Trollpackorna i Uleåborg
Kommentar
Kommentar
Verket publicerades i Helsingfors Tidningar i två avsnitt 11–15/4 1846.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 verldskältarne kälta: klaga, tjata.
1 förgäta glömma.
1 styfver värdelöst mynt.
1 vattiga vattniga.
1 vantro här: vidskepelse.
1 pretenderar gör anspråk.
1 korslagda halmstrån dödsförebud enligt gammal folktro.
1 ljusalf i nordisk mytologi benämning på de alfer som var ljusa till utseendet samt goda och välgörande.
2 bålstora jättestora.
3 rådstufvutrapporna rådhustrapporna.
3 friskavaj kavaj av grovt enfärgat ylletyg.
3 aqua vitæ (lat.) eg. ’livets vatten’; destillerad sprit.
3 regale ensamrätt som tillkommer kronan.
3 kasat skrämt bort.
3 spanska rör promenadkäpp av rotting.
3 en stut stryk.
3 loslitna (i finländsk svenska) luggslitna.
4 ölost ostmassa som uppstår när surt öl och varm mjölk blandas.
9 ohemula grundlösa.
9 tillvitelser beskyllnigar.
9 gerad (i finländsk svenska) raka vägen, direkt.
9 plaggor stryk, smäll.
11 svafvellefver illaluktande förening av svavel och alkalisk metall.
11 förvägnaste djärvaste.
12 specieriksdalrar riksdalermynt i silver.
12 lämpa varsamhet.
12 hardt snart.
13 klippare skojare.
13 bindmössor små huvudbonader med styv stomme, vanligen sidenbeklädda och broderade.
13 sidensarge sars: tyg.
13 triumphantsklädning klänning av exklusivt tyg.
13 scholaris elev.
14 tjäruvräkaremadam tjärvräkare: person med uppgift att granska tjärans kvalitet.
14 in Lebensgröße (ty.) i naturlig storlek.
16 soupér supé, aftonmåltid.
16 fritänkare tvivlare; ateist.
17 ornat skrud.
17 anstalter attiraljer.
17 Hvad pocker vad tusan, vad fan.
20 puts spratt, upptåg.
24 florshufva berusning, onykterhet.
35 underbara märkvärdiga, övernaturliga.
Trollpackorna i Uleåborg.
(Påskhistoria.)
1 Den allrakäraste vidskepelsen! Hur hänger den ej i! klaga de förnuftige verldskältarne. Hur tager den ej af! sucka de oförnuftige poeterne. Ack, poesin kan aldrig förgäta sin stora skuld till denna vidskepelse, som nu råkar i så elakt rykte. Hvad vore väl mythen utan gudauppenbarelser, sagan utan feer, troll och spöken, sången utan englar och demoner? Allt det underbara, mystiska, vidunderliga, öfvernaturliga, halft tjusande, halftoriginal: half förskräckande, som hänger tillsammans med andesyner, drömmar, aningar, förebud och diverse dithörande, huru många än ljuft intagande, än hemskt underhållande dikter har man ej att tacka allt detta för? Sannerligen, jag ville icke ge två styfver för poesin i lifvet, om den inginge i en såbeskaffad nykterhetsförening, att den afskalade allt sitt underbara innehåll och behölle den vattiga, saftlösa verkligheten allena quar. Jag skulle afpruta en god hälft af alla älskliga barndomsminnen, alla outsägliga ungdomskänslor, om jag nödgades från dem borttaga tron på andeväsendens ständiga närvaro, om jag nödgades afklippa de osynliga englavingar, som fläktat öfver mitt hjerta i skymningsstunderna, om vinterquällarna, i ensliga skogar och på blomsterklädda grafvar. Kanske skulle ock dermed försvinna mången hemsk skugga, månget vidrigt otyg, som quäljer och skrämmer de skygga menniskobarn. Men ändå, ändå, jag ville ej byta den fromma mystiska barnatron mot atheistens förmätna sjelfklokhet, jag ville ej af ovilja mot all den skräpiga vidskepelse, som|3| grumlar tron på osynliga makters och dunkla förhållandens tillvaro, försaka den enfald, hvilken med Hamlet anar mellan himmel och jord mycket, som menniskan ej kan begripa. Lät vara att sådant är barnsligt; barnet älskar också ingenting högre än fésagor och dvergalåt. Men beskyllde man mig också tusende gånger för vantro och »mirakelsjuka»,konsekvensändrat/normaliserat jag kan ändock ej upphöra att älska det underbara i lifvet och att tjusas deraf hvarhelst jag finner det. Nemligen icke der det framträder som lumpet skrock och pretenderar att inlägga någon betydelse i korslagda halmstrån, utan der det visar sig älskeligt som en ljusalf, eller stort och skräckfullt som ett jättespöke i skymningen af verldens sista tid.
