af 200 kuverter man sätter sig att läsa vigtiga bref. Slutligen syntes den fundersamme grannen återkomma från fantasien till verkligheten, i det han på sin tallrik uppstaplade en ansenlig massa boeuf à la modespråk: franska. Extraordinarie-Kammarskrifvaren, hvars öfvade blick genast i grannen anat en man af »inre värde»,konsekvensändrat/normaliserat begagnade tillfället att inleda en af dessa bekantskaper mellan en lönlös tjensteman och en titellös penningekarl, hvilka lätt blifva så nyttiga för den förre och alltid så smickrande för den sednare.

78 »Mjukaste tjenare, herr – herr lefverantör! jag får väl lof att trycka, efter vi äro grannar. Mitt|137| namn är Rosenknopp, Extraordinarie-Kammarskrifvare i Kejserliga Senaten ....»

79 ».... för Storfurstendömet Finland. Ödmjuka tjenare! Mitt namn är Boman, bonde om så behagas. Alla vackra flickors skål!»

80 »Och alla flickors skål, herr – herr Boman!»

81 »Menar Herr Extraordinarie-Kammarskrifvaren i Kejserliga Senaten för Storfurstendömet Finland det?»

82 »Hvem skulle ej hysa en viss förkärlek för det reela i lifvet? En fattig skönhet är en spelpenning; ser rik ut – men går inte.»

83 »Känner ni den finska runan om Ilmarinen, som smidde sig en hustru af silfver och guld?»original: guld.»

84 »Åh – jag kan inte ett ord finska.»original: finska?»

85 »Och likväl tjensteman? Runan finns dessutom öfversatt. Ilmarinen smidde sig en maka af guld och silfver, gladde sig mycket deråt och lade sig vid hennes sida. Men silfver och guld spredo en dödande kyla; frusen, ruskig och bedragen bortskänkte han|138| den gyllne makan åt Wäinämöinen, som, efter en lika frusen natt, gaf kommande slägten det råd att aldrig tänka på en brud af silfver och guld.»

86 »Men det var en förb– – skillnad, skall jag säga herr Boman, den tiden fanns ingen krita och inga björnar i menniskoliknelse; man var rik, man köpte sig en hustru, i stället för att, som nu ....»

87 »... låta köpa sig? Alldeles. Litet salt, om jag får be. Men efter det blef fråga om rika flickor, är kanske Herr Extraordinarie Kammarskrifvaren i Kejserliga Senaten för Storfurstendömet Finland så artig och visar mig några sådana i denna lysande samling.»

88 »Hvad det beträffar, så ... måste jag uppriktigt tillstå, att icke allt är guld, som glimmar. Ganska många utländska familjer sägas äga en omätlig förmögenhet, egendomar med många tusen själar o. s. v. Men man känner ej alltid med säkerhet, om dessa besittningar äro belägna i månen eller annorstädes. Det har händt, att familjer med sex betjenter förgätit att betala sina läkare och att personer med den mest lysande savoir vivre blifvit bysatta för värdshusräknin|139|gar. Af de våra deremot, se der t. ex. fröknarna Månsköld; hvar och en af dem äger sina 50 000konsekvensändrat/normaliserat ...»

89 »Inte mera än så? Kypare – lingonsylt!»

90 »Mamsell Killing der värderas till 100 000konsekvensändrat/normaliserat.»

91 »Jaså. – Delikat kalfstek!»

92 »Anser ni då ej flickan lika läcker?»

93 »Åhja. Jag tänker blott på, att mamsell Wern derborta äger åtminstone två och en half gång så mycket.»

94 »Hvad! ni skämtar! Guvernanten?»

95 »Ja, såvida hon fortfar med denna befattning när hon erfar att hon blifvit ensam arftagerska till sin farbror, Major Wern, som afled för några dagar sedan.»

96 »Har ni det från säker hand?»

97 »Från den säkraste.»

98 »Garçon – champagne!»

99 Innan deserten var förtärd och medan en del af sällskapet befann sig på rörlig fot, var det rika arfvet|140| allmäntbekant. Ingen torde undra derpå, att det under tiden växt till en half million. Sådana nyheter äro laviner, de mångdubblas under sitt lopp.

