Avsnittet publicerades 4/4 1846:|2|

Verldsblomman.

1 Klockan slog 7 om morgonen och ännu hade ingen nyfiken solstråle fått entrée genom de fina ljusa musselinsgardinerna i Reginas lilla kammare. Sådan är ungdomen nuförtiden! Vaka till 1, 2 och sofva till 8, 9, är det rim och reson? Bortsofva morgonens gull, är det skick och fason? Men hvad hjelper det att träta, man lyssnar ej till gammalt folks ord. Nuförtiden bete sig barnen som vore de fullvuxna och de fullvuxne som vore de barn.

2 Det var således natt ännu kl. 7 för alla moderna flickor. Och utan att Regina märkte det ringaste, inkom jungfru Lovise med en den sötaste lilla blomsterkruka, ställde den tyst på sybordet och smög sig obemärkt tillbaka.

3 Hvad månde det täcka barnet drömma, efter rosorna rodna så bjert på dess friska kinder och de hvita mjuka armarna stundom hastigt kastas åt sidan? Det vet visst ingen. Flickors drömmar – lätta luftiga moln på flygt öfver blåa himlar!

|3|

4 Ändtligen förlorade sig det sakta suset af Reginas andedrägt, hennes milda blåa ögon öppnade sig långsamt och hon syntes eftersinna hvad hon drömt. Tankfull föll hennes blick på sybordet.

5 »Ack hyacinther!» utropade hon gladt öfverraskad och betraktade med välbehag de ljusgröna sametsfina lökskotten och de allrakäraste hvita blommorna.original: blommorna, »Hvem har beredt mig en så angenäm surpris? Hvem? åh jag förstår, jag begriper det nog. Det är min herr Victor och ingen annan. Hvem annan skulle också minnas min stora passion för hyacinther? Låt oss andas den sköna doften! Det var då bra roligt.»

6 Och Regina utsträckte den runda armen efter blomkrukan.

7 »Så fin den är, så obeskrifligt elegant! Så skall en nobel blomma vara. Och sedan hvad den dof... men hvad? den doftar ju ej alls som hyacinther ... den luktar rent af mysk. Är det möjligt ... ja verkligen, man har skickat mig en gjord blomma!»

8 »Här står något skrifvet, låt se. ’konsekvensändrat/normaliseratEn verldsblomma!’konsekvensändrat/normaliserat En verldsblomma? Skall det vara malis det här? Det är säkert, det är ju i dag den 1 april. Rätt artigt att bedra mig på min första glädje i dag! Det är oförskämdt af min kära Victor; han skall få betala mig det. Jag skall hämnas. O de karlarna! En verldsblomma? Vill han dermed säga att den, till hvilken han skickar sin falska gåfva, ej är annat än en sådan bedräglig, konstgjord och härmad blomma? Ack hvarföre odlar man ej tistlar i orangerierna? Jag ville skicka honom en korg full med sådana till återskänk och skrifva derpå: näsvishetsblommor!»

9 Och Regina upplade framför spegeln sitt vackra hår.

10 »Men»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon och häftigheten i hennes röst förmildrades, – »men om han hade rätt? ...konsekvensändrat/normaliserat Om jag nu vore en sådan blomma, vissnad i verldens kyla, beröfvad själens fina färgstoft och hjertats outsägligtoriginal: ousägligt ljufva himmelska doft? ... Ja ja, vi flickor som äro mycket med, vi bli nog artificiela till slut. Vi tänka så länge på ytans ans och skönhet, tills det ej mera finns något annat än yta quar hos oss. Allt det rätt ljufva och himmelska, det dunstar bort från vårt väsende, som daggen i solbaddet. Och det kan aldrig vara godt för oss. Det blir så tomt inom oss. Likt svagt sjuka, äta vi nöjenas mysk, för att ej vårt förkylda hjerta må dö, men blir det väl friskt deraf? Nej nej, det blir ständigt sjukare, det domnar bort, och när det drömmer oroligt om en bättre lott, då gifva vi det opium, att det må somna i evig dvala. O det är mycket, mycket synd om oss!»

11 Och Regina såg i spegeln en dimma af än ofödda tårar fuktigt skimra öfver de nyss så klara blåa ögonen.

12 »Men är det ej tokigt att blifva vemodig öfver en näsvishet? Jag måste hämnas på Victor ...»konsekvensändrat/normaliserat

13 »Hämnas? Ja på ett sådant sätt, att han skulle gråta af ånger, om det icke vore opassande för en karl. Lovise!»

14 »Hvad befalls?»

15 »Hvem skickade mig den här krukan?»

16 »En herre, som bad fröken gissa gifvaren.»

17 »Det kan jag inte. Men gå genast – nej vänta, knäpp först min klädning – gå genast till någon trädgårdsmästare och skaffa mig en blommande hyacinth. Jag måste ha en, förstår du?»

18 »Det skall bli, fröken!»

19 Och jungfrun gick. Och när Regina gick ut till föräldrarna, syntes den förr så spotska flickan så ödmjuk, så förändrad, att modren frågade: »är du sjuk?»

20 »Tvärtom, jag är friskare nu än förr.»

21 Vi ämna ej här omtala alla roligheter på första april, alla komika upptåg, allt narri, all harm, allt fjesk och språng, sådant man ofta ser vankas då. Vi vilja blott göra ett mycket kort besök i Victors kammare, der han, hemkommen från middagen, finner en konstgjord? – nej en blommande, skönt doftande hyacinth på sitt skrifbord och läser på papperet kring krukan det enda ordet: förvandlad! I blinken anade han den sköna meningen deri och skyndade till Reginas föräldrars hus.

22 Hennes far satt och skref. Hennes mor hade främmande. De hade tillfälle att vexla ord mer värda än juveler och guld.

23 »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat sade slutligen den unga flickan med en varm och ädel blick, »vi ha narrat hvarandra april i dag. Du skickade mig en verldsblomma, jag förstod din mening så väl. Jag harmades ett ögonblick, men jag fann att din påminnelse var sann. Jag såg in i mitt hjerta och fann att äfven jag var en verldsblomma utan rot, utan lif, utan doft, yta endast, ack! och jag kände mig förvandlas i mitt väsendes djup. Jag skickade dig den friska, den verkliga blomman, du trodde mig med harm ha återsändt din gåfva, men äfven du blef bedragen. Hyacinthen var min själ. Såsom genom en förtrollning har den slagit rot och blomma på engång. Förstår du mig?»

24 »Skulle jag ej förstå? Regina ... älskeliga blomstersjäl!»