Huru Våren ser ut.

1 Lefve det regelrätta här i verlden! Lefve det efter formen skurna, det precisa, det punktliga, det spikraka, det ur- och machinmässiga, det innan och utan alldeles komplett genomordentliga! Jag hyser för allt detta en outgrundelig respekt; jag vågar icke komma det på sex famnar nära, jag med mitt out of ranksspråk: engelska, men jag skänker deråt alldeles samma beundran, som åt en välgjord spik. Betraktom denne! hur rak! hur kantig! hur platthufvad! hur lik sina bröder och kolleger, de andra spikarne! Man måste falla i förundran öfver denna sublima spiknatur. Finge jag råda, skulle alla menniskor hamras till spikar; större och mindre, förstås, från nubben ända till jernbulten. Och med dessa spikar skulle allt det extravaganta, det mot formen svärande för evigt fastspikas, bandas, bultas och beslås. Det skulle blifva en ordentlighet utan like, en jernfast stadga, ett underbart lugn ...

2 Nu, hvad ser man? Oordentlighet på oordentlighet. Ingen aktning för det slätskurna, ingen likformighet alls. Fördristar sig icke hvarje menniskobarn att gå med sitt eget ansigte, olikt alla andras, sin egen röst, sitt uttal, sitt lynne, sina tankar, sitt sätt att betrakta verlden, alltsammans annorlunda än alla andra? Hvilket sjelfsvåld! Och naturen sjelf – hvilket slarf! – den föregår med exempel af inkonsequenser, af motspänstighet mot reglor och band. Jag vill berätta något som bevisar detta.

3 Hvem hyser icke den största högaktning för almanackan? Synes hon icke äga laglig rättighet att reglera naturen? Borde icke vind och väderlek, årstider, sol, måne och stjernor vara henne lydige och undergifne? Och likväl när hon anbefaller solsken, djerfves regnet plaska, när hon föreskrifver slagregn, understår sig himlen att drifva alla skyar i landsflykt. En dag las jag i almanackan: »Mars, vårmånad.» Skönt, tänkte jag, lemnade kappa och galoscher hemma och gick ut att se huru våren såg ut. Vacker vår! Det sprakade i knutarna af köld, snön yrde, drifvorna lågo famnshöga. Frosskänningar jagade mig åter i boet. – En annan dag las jag i samma bok: »April, gräsmånad.» Förträffligt! Jag tillsade min deja att föra boskapen på bete. Dejan skrattade. Det finns icke ett grönt strå, sade hon. Omöjligt! Men hon hade rätt. – Och ännu en tredje dag fann jag till min stora fägnad: »Maj, blomstermånad.» Alltså tog jag min portfölj och gick ut för att botanisera. Hvad fann jag? isfläckar, gul mark, nakna lunder och blommor inga. Finns en uppstudsigare varelse, än denna natur, för hvars ära vi slöse så många vackra ord?

4 Nyligen gick jag åter för att se huru våren såg ut.

5 Jag hade nyss i kalendrarna Necken och Lärkan theoretiskt studerat, huru en rättskaffens vår bör se ut. Med hjertat fullt af näktergalar och rosenbuskar, gick jag ut att betrakta verlden. En tät fuktig dimma förtyngde luften, ett förfärligt slask gjorde gatorna gräsliga. Himmel och jord voro så gråa som möjligt. Ingen fågel, ingen fjäril, intet grönt strå. O illusioner!

6 En annan dag gick jag åter ut. Ville naturen gäckas? En strålande klar azur betäckte himmelen, solens glada glans skimrade öfver alla föremål. Genom luften drog en sval fläkt, full af helsa och ungdom. Här och der började gräsvallen grönska, buskarne hade utslagit små späda löf och träden knoppades. Det allt gjorde en i hjertat godt, när man kom ifrån kammarluften.