2 Dessa reflexioner föranleddes nu mindre af den lilla historie jag ber att få berätta på påsklördagen, än af det bålstora förakt, hvarmed nutidens högtupplysta förnuftsherrar pläga se ned på mensklighetens barndomsdrömmar. Min historie är mycket obetydlig, den omtalar hvarken alfer eller jättespöken, utan helt enkelt ett litet skolupptåg, hvilket af förseende råkat blifva uteglömdt från Mamsell Wacklins hundrade minnen från Österbotten.
3 Det fanns för sina femtio år sedan i Uleåborg en gammal ungkarl, som hette ... likgodt, det gör ochså läsaren detsama, vi vilja kalla honom rätt och slätt rådman Anders. Besagde rådman Anders, som hvarje måndag på slaget 10 med yfvig peruk och knäbyxor samt iklädd sin bredskörtade snusbruna frack med de stora messingsknapparna klef uppför rådstufvutrapporna, men deremellan hade för sed att visa sig i en allmänneligen ökänd grå friskavaj med blårandigt foder, besagde rådman, säga vi, hade bland många dygder äfven tvenne fel. Det ena var det, att han tog sig en tår på tand så der om qvällqvistarne; det andra var, att han ej kunde tåla skolpojkar. Det första felet hade sina naturliga skäl, alldenstund hvarken genever eller rhum då ännu voro okända, att icke tala om det inhemska aqua vitæspråk: latin, hvilket den tiden brändes som kronans regale på det stora bränneriet tätt invid staden. Hvad åter skolepiltarne månde ha gjort rådman Anders för när, derom tiger historien. Mycket möjligt är att de plundrat hans rofland, kasat hans höns och kastat tändt fnöske i öronen på hans oxar. Säkert är åtminstone, att piltarne vedergällde lika med lika, och så ofta rådman Anders lyckades prygla upp någon af dem med sitt spanska rör, »mäster Erik» benämndt, eller med sina rekommendationer hos rektor förskaffade någon vildbasare en stut, likaså ofta kunde han vara säker uppå att om höst- eller vinterquällarne få sig ett och annat ruttet ägg i ryggen på sin loslitna friskavaj.
4 Just ett sådant spektakel hade händt en vacker afton på vårvintern kort före påsk. Rådman Anders, som halfknäckt under hemvägen på gatan gått och småsvurit i skolpojkarnes »snöbollar»,konsekvensändrat/normaliserat som en efter annan dunkade honom i ryggen, trädde med ganska vresigt lynne in i sin kökskammare, der hans gamla enögda hushållerska just framsatte sur limpa, ölost och sill till aftonvard.
5 »Fy, hvar har rådman varit?» sade den gamla och höll sig för näsan med tummen och pekfingret.
6 »Hvad angår det dig?» svarade rådman artigt.
7 »Att rådman kan vara så otäck, fy då!»
8 »Vet hut, markatta, är någon otäck, så ärtillagt av utgivaren det väl hon.»
