Vattenmärket.

1 Ack ni tusen vindkast öfver lättkrusad insjövåg, ni oryggliga beslut, ni alltför vissa föresatser vid 17 år, huru spöken ni icke i en flickas lilla hufvud! Så stormodiga, stolta och bestämda träden ni fram i ögonblick när förståndet talar och hjertat tiger, att man skulle tro er fasta som klippan och eviga som stjernorna, om man icke så väl visste hvad ni gån före när det får makt att tala, det som nyss teg stilla. Men fast ni hundra gånger svikit och man hundra gånger lett åt er, liksom vore ni idel barnsligheter, så tror man er nästa gång igen, man tänker så visst att man nu beslutat på fullt allvar. Men sen den stora föresatsen är fattad och ingenting annat återstår, än dess förverkligande, så kommer en ny dag med sina tankar, en ny natt med sina drömmar, och när flickan, som tagit det modiga beslutet, ser sig om med sitt förstånds ögon, märker hon att det vardt ingenting af den högvigtiga planen. På lifvets ström ila bubblorna hastigt förbi; fånga dem, och de brista; låt dem fara och de ersättas af nya. Den som vill knyta sin farkost fast vid dem, blir illa narrad; det finns ju klippor vid stranden, rotfasta och tusenåriga, vid hvilka ringar af jern äro inslagna till tjenst för hvarje ilande båt, som vill knyta sin stamlina vid dem, under det den mer eller mindre svajar ut i strömhvirfveln.

2 Jag vet ej huru jag kom att tänka derpå en solklar sommarafton, då jag, lockad af häggdoften från en den täckaste gröna udde i Stansviks och Degerönejderna inom Helsingfors skärgård, styrde min lilla båt till stranden och der varseblef en rödlätt sluttande klippa med en jernring uti. Här måste fordom ha varit något landningsställe för fiskares farkoster, det kunde man tydligen se både af ringen och af de sotbrända stenarne nära invid på stranden; men nu var här ensligt och öde, täta snår af vide och al stängde uppgången och intet spår syntes af någon menniskofot. Det roade mig ändå att stiga i land.

3 Vid det nu min blick föll på den röda klippan, varseblef jag spår af deri huggna linier, som väckte min nyfikenhet. Jag undanskrapade mossan, som betäckte dem och kunde nu utan möda urskilja följande ziffror och bokstäfver:

4 M. O. S. S. A. A. G. S. 1722.

5 Hvad kunde väl detta betyda? Initialer till namn var det påtagligen icke, dertill voro bokstäfverna för många och i samma rad skrifna. Kunde det då vara initialer till ord? Det syntes mycket sannolikare, helst der stod årtal. Men hvilka ord och hvilken mening? Jag stafvade och stafvade, men ogörligt, jag fick ingen rimlig uttydning. Grubblande på denna gåta, aftecknade jag skriften och gömde den, när jag sedan begaf mig åter till staden.

6 Någon tid derefter föll i ett sällskap af lärde talet på den ryktbara vattenminskningen vid Finlands och Skandinaviens kuster och man berättade om några nyss påfunna vattenmärken, inhuggna af Ehrnsvärd på 1750-taletkonsekvensändrat/normaliserat. Strax rann det mig i hågen att mina så mycket begrundade klippbokstäfver väl kunde syfta på något dylikt, ja kanhända erbjöde ett för vetenskapen dyrbart rön, efter de voro några och 20 år äldre än alla kända vattenmärken på våra kuster. Jag uppsökte alltså min afskrift och meddelade den åt sällskapet. Mina lärda vänner hade dermedoriginal: demed föga mindre bråk än jag sjelf; dock voro de genast ense om att skriften verkligen vore ett vattenmärke och att dess nuvarande höjd öfver hafsytans medelstånd borde sorgfälligt mätas. Beträffande sjelfva uttydningen kom man slutligen, efter osägeligt funderande till det resultat, att härmed ej annat kunde förstås, än:original: än.

7 Mari Otioso, Sedulo Signavit Altitudinem Aquæ Geometra Suecanusspråk: latin; medan hafvet var lugnt, har en svensk landtmätare träget utmärkt vattenhöjden.