7 Nu tänkte jag: låtom oss se, huru våren ser ut!

8 Jag kom till salutorget. Här var marknad, som vanligt, köpare, säljare, prutare och isynnerhet pruterskor utan all ända. En fru i svart bombasinskappa och halmhatt med stor skärm och yfviga bandrosor köpte nors för några kopeker, prutade erbarmligt och lät slutligen hälla fisken i sin näsduk, hvarefter hon gick sina färde. En herre i fin blå klädeskappa samt för resten i krås och löskragar drog upp en ansenlig börs och köpte en fjerdedels kalf, hvarpå han grep sitt rof med venstra handen, dolde det under kappan och gick sin väg, under det han, vid mötet med några damer i ljusa sidenshawletter, artigt förde högra handen till mössan. En välmående hökare med ända under hakan igenknäppt frisrock underhandlade om en så smör med en Hämäläinenspråk: finska, som stod med mössan i handen och lät vinden spela i sin yfviga ljusbruna lugg. En reslig Virolainenspråk: finska, äfven med ansenlig lugg och lång brun rock, utkom från en rysk bod med en bundt tobaksblad och en påse gryn. En Nylänning, som icke lyckats få en silfverrubel för några och tjugu vedträn, radade med konstfärdig gleshet på en liten kärra, stod och drack spitting, för att|4| fördrifva tiden. Tätt invid honom stodo tre Österbottningar i korta tröjor och nedhasade permisioner med händerna i fickan och betraktade med sin vanliga ogenerade hållning verldens gång. Icke långt derifrån hade en Rysse med röd kant kring mössan fattat en motstretande liten knotig oxe i hornen och släpade honom till slagtbänken. En madam i randig bomullskoft trätte med en bonde, som ej ville tillåta henne att hålla hans ägg mot dagen, för att undersöka om de voro friska. En tjufpojke slogs med en kringelflicka, som öfverljudt ropade på polisen. En man i brandgul krage, uppslag och mösskant bemäktigade sig en trashank, som stulit en simla ur närmaste korg. Här och der trängdes och knuffades man; en och annan mjölkflaska, en och annan äggkorg utgöto sitt innehåll öfver gatstenarne. Hvar och en tänkte på köksgrytorna, silfverrublarne, bestyren för dagen. Och så såg våren ut på salutorget.

9 Solen sken klar och min väg förde till kliniska institutet. Här prutades med helsan och döden, sjuklingarne i deras vida uniformer lågo tåligt i de grönmålade sängarne med sitt onda skrifvet på svarta taflor ofvanför hufvudgärden, åto piller och drucko dekokter, skjöterskorna inburo hafversoppor i blanka tennskålar, doktorerne sågo mystiska ut, och längst borta i det stora rummet såg man en skärm uppställd framför en säng; der låg en nyss afliden nittonårig flicka. Men ute på gården mot söder sutto på bänkarna magra och bleka gestalter i långa vadmalsrockar och hvita nattmössor och värmde sig tigande i solskenet. Och så såg våren ut hos de sjuka.

10 Och derifrån gick jag till skeppsvarfvet, der österbottniske byggmästare och timmermän byggde ett skepp. Der täljdes med bilorna, der spikades, hyflades, borrades, hissades, arbetet gick raskt och hvar och en gjorde sin sak med förstånd och nöje. Stundom brummade ock byggmästaren öfver ett förfeladt ögonmått eller öfver ett block som skäggade, och då lät den tilltalade yxan eller borren falla, strök sig med tröjärmen om näsan och såg förlägen ut. Men strax derpå gick arbetet bra igen, och så såg våren ut på skeppsvarfvet.

11 Derifrån gick jag upp i embetsverken, för att betrakta våren der. I rummen var mycket hett, ty vaktmästarens hustru, hvilken räknade askan som en af sina bästa sportlar, behöfde lut till byke och hade derföre eldat brasa på brasa. Och solen sken brännande på de halffällda hvita rullgardinerna, och rundt kring de höga betsade pulpeterna sutto skrifvande herrar med bläckiga fingrar och svettades svårligen med pennan bakom örat, och ögat på de oformligt stora embetsböckerna. Och i den högtidliga tystnaden hördes endast pennornas raspande och suset af skrifsandens fallande på papperen eller raderandet af en otillbörlig plump.