9 »Uff, jag står inte ut med det här»,konsekvensändrat/normaliserat suckade käringen och sprang på dörren, men upphanns derförinnan af sin retade husbonde, som med allt skäl förgrymmades öfver så ohemula tillvitelser. När då vederbörlig husaga vankatsoriginal: vankakts och det slutligen upptäcktes, att de förmenta snöbollarne i sina dagar varit värpta, då flammade rådmans vrede himmelshög och dagen derpå gick han gerad till rektor. Följden blef ett pinligt förhör med skolpojkarne, som åter, i brist på bevisning, hade till följd, att hvar tredje pilt i hela skolan fick plaggor.
10 Piltarne andades hämd. Och det vardt allmän rådplägning om askonsdagen.
11 De mest förbittrade föreslogo fönsterinkastning i massa, hvilken dock befanns vara alltför mycken risk underkastad. Andra snusförnuftigare ville skicka en deputation, för att betyga rådman skolans förakt, men när man kom så långt som till valet af deputerade, befanns att ingen ville mottaga detta ärofulla förtroende, hvilket lätteligen kunde föranleda till ny bekantskap med mäster Erik. Åter andra föreslogo att strö svafvellefver i rådmans rum och lägga smällare i hans galoscher, tills slutligen någon af de äldre och klyftigare fann på att man nu hade påsk och påsklof och borde skicka rådman ett halft dussin trollpackor på halsen. Detta förslag vann genast allmänt bifall, och på köpet åtogo sig några af de förvägnaste att under påsknatten tjära rådman Anders’ sängkammarfönster.
Avsnittet publicerades 15/4 1846:|2|12 Tvärs öfver gatan midt emot rådman Anders bodde en bedagad och rik köpmansenka, vid namn Ström, som allt ännu reste omkring på marknaderna och hade lika stark afsättning i Kajana på sina sidendukar, som i de nordliga soknarne på sitt insmuglade bränvin. Beställsama vänner hade redan länge hviskat rådman Anders i örat, att det väl för den rika enkans skull och hennes Gustavianska specieriksdalrar borde löna sig att gifva ungkarlslifvet på båten. Å sin sida var den ärbara enkan så mycket mindre emot en ny förbindelse, som all anledning var att förmoda, det rådman Anders med tukt och lämpa kunde böjas under det helsosama toffelregementet. Mellan de båda grannarne hade derföre ett märkeligt ögonspråk ägt rum redan halfva året, och hela verlden, d. v. s. hela staden, förutspådde, att en närmare förbindelse vore hardt när. Det var emellertid just på detta ömma förhållande skolpojkarne hade byggt sin infernaliska hämdeplan.
13 Dessa klippare vände sig fördenskull till en gammal mamsell, som hade gjort till sitt näringsfång att resa omkring och klä brudar i närmaste soknar, hvarjemte hon dref en lönande handel med gamla kläder, dem hushållsaktiga fruar i staden sålde och hvilka mamsellen sedan antingen sålde igen med god profit eller ock gjorde bindmössor och hvarjehanda bjefs utaf. Ödet hade nu ock så fogat, att enkefru Ström just dessa dagar försålt till mamsellen både sin hittills brukade statsbindmössa af mörkgröntoriginal: mökgrönt sidensarge med tillbörligt yfvig ros i nacken och sin grannt fasonerade, men något uråldriga triumphantsklädning, hvilken hela staden nogsamt kände, emedan den i många herrans år figurerat på hvarje barndop och bröllop, der gumman Ström var med. Pojkarne, som fått hum om denna lyckliga tillfällighet, underläto ej att begagna sig derutaf. Skärthorsdagen infinner sig derföre en af de äldste, en kapellansson från Franzila, och säger sig just vara stadd på resa hem till påsken och ha fått af sin mor i kommission att köpa åt henne en helgedagsmössa och en statsklädning, hvarföre han begärde att få hemtaga hvad mamsellen hade i den vägen, för att kära mor skulle få välja. Mamsellen, som i sitt sinne tänkte, att hvad som vore slitet och urmodigt i staden, likväl borde förträffeligt anstå en fattig kappellansfru, högg alltså till hvad hon tyckte i pris och lassade icke allenast fru Ströms kläder, utan ock diverse annat förlegadt gods på vår scholaris, som dermed förnöjd återvände, icke till Franzila, utan till kamraterna i ett aflägset kyffe nära Kajana tull.
14 Bland piltarne blef nu mycken fröjd öfver en så lycklig början och man skred genast till planens utförande. Nie daler hopsamladesoriginal: hopsalades åt en i gården boende tjäruvräkaremadam, som gick tillhanda med förfärdigandet af sex ansenliga halmdockor, hvilka man utstyrde på bästa sätt i klädmamsellens på god tro lemnade persedlar, så att, med något tillskott af madamen, sex passabla käringfigurer hoplappades. Man kan tänka sig, hvilken förtjusning det blef, när den längsta och rundligaste af figurerna, iklädd fru Ströms ståtliga klädning och bindmössa, så på ett hår när liknade originalet, att närmaste bekanta kunnat misstaga sig en vacker skymningsstund. Knappt var likväl allt detta i ordning, då någon fick det infallet, att man dock borde hafva rådman Anders sjelf in Lebensgrößeoriginal: Lebengrößespråk: tyska afbildad ibland det hedervärda sällskapet. Äfven för detta hittades på råd. Det utröntes, att rådmannens välkända friskavaj, såsom illa tilltygad af förenämnde värpta snöbollar, var skickad till en skräddare för att vändas, och för ytterligare hopsamladeoriginal: hopsalade nie daler mutades nu en af skräddarens lärpojkar att hemligen undansmussla rocken, som, enligt skräddares lofliga vana, ingalunda ännu var påbörjad, utan först borde hänga en eller annan vecka på knaggen i verkstaden.
15 Sedan alltså nu, med tillhjelp af friskavajen, en sjunde figur med möjligaste trohet kopierats i skepnad af rådman Anders sjelf, inväntade man påskaftonen. Knappt hade skymningen denna quäll bredt sina gynnsama skuggor öfver det fredliga Uleåborg, innan konspiratörerne från bakgårdar och på hemliga vägar uppklättrade på taken af rådman Anders och enkefru Ströms karaktersbygnader samt der fästade vid skorstenarne tvenne linor, spända tvärs öfver gatan. Hjelpsama kamrater gingo tillhanda med att upphissa de utstyrda halmfigurerna, och så hände sig, att klockan inemot 8 på aftonen var alltsammans i ordning.
16 På den tiden åts i de flesta hus aftonvard den mörkare årstiden kl. 7, men på högtidsquällar, såsom nu, drog det väl stundom ut till kl. 8 och derutöfver. Både rådman Anders och fru Ström hade således vid denna tid slutat sin soupér, bestående af lutfisk, ägg och gröt, samt placerade sig derefter i all bequämlighet hvar och en vid|3| sitt fönster, dels för att i godt mak njuta af matsmältningen, dels för att utspana om något märkvärdigt visade sig på aftonhimmelen. Ty den tiden fanns väl, med undantag af gamla Hofrådet *** och några andra fritänkare, ingen rättrogen menniska i hela Uleåborg, som ej trodde på påsktroll. Tiderna ha sedan dess förändrats mycket.
17 Rådman Anders satt alltså i strumpfötterna vid sitt sängkammarfönster och gäspade sin tredje aftongäsp, då någonting kuriöst ådrog sig hela hans uppmärksamhet. En hexa i full ornat med quast och anstalter syntes uppfara ur fru Ströms skorsten och taga vägen tvärs öfver gatan i luften. »Drömmer jag?» tänkte rådman Anders och gnuggade ögonen. För ingen del, det hade blifvit klart månsken, man såg tydligt den ena välrustade trollpackan efter den andra rida samma väg från skorstenen åt rådman Anders till. »Hvad pocker»,konsekvensändrat/normaliserat tänkte Anders, »skulle väl käringen der befatta sig med dylika satkonster? Jo jo, Strömskan ser mig ut att vara af det slaget, hon har ögon som eldkol och naglar som sylar. Kommer jag underfund med sådant här, så ger jag henne den och den.»
