Kirkko-Kajsa eller följderna af att somna i kyrkan.

1 I **järvi socken lefde ännu för fyra eller fem år sedan en rotfattig gumma, känd under namn af Kirkko-Kajsa. Det är väl möjligt, att hon i sina välmaktsdagar burit något annat och förnämligare namn, som andra menniskor, men det kom nu ingen mera ihåg, utan i hela soknen kallades hon rätt och slätt Kirkko-Kajsa, för sin underliga och öfverdrifna passion för kyrkogång. Ty vare sig sön- eller helgedag, kunde väktaren aldrig komma så tidigt om morgonen att uppläsa kyrkodörrarna, att ju icke Kirkko-Kajsa redan fanns sitta på kyrktrappan och vänta. Väder och vind aktade hon vid sina några och 60 år alls icke, utan när hennes rota för månaden var i någon mera aflägsen gård, begaf hon sig redan kl. 3 och 4 om söndagsmorgonen på väg med en brödbit i ena kjortelsäcken och en sliten psalmbok i den andra; det gjorde hon sommar och vinter, höst och vår, i sprängköld, i rötmånshetta, i snöglopp och slagregn, och det stod icke till att hindra henne med några böner eller skäl. Vänliga afrådare besvarade hon med sitt vanliga envisa: »lähden kirkolla!språk: finska» och när man stundom i stark köld sökte med våld hindra henne från den ensama vådliga promenaden, blef hon ursinnig, klöstes, bets och tillställde ett sådant larm, att man för husfredens skull slutligen lät henne gå. Så kom det sig, att man sedan många år var van att se den fattiga Kajsa i hennes eget lilla hörn uppe på kyrkläktaren, ifrån det dörrarna öppnades