100 Laura ensam var okunnig om sin rikedom.

101 Det förundrade henne visserligen, att flera af de herrar, hvilka nyss egnat henne en vårdslös, ja näsvis courtoisiespråk: franska, i en hast blefvo uppmärksamma, grannlaga och måna om att visa den utsöktaste belefvenhet. Men van vid förödmjukelser der grefvinnans ögon ej bemärkte det, var Laura lika van vid en viss delicatesse under denna höga dams närmaste protektion. Skyddad och trygg lemnade hon då sitt qvicka och glada lynne fritt spel, och hvem kan förtänka henne, om hon då stundom hämnades en visad påflugenhet med det egna fina löje, som endast den bildade qvinnan äger i sin makt?

102 Bomans uträkningar slogo felt. Genast efter middagen antog grefvinnan en högre sjöofficers förbindliga anbud att göra en lustsegling åt Sveaborg och skärgården. Laura märkte icke ens sin försagde tillbedjare, som, utan mod att våga nalkas de bortgående för|141|näma, förbannade sin enfald att i otid utsprida ett rykte, som omgaf flickan med snikne beundrare och måhända kanske snart skulle göra henne för honom evigt förlorad. Hans enda hopp var att återse henne på balen i afton; emellertid antog han Extraordinarie Kammarskrifvaren etc. Rosenknopps proposition att kasta ett parti keglor på den förträffliga banan i brunnsparken.

103 Klockan var 4. Lätt och behagfullt stack den långsträckta giggen från bryggan vid badhuset upp i vinden, passeradeoriginal: passeerade förbi Långörns dystra och hemlighetsfulla murar, nalkades Öster-Svartö;original: Öster-Svartå; gjorde en lof förbi fästningen och föll sedan undan för sunnanvinden inåt fjärden förbi krutmagasinerne, Skatuddens ståtliga kasern och bortåt Vrakholmen. Ett valdt sällskap af tio personer betraktade från de med skarlakansfärgadt kläde betäckta sätena i aktern af giggen det hvita glänsande perspektivet af Helsingfors, som här ute på fjärden i skenet af den sjunkande solen erbjöd en anblick, värdig hufvudstaden i ett rikare land, än det fattiga Finland. Närmast Laura Wern satt en elegant esthländsk baron, hvars på spelhusen i Wiesbaden ruinerade affä|142|rer möjligen väckt den oerhörda tanken på en mesalliance – med en half million. Måhända gör historien den ädle baronen orätt, men så syntes det likväl, att dömma af den otvetydiga uppmärksamhet han ständigt visade den anspråkslösa bourgeoisen vid hans sida. Vis-a-vis satt åter en afskedad finsk militär, hvars ganska unga adel på intet vis befanns hinderlig för ett parti, som syntes egnadt att med ansenliga räntor öka hans måttliga pension och sätta honom i stånd att inköpa någon större egendom i södra Finland, derest han ej föredroge att qvarstadna i Helsingfors och med sin utsökta lyx vida öfverträffa de små försök man der till dato sett i denna väg.

104 »Charmant stad, Helsingfors!» yttrade Esthländaren förbindligt. »Ett kejserligt infall, fastnagladt på klipporna ....»

105 »Eller en kejserlig tanke i sin början, min baron!»

106 »Jag ville vara monark, för att kunna säga till öcknen: blif en stad! och till klippan: blif ett palats! Det måste vara skönt, mademoisellespråk: franska, det måste vara gudomligt!»

|143|

107 »Och likväl vore det mycket skönare att kunna säga till ett helt ädelt folk: blif upplyst och lyckligt!»

108 »Och om nu bonden satt på sin plog, rökte cigarr och läste Sues romaner, skulle ni derföre anse honom lyckligare?»

109 »Baron anser då bildningen bestå uti att röka cigarr och läsa franska romaner?»

110 »Magnifika blonder, min nådiga, jag slår vad att de kommit direkte från Paris eller Lyon. Apropos, huru finner grefvinnan fortsättningen af le Juif errant?»