18 Men hade rådman Anders ännu tviflat på sin kärestas infernaliska hokuspokus, så kunde han ej längre göra det, ty nu framtågade frun sjelf i lebensgrößespråk: tyska gravitetiskt upp ur skorstenen. Det var omöjligt att misstaga sig: klädning, mössa, allt var sådant gumman gick och stod uti vid alla högtidliga tillfällen. Långsamt och majestätiskt framtågade hon på sin quast genom luften: hennes lurande tillbedjare ryste. Snart försvann hon och visade sig åter, åtföljd af hela raden värdiga systrar: de foro kors och tvärs i de mest besatta ställningar, sällsama ljud hördes i luften, och en kall kåre gick öfver rådman Anders’ rygg, när han slutligen såg hela sällskapet nedfara i samma skorsten, ur hvilken det kommit.
19 Vid samma tid satt gumman Ström i sitt fönster och såg med obeskriflig häpnad och under mångahanda utrop öfver verldens gudlöshet, rådman Anders sjelf i sin verldsbekanta friskavaj uppfara ur skorstenen på sitt hus och göra sina lustridter genom luften tvärs öfver gatan. Från denna stund var den nyss så gynnade friarens olycka afgjord.
20 Piltarnes puts hade lyckats. Påskmorgonen vaknade rådman Anders på vanlig tid, men se! det var ännu mörkt som i säcken. »Jag har misstagit mig, det är ännu för tidigt»,konsekvensändrat/normaliserat tänkte han och vände sig åt andra sidan. Efter en timmas fåfänga försök att åter insomna, steg rådmannen upp. »Kuriöst!» sade han, »blir det då aldrig dager.» Han gläntade på rullgardinen – nej, mörkt var det. Och klockan hördes likväl slå 7. Ännu en timma stålsatte han sitt tålamod. Förgäfves. Ingen dager blef. Klockan slog 8. Rådman Anders räknade slagen. Nej, han måtte ha räknat miste. Ännu en timma förgick. Nu slog det 9. 9? Ja 9. Den förföljde mannen rusade till rullgardinen och uppdrog den. Ett svagt gulbrunt sken genomskimrade rutorna. »D–n anamma de pojkarna!» suckade rådmannen. »Alla rutor äro ju tjärade!»
21 Men han skulle röna deras hämd på ett ännu kännbarare vis. På hemvägen från kyrkan påskdagen upphinner rådman Anders fru Ström. Med ett visst vresigt grin frågar han »huru kusin befinner sig efter den muntra lustridten i går afton».konsekvensändrat/normaliserat
22 »Samma fråga ämnade jag göra kusin»,konsekvensändrat/normaliserat blef svaret. Och gumman Ströms små gröna ögon sprutade eld.
23 »Kusins konster kan inte jag. Tror inte kusin jag såg kusins lustfärd på quasten upp ur skorstenen i går?»
24 »Kusin måtte vara besvärad af en liten florshufva. Tror inte kusin jag såg kusin rida i natt?»
25 »Åh skäms litet, gemena trollpacka!»
26 »Skäms sjelf, infernaliska skorstensfäjare!»
27 »Hon kan behålla sina speciedalrar, markatta!»
28 »Han kan lulla och supa för sig sjelf, bränvinstratt!»
29 »Se på den ärbara frun – ha ha ha!»
30 »Se på den vördige magistratspersonen – ha ha ha!»
31 »Jag tycker mig ännu se henne på quasten ...»konsekvensändrat/normaliserat
32 »Jag tycker mig se honom i skorstenen ...»konsekvensändrat/normaliserat
33 »Vet hut, käring!»
34 »Vet sjelf!»
35 Och med dessa vänskapsfulla ord åtskildes de båda älskande för evigt. Några skolepiltar hade i ett hörn åhört samtalet, – med hvilken glädje, kan man föreställa sig. Men ännu lång tid efteråt berättades i staden om de förfärliga troll man sett rida öfver gatan om påskaftonen och huruledes rådman Anders anfört den manliga och fru Ström den quinliga personalen vid denna underbara lustfärd.