12 Derifrån gick jag ut på isen mellan staden och fästningen. Här var icke godt att färdas, ty långt för detta var det förbjudet att åka och man visste ej så noga, om de i solen glimmande puttarne voro flödvatten eller öppen sjö. Det oaktadt färdades här djerfva vandrare, tillochmed fruntimmer med högt skörtade klädningar, och mötande soldater buro dem artigt öfver puttarne. Men vid vakarne här och der sutto piltar och metade abborrar med långa refvar utan spön, och nära invid drogs den stora lätta buldanklädda isbåten med jernmedar, i hvilken manskapet kastade sig om isen brast, och som nu var lastad med ofantliga ryska limpor, ämnade till kalas under påsken. Och så såg våren ut på isen.

13 Derifrån gick jag förmätet nog in i en modern flickas kabinett. Det var långt lidet på morgonen, men hon sof ännu. På det lilla bordet vid hennes säng låg Georges Sands nyaste roman; man såg att hon somnat från stearinljuset, som nedbrunnit i silfverstaken. I fönsternichen doftade hyacinther och jasminer, men blott en irrande malfjäril fägnade sig åt deras doft. Sörjande stodo blommorna i halfdunklet innanför den fällda gardinen och tycktes säga: gif oss ljus och luft eller dö vi bort. Och så såg våren ut i kabinettet.

14 Derifrån begaf jag mig till en studentkammare i en aflägsen del af staden, 5 steg i längd och 2 i bredd. Der hade icke eldats på länge, ty veden var blifven slut, och luften var derföre unken, men desto mera genomträngd af en tobakslukt, som bitit sig fast i hvarje bok på den lilla omålade trädhyllan, liksom i hvarje veck af den på knaggen vid dörren upphängda kapprocken med dess blekta, söndriga sarcinettsfoder. Och på en rödmålad trädstol satt hostande, böjd öfver det nötta ekbordet, en af dessa tärda kammargestalter, hvilkas lutande rygg och insjunkna bröst sällsamt kontrastera mot glansen i deras ögon och den helsa ljugande rodnaden på deras kind. Hvarföre arbetar denne lungsigtige yngling med den outtröttligaste ihärdighet framlutad öfver boken 14 timmar i dygnet, förutom de 4 han ännu dertill nödgas uppoffra åt information, för att kunna med knapp nöd exsistera i den dyra staden? Ack, vettgirigheten, ärelystnaden skulle en dag af honom göra en utmärkt man, om de icke på samma gång tärde hans lifstråd ohjelpligen. Fåfänga föräldrar hafva från barndomen kedjat honom vid boken och vant honom att anse hvarje kroppsöfning, hvarje stärkande ungdomsnöje som en förspilld tid, frånröfvad hans studier. De ha vunnit sitt syfte, deras älskling äger utmärkta kunskaper, han är förtrogen med all forntidens visdom, men – han lefver icke till fem och tjugu år. Och så såg våren ut i studentkammaren.

15 Sorgsen i hågen, gick jag ut till allmänna promenaden, för att andas friare. Der voro gångar och stigar skäligen torra, men träden stodo nakna och till gräsmattan var ännu knappt ränningen uppslagen på naturens stora väfstol. Shawlettprydda tärnor räfsade hop torra löf mellan träden och gapade på de förbigående långt mer än de räfsade. Här och der sjöng en bofink och högt i det blå drillade lärkan. Betagen stod en poet och lyssnade; han märkte ej att han stigit med högra benet ned i en dam. Ej långt derifrån hördes studenter af en nyare upplaga sjunga »O hur herrligt majsol ler».konsekvensändrat/normaliserat Grupper af herrar och damer mötte; de hade promenerat ut för att äta memma på Kajsaniemi. Nästan allesamman hade de snufva, man kunde höra det på nästonerna i konversationen, men det oaktadt gingo de tappert i tunna bournouser och paletoter utan galoscher, för att vid hemkomsten lägga sig i frossan. Ack nutidens klena drifhusplantor tåla icke ens pustarne, långt mindre stormarne – och så såg våren ut i promenaden.