111 Grefvinnans vis-à-vis begagnade tillfället och adresserade sig till Laura med en sidoblick på Esthländaren.

112 »Mademoisellespråk: franska har förmodligen varit i Reval?»

113 »Ångfartyget tillät oss dröja der några timmar.»

114 »Jag behöfver väl inte fråga, huru ni fann avenuen? På intet sätt jemförlig med den till Helsingfors, n’est ce passpråk: franska? Det är 15:de seklet jemfördt med det 19:de: triste, pauvre, sombre, romantiskt om ni så behagar. Landet är kalt och sandigt, inga berg, mademoisellespråk: franska! och folket okunnigt. Medelklassen i vårt|144| Finland är deremot upplyst och aktningsvärd. Jag kan ej utan rörelse erinra mig, att fransyska nordpolsexpeditionen i Uleåborg, hvars norra portar vetta åt Lappland och den eviga snön, fann åtta personer som talade ledig fransyska. Jag préfererar vårt land, mademoisellespråk: franska, och om ni gör detsamma, det behöfver jag väl inte fråga?»

115 »Öfversten förstår förmodligen ej finska?»

116 »Tyvärr ganska litet. Det skall vara ett vackert språk, när det talas af bildade, och mycket böjligt ... 40 casus ...»

117 »Ett af våra ordspråk säger, att eget land är ett smultron, främmande land ett blåbär, och som jag tycker mycket om smultron, så föredrar jag naturligtvis vårt eget. Mellan Reval och Helsingfors finner jag samma skillnad som mellan gammal adel och adel från gårdagen, och då fruntimmer ej böra befatta sig med politik och heraldik, så ... torde öfversten ha godheten låna mig sin pennknif; dessa apelsiner äro delikata, saftiga, lätt syrliga ...»

118 »... som ni sjelf, mademoisellespråk: franska!»

|145|

119 »Åh, herr Öfverste!»

120 I detta ögonblick fladdrade seglen, giggen stack upp i vinden och krängde lätt åt sidan. Man vände nu om i granskapet af den lilla holme, som bär det fula namnet Sumpan, men af hvilken en framtida millionär en dag skall skapa ett Isola Bella i smått. Efter en stunds behaglig kryssning nedtogos seglen, åtta roddare i röda tröjor fattade årorna, giggen ilade inåt norra hamnen, passerade den lilla täcka kanalen och landade vid katerhamnen, der en vagn väntade damerna, som begåfvo sig till villan för att göra en lätt toilett till balen.

121 Klockan närmade sig half nio, då grefvinnan och hennes följeslagarinna åter inträdde i brunnssalongen. Balen var talrikt besökt; väl hade man icke nu, som 1840 om sommaren, sålt bortåt 1 100konsekvensändrat/normaliserat biljetter, men samlingen var ej mindre brokig, språkförbistringen ej mindre komisk nu än då. Första valsen var förbi, man arrangerade en française.

122 Laura Wern hade ej tagit fyra steg i salongen, innan en fullkomligt obekant, parfymerad och zefirisk|146| person nedslog på henne som en örn på sitt rof, presenterade sig som Extraordinarie Kammarskrifvaren i Kejserliga Senaten Rosenknopp, »intim vän till mamsells kusin Boman»,konsekvensändrat/normaliserat och anhöll, efter tusende vältaliga ursäkter, om lyckan af en française.

123 Den beviljades honom, emedan konvenansen i Helsingfors ej tillåter att afslå så beskaffade nya bekantskaper, endast de på ett artigt sätt inledas.

124 Vi förbigå med stum beundran alla de blomsterrika fraser, alla de svarfvade och broderade artigheter, titulusspråk: latin Rosenknopp under mellanturerna utströdde ur sin vältalighets ymnighetshorn. Slutligen följde nog apropos en lika vältalig relation om hans, Rosenknopps, lysande utsigter och höga bekantskaper, hvarefter i temligen mystiska ordalag framställdes en fråga, »huruvida ej mamsell Wern vore hugad att genomvandra lifvets törnbeströdda rosenstigar med en osynlig och älskande varelse, som ej allenast skulle anse det för en paradisisk sällhet utan ock för en edisk lycka att för hennes fötter nedlägga sitt af lågor brinnande hjertas glödande offereld» etc. etcetera.

|147|

125 Och hvad svarade Laura på denna vältalighetsström, som obehindradt framforsade under sista mellanturen och dämmades i samma ögonblick musiken tystnade? Hon skrattade – hon skrattade så innerligt och okonstladt, att Tit.Titulusspråk: latin Rosenknopp, osäker om han borde hoppas eller förtvifla, för första gången i sin lefnad föll på den rimliga förmodan att han sagdt en dumhet ....

126 Laura hade ej genast varseblifvit den uppmärksamhet hon väckte öfverallt i salongen, det fjesk, hvarmed alla balens hjeltar täflade att omgifva henne, men hon hade ej varit qvinna, om hon ej slutligen märkt något ditåt. Oupphörliga presentationer, böner om en vals, française, en polka, det mest slösande smicker, den faddaste kurtis öfvertygade henne att hon var en af de mest bemärkta flickor på balen. Hon kände ej orsaken, hon måste således tillskrifva sig sjelf sina triumfer, och hvem vågar svära uppå, att icke den ädlaste flicka gjort detsamma i hennes ställe? Men när slutligen balens erkände lejon, den esthländske polkabaronen under en française ej otydligt förklarade henne sin känsla och anhöll om hennes hand, då för|148|vånades Laura Wern, den borgerliga, ty hon kände sexton anors tyngd på andra sidan hafvet ... och hon teg.

127 Och se! när under samma française baronen för ett ögonblick sväfvade ut i figuren, då nalkades henne öfversten från giggen, räckte henne en utsökt bukett camelier och behagade yttra:

128 »Mademoisellespråk: franska älskar camelier, det behöfver jag väl inte fråga?»

129 Och när Laura efter françaisen betraktade buketten i damernas rum, varseblef hon deri en hopvecklad biljett på finaste rosenvelin, deri öfversten i de mest utsökta ordalag, förkunnade henne sina »tendra sentimenter» och »behöfde väl inte fråga» om hon föredrog sin fosterbygd (och honom, öfversten?) framför Esthlands sandbankar (och baronen?).

130 »Den tredje i afton, det kan vara nog!» sade Laura till sig sjelf.

131 Men ödet syntes nu vilja kasta anbud och friare i hennes väg så tätt som pilfjun flyga för vind om|149| våren. Hr Anders Boman hade med förtvifladt mod fattat posto utanför ingången till rummet och ställde sig i den utkommande flickans väg med ett plötsligt:

132 »Kusin Laura! Min goda kusin!»

133 »Ni här Boman? Godafton!»

134 »Jag här? Ja jag är här, kusin Laura, och det till er lycka, jag är här, ja här är jag ...»

135 »Jag ser det, min goda Boman. Och hvarför är ni här?»

136 »För att säga er att ni är rik, kusin Laura, att er farbror är död, att han ej efterlemnat testamente, att ni ärfver minst 250 000konsekvensändrat/normaliserat Rubel, att alla menniskor veta det utom ni, att man kurtiserar ert arf och icke er sjelf, och att ... att ...

137 »Min Gud, hvad säger ni, Boman? Min farbror död? Och har han ej testamenterat allt sitt åt Gustaf Wern?»

138 »Ja visst, alltsamman, rubb och stubb, det är sannt. Men först har jag i uppdrag att ... att be om er hand för Expeditionsfogden Ragander, enkling|150| om några och 50 med 8 barn, föröfrigt ung och välbehållen ...»

139 »Den fjerde i afton! Men jag ber er, Boman, förklara er allvarsamt. Är min farbror död? Stackars gubbe, så ensam, utan vän eller skyld vid sin sida!»

140 »Tårar – Och han var likväl så hård mot er.»

141 »Har han ej bekostat en del af min uppfostran!»

142 »Måvara, kusin, det är vackert att tala mildt om de döda, som stå inför sin domare annorstädes. Men Raganders anbud, hvad svarar ni derpå?»

143 »Nej.»

144 »Och på mitt eget då ... kusin?»

145 »Ert eget anbud, min goda Boman?»

146 »Ack det är sannt, jag har ännu ej sagt er att ...»

147 »... Ni älskar mig? Det vet jag längesedan.»

148 »Men ni är rik, mycket rik.»

149 »Det bestämmer ej mitt val.»

150 »Skönt! då skola vi lura alla edra fyra friare, alla, utom den femte. Ty ni är fattig, Laura! Ni|151| bör taga någon af de snikna spekulanterna enkom för att lura dem.»

151 »Vackra råd ni ger! men ännuoriginal: ännn engång, Boman, svara mig: är jag fattig eller rik?»

152 »Ni är fattig, Laura, fattig!»

153 »Det är ingenting nytt för mig.»

154 »Men om ni vore rik?»

155 »Jag fordrar ett slut på ert gyckel.»

156 »Hör mig, Laura! I dag på morgonen var ni fattig och beroende flicka, om den kan kallas fattig, som äger själens och hjertats egenskaper sådana som ni. Från klockan 2 i middags till för en hel timma sedan ägde ni 250 000konsekvensändrat/normaliserat Rubel, utan att veta deraf. Och nu, min kusin, nu ... är ni åter hvad ni var i dag på morgonen.»

157 »Förklara er!»

158 »Er farbror är död. Man skrifver mig att han ej efterlemnat något testamente, ni var närmaste arfvinge och den bofven Ragander anmodar mig att åt honom bortstjäla er hand, innan ni visste af arfvet.|152| Nyheten om er rikedom sprider sig hastigt, man förändrar ton mot er, ni öfverhopas med artigheter och anbud. Men för en half timma sedan kommer en resande med andra nyheter: testamentet till förmon för Gustaf Wern är funnet och ni äger – intet. Snart torde ni läsa denna nyhet i edra tillbedjares uppförande.»

159 Boman hade spått rätt. Den lysande kretsen hade för Laura changerat färg. Det höga var åter högt; det nobla var åter nobelt, guvernanten återvisades till sin underordnade ställning och afunden, nyss så verksam i malitiösa anmärkningar, förvandlade sig i hast till ett tvetydigt medlidande. Esthländaren fortsatte i en ton af oförskämdt lättsinne sina kärleksförklaringar, Öfversten ryckte känslofullt på axlarna, tit.språk: latin Rosenknopp hämnades med flitig kurtis på andra håll. Endast tvenne voro oförändradt desamma: den ädla grefvinnan och den ärlige landtjunkaren.

160 Hvad som föregick i Lauras inre – det såg ingen. Hon bar en mask för sin själs anlete. Det är qvinnans medfödda konst. Och tilläggom – det är stundom hennes rätt.

|153|

161 Men när Laura hade återvändt från balens stoj till den tysta villan på höjden och när allt omkring henne slumrade, då gick hon ut på balkongen och gret.

162 Månne hon gret öfver lyckans nycker, eller öfver det nedriga missbruket af kärlekens ljufva namn, eller öfver fattigdomens förödmjukelser? Eller gret hon öfver sin hårda lott, att förskjutas af den hon ensam älskade och att ej kunna gifva sitt hjerta åt den ende som älskade henne varmt, redligt och oföränderligt?

163 Hvilken dödlig har någonsin genomskådat qvinnohjertat?

164 Skymning hade fallit öfver nejden, hafvet upprördes af en vexande storm och brusade doft emot granithällarna. Halfmånen sken genom brustna skyar och glimmade sällsamt i vågsvallet mot de fjerran klipporna. Långt bort i nordvest syntes ännu ett matt skimmer af aftonrodnaden. Ett hotande högtidligt alfvar fördystrade naturen. Flickan på balkongen bäfvade; hon visste ej hvarföre.

165 Då hördes fjerran från hafvet den rullande knallen af ett nödskott.

|154|

166 Och åter ett. Och åter ett. Det var ett fartyg, som strandade på obekanta ref i natten.

167 Genom flickans själ flög en aning. Var det den trolösa älsklingen, arfvingen till farbrodrens egendomar, som förgicks på återfärden?

168 Hvad tänkte Laura Wern i detta ögonblick?

169 Det vet blott Han, som ensam ransakar menniskors hjertan. Han ensam genomskådar qvinnohjertat.

 

 

1. *)Se titelvignetten.