8 Denna förklaring syntes oss alla, om icke fullt tillfredsställande, så likväl skäligen antaglig, och kort derefter reste den mest nitiske naturforskaren i sällskapet ut till klippan, mätte med yttersta noggrannhet afståndet mellan nedra randen af inskriften och vattenytan, samt uppgjorde derefter sina beräkningar. Resultaterna blefvo dock nog vidunderliga, ty efter min väns kalkyl skulle denna punkt af Finlands södra kust sedan år 1722, eller på en tidrymd af 122 år, hafva höjt sig omkring 6 fot, eller nära 5 fot på seklet, då deremot märkena vid Hangöudd m. fl. låta förmoda en vattenminskning och landhöjning af endast 2 fot under ett århundrade. Denna upptäckt gjorde min vän ett ofanteligt bryderi. Icke kunde man antaga att denna punkt ensam hade höjt sig öfver hafsytan med dubbelt större hastighet än andra, och å andra sidan syntes de Ehrnsvärdska vattenmärkena, som gåfvo helt olika resultater, dock böra förtjena allt förtroende. Vore det väl möjligt, att den naturkunnige landtmätaren af år 1722 varit nog ovetenskaplig att icke undersöka hafsytans medelhöjd, utan ristat sitt märke vid ovanligt lågt vattenstånd? Men deremot stred ju påtagligen ordet sedulospråk: latin, »träget».konsekvensändrat/normaliserat Häraf såg man ju klarligen, att detta märke var ett resultat af långvariga, trägna mätningar vid alla hafsytans variationer och således omöjligen kunde lida af något förhastande. Min vän räknade och räknade ånyo. Förgäfves, han kom till 5 fot på seklet, hvarken mer eller mindre, och blef småningom öfvertygad att något sällsamt undantag ägde rum med denna trakt af kusten. I all tysthet sammanställde han nu sina beräkningar till en ytterst detaljerad kalkyl och beredde sig att inlemna denna till finska Vetenskaps Societeten, i hopp att dymedelst grundlägga en helt ny åsigt om den ryktbara vattenminskningen.

9 En oväntad upptäckt förstörde hans vackra kalkyl.

10 Det var i början af Juni månad 1844. Med ett par vänner, hvaribland vår naturforskare, hade jag begagnat den sköna sommardagen, för att med metspön och skjutgevär göra en tur utåt skärgården. Middagssolen hade redan förlorat en del af sin hetta och bestrålade med sitt blanka skimmer den lätt krusade fjärdens yta, i hvilken kölen af vår lilla segelslup efterlemnat en lång hopfallande silfverfåra. Vi öfverlemnade oss med våra pipor mellan läpparna åt detta förtjusande far nientespråk: italienska, som äfven nordbon stundom lånar af italienaren, och läto slupen sakta framdrifvas af en lindrig sydvest.

11 Då hördes tätt intill oss ett plaskande, blandadt med ljudet af flera menniskoröster.

12 En stor vacker roddarbåt hade vikit om den granbevuxna udden af en holme nära intill och presenterade sig för våra ögon fullastad med ett sällskap damer och herrar i lätta sommardrägter. Sydvesten hade mojat af, seglen voro knappt halffyllda, och som vi voro för kommoda att begagna årorna, upphunnos vi innan kort af den stora båten.

13 »Slup åhoj!» skrek en röst ifrån denna sednare.

14 »Åhoj!» lydde svaret af vår styrmans Stentorsstämma.

15 »Hvad namn för slupen?»

16 »Drottning Victoria, till tjenst.»

17 »Drottning Victoria beordras att sätta till leseglen och följa i kölvattnet af original: hans Hans Majestäts trogne tremastare Bucephalus, som är destinerad till Villinge och bemannad med badhusemigranter.»

18 »Skall ske, kommendör!»

19 Hvem skulle ej i kommendören, som gaf dessa muntra ordres, hafva igenkännt vår gamle glade farbror D**, som med sina fruntimmer samt några resande och brunnsgäster företagit sig en lustfärd i det sköna sommarvädret? Vi följde derföre med nöje, i det vissa hopp att njuta en treflig afton tillsammansoriginal: lillsammans med dessa goda och hjertliga lustfärdare.

20 Snart befanns dock, att den trogne tremastaren Bucephalus hade den fula oarten att läka, och då damernas klädningsfållar började bära märken deraf, men pumpning ej kunde ske för trängselns skull, hölls skeppsråd och beslöts att lägga till vid närmaste udde.

21 När detta skett, nickade naturforskaren betydelsefullt. Jag såg mig omkring och fann att vi voro vid den röda klippan och vattenmärket. Några af sällskapet blefvooriginal: befvo uppmärksama på inskriften. Hvad kan väl meningen vara med detta? frågade man.

22 Naturforskaren, som kanhända ej var missnöjd med detta förträffliga tillfälle att låta sin lärdom lysa, tog nu tillfället i akt och demonstrerade med mycken grundlighet, huru denna inskrift, såsom det äldsta kända vattenmärke på finska kusterna, var af största vigt för vetenskapen och ovedersägligen bevisade att landet här höjde sig 5 fot på seklet, hvarföre denna lilla klippa efter obetydligt mer än 200 000konsekvensändrat/normaliserat år borde ha uppnått samma höjd som nuförtiden Mont-Blanc o. s. v.

23 En af de resande damerna, en gladlynt och älskvärd medelålders fru från Åbo, hade med en egen undrande uppmärksamhet åhört den lärda demonstrationen och derunder kastat förstulna blickar, än på klippan och bokstäfverna, än åter på en annan frodig och välmående fru från nejden af Helsingfors. Stundom hade hon blinkat med ögonen och haft möda att hejda sin munterhet. Men när nu de tvåhundratusen åren och Mont-Blanc kommo med i spelet som en riktigoriginal: riktigt knalleffekt, då kunde den goda frun omöjligen uthärda längre, utan brast ut i en skratt, så innerlig, så hjertlig och så högljudd, att det ekade i klipporna och hela sällskapet började skratta med, utan att rätt göra sig reda hvarföre.

24 Naturforskaren tvärstadnade och såg helt förbluffad ut.

25 »Nej»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast den goda frun, när hon ändtligen fick ordet fram, »det var då det löjligaste jag i mina dagar hört! Marie, kära du, kom hit och se! De der bokstäfverna, ser du, känner du igen dem?»

26 Den tilltalade eftersinnade ett ögonblick och föll derpå i sin tur i en skrattparoxysm, om möjligt ännu högljuddare än den föregående.

27 Naturforskaren blef eldröd af förtrytelse. »Mitt herrskap»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »jag kan ej finna, huru ett vetenskapligt rön ...»konsekvensändrat/normaliserat

28 »Förlåt, bästa herr magister»,konsekvensändrat/normaliserat afbröt den allt lika muntra frun, »förlåt tusendefallt, men det der vetenskapliga rönet – hahaha, aj jag förgås – det der rönet, vet magistern, det känner jag och fru D** här litet närmare. Huru vill magistern då uttyda dessa bokstäfver: M. O. S. S. A. A. G. S.?»

29 Naturforskaren upprepade sin latinska uttydning.

30 »Nå jag måtte säga»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor hans obevekliga motståndarinna, »det der klingar ju utomordentligt lärdt. Men om jag får förklara saken på mitt enfaldiga vis, så fruktar jag att vetenskapen kommer till korta.»

31 »Men min goda Sophie ...»konsekvensändrat/normaliserat afbröt fru D**.

32 »Men min goda Marie, vi äro skyldiga magistern här en förklaring och inte får man vara så rädd om sina ungdomsdårskaper. Magistern kan ej veta, att fru D** och jag, båda nyss fyllda våra 40 och båda födda i denna nejd, här tillbragt många glada år. Vi voro ett par öfverdådiga flickor, och då sjön låg nära, hände sig rätt ofta att vi båda rodde ut, åtföljda endast af Maries bror, numera Assessor R***, som då var gymnasist. En dag – ack jag mins det som i går, vi voro då 18 år – en dag hade vi tre rott ut på morgonen, Marie och jag hade plockat hallon och Anton, vår gymnasist, hade metat delikata abborrar, hvilka vi högstegenhändigt rensade och kokte just här vid dessa brända stenar. Jag kan bedyra att de smakte förträffligt. Medan vi då sutto i gräset, föll talet på hvarjehanda, hvaraf hände att Marie kom på sitt vanliga kapitel om karlarnes trolöshet, fåfänga, inbilskhet och tusen oförlåtliga fel ...»konsekvensändrat/normaliserat

33 »Men, Sophie ...»konsekvensändrat/normaliserat

34 »Tyst, afbryt mig inte! Och när då Anton kantänka pligtskyldigast fann sig befogad att taga sitt köns försvar, kom jag Marie till hjelp och vi lexade upp hela det manliga könet på den façon att det var lust och glädje. När vi så fortfarit en stund, blef vår kära Anton vred och lät förstå »att vi nog skulle hålla till godo med en man i verlden, vi också, blott någon ville anmäla sig».konsekvensändrat/normaliserat Derpå svarade vi med en mund, att vi visst aldrig skulle begå den dårskapen att gifta oss. »Svär på det!» menade Anton. »Vasserra»konsekvensändrat/normaliserat, svarade vi, »konsekvensändrat/normaliseratdet svära vi visst!» – »Nå efter det är så»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratså skall jag också till ett evärdeligt minne inhugga er ed i klippan här.»

35 Sällskapet såg ömsom på hvarandra och på klippan. Den arma naturforskaren svettades.

36 »Det är mycket ledsamt»,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den skälmska berättarinnan, »det är mycket ledsamt att vi ej kunna påräkna något Mont-Blanc här i nejden, men sanningen till ära måste jag bekänna, att dessa bokstäfver, dessa M. O. S. S. A. A. G. S. ej betyda annat än –

37 Marie. Och. Sophie. Svära. Att. Aldrig. Gifta. Sig.»

38 Allmän munterhet. Hvar och en stafvade hop hieroglypherna och fann uttydningen äga sin riktighet. Vi lärde beto oss i läpparna; det var en högst ovetenskaplig upptäckt vi hade gjort. Men efter några ögonblick fick vår vän naturforskaren en plötslig ingifvelse.

39 »Fru L** behagar skämta»,konsekvensändrat/normaliserat utbrast han lifligt och litet syrligt. »Jag hyser all vördnad för fruarnas ålder, men jag kan aldrig föreställa mig att den uppnått nära halftannat århundrade.»

40 »Jag förstår inte magistern, men om vi verkligen vore så gamla, är det ju idel ungdom i bredd med de 200 000konsekvensändrat/normaliserat åren.»

41 »Jag menar årtalet här: 1722. Hade fruarna då varit 18 år, så vore fruarna nu jemt 140.»

42 »Aj aj, hvad de lärda herrarna äro klyftiga. Jag drar mig likväl till minnes att Anton, som endast hade en flintsten att hugga med, beklagade sig öfver svårighe|3|ten att med den inhugga en 8:a och att han i stället gjorde en 7:a, efter, som han behagade säga, ett sekel mer eller mindre föga angick en evig minnesskrift.»

43 Nu var det slut med naturforskarens fyndighet. Alla lärda näsor voro minst en tum längre än vanligt. En enda invändning återstod och med den ryckte jag fram.

44 »Vi skola gifva oss på nåd och onåd»,konsekvensändrat/normaliserat inföll jag, »så snart fruarna kunna styrka att eden icke blott svurits, utan också hållits.»

45 »Hvad det beträffar»,konsekvensändrat/normaliserat återtog fru L** med en lätt rodnad och ett småleende fullt af godhet och kärlek, »så – här står Maries man och här min; våra små kasta smörgåsar på stranden. Våra äldsta döttrar, Marie och Sophie, kunna häraf lära att ej förhasta sig med sina eder. Ack mina herrar, inför denna klippa stå vi som menederskor, men huru mången flicka delar ej detta brott med oss! De lätta tankarna, de stora föresatserna vid 18 år, som en doft förgå de, när man nalkas lifvets middag. Il ne faut pas dire jamaisspråk: franska, säger fransmannen, och i dessa få ord kunde man innefatta hela ungdomens philosophi – om den annars äger någon»,konsekvensändrat/normaliserat skyndade hon att tillägga.

46 Det innerliga och vackra uttryck, med hvilket fru L** sade detta, försonade sjelfva naturforskaren, och när nu de båda männen hjertligt kysste sina gummor och barnen skrikande af glädje hoppade kring de gamla, erkände alla, att vissa eder kunna brytas utan synd. Blott de båda unga flickorna, den blonda Sophie och den mörkögda Marie, båda vid samma ålder nu, som deras mödrar när eden gjordes, sågo mycket otrogna ut och tycktes mena, att de skulle nog bevara sina föresatser i evighet.

47 Snart lade Bucephalus och drottning Victoria åter ut från »vattenmärket»,konsekvensändrat/normaliserat som den skälmska fru L** fortfor att kalla det, och en af de gladaste, trefligaste quällar följde på denna lilla diversion.

48 Men ännu ert par år derefter, när jag brydde naturforskaren för hans stora vetenskapliga kalkyl, såg han halfleende, halfbister ut och försäkrade med mycken tonvigt på orden: »tamme f–n var det inte ändå ett vattenmärke.»