16 Derifrån gick jag till kasernen, der var allt af sten, huset, porten, gården, omhägnaden. Inne på gården exercerades flitigt och rekryter höjde benen taktmässigt i rät vinkel mot magen. Der var ett krigiskt lif och hornmusik ekade starkt mot stenväggarne. Inne i de stora rummen sutto soldater i gråa scheneller och fejade de blanka ge|5|värspiporna under det de stundom upptogo ur fickan ansenliga bussar, som genast transporterades till sin bestämmelseort. Solen sken in genom de smårutiga fönstren på dödsverktygen, och så såg våren ut i kasernen.

17 Derifrån gick jag slutligen, jag visste ej så noga hvart, men jag hamnade på en ljus, fri och luftig gårdsplan. Beklämningen öfver mitt hjerta lättade sig som en lyftad dimma. Och på gården slog ett halft dussin piltar boll. Det var så öfver all beskrifning roligt, att man knappt kunde höra ett ord för idel skrik och stoj. Figge skulle kantänka begagna tillfället medan Calle slog och i all tysthet förfoga sig öfver till andra rån, men Wille, som tog lyran, träffade honom med bollen midt i ryggen, så att det blef en rund våt fläck uppå tröjan, och när då Wille sjelf skulle bege sig att springa, skrattade han så omåttligt, att han blef och sitta på den stora sandhögen, der han i sin tur blef illa makulerad af fienden. Och på sandhögen lekte man sedan storma fästning, dervid de belägrande blefvo med stor förlust tillbakaslagne. Men långt ifrån larmet af dessa yra lekar sutto två små flickor på en bodtrappa i solskenet; de voro så nöjda och bestyrsama, de hade byggt sig hus af små brädbitar och kommo till främmands med sina dockor och trakterade hvarandra med skorpsmulor och gröna grässtrån på bitar af söndrade porcellinstallrikar. Och så såg våren ut hos barnen.

18 Och när allt går omkring, så behöfver man ändå ett barnsligt sinne, för att rätt fatta, huru oändeligen ljuf och herrlig våren är. Väl ligger det något friskt och stärkande i lifvets raska verksamhet, helst när den rör sig ute i det fria, och de fullvuxne böra vara nöjda dermed förutan pjunk. Det ligger också en ofta vemodig, men innerlig glädje i ynglingens tankar och i flickans tårar, när de andas häggarnas doft i våren och fågelsången i lunderna går som en musik öfver deras hjertans strängaspel. Men, men – de gå likväl som främmande väsen för sig sjelfva midt i det glada brokiga hvimlet af naturens vaknande lifsandar, och allt strålande, allt skönt, allt ljuft har för dem endast såvida ett värde, som det återspeglar sig i deras känslor och har makt att gifva deras tankar färg. Barnet deremot, det har ej håg att tänka, att sätta sig såsom ett särskildt från naturen söndradt väsende, det lefver allenast, liksom naturen sjelf, och derföre lefver det i henne, med henne, icke utom och uppöfver henne, som den tänkande menniskan. Det är den högsta oskuld, till hvilken skriften vitnar att den högsta vishet måste återkomma, såvida den vill ärfva Guds rike. Det har alltid förekommit mig, som om små barn förstode fåglaqvitter och blomsterblickar. Vi vuxna akta ej derpå, ej heller förstå vi sådant. Men nu, liksom ofta förr, när jag gått ut för att betrakta huru våren ser ut, har jag stilla för mig sjelf begrundat oskuldens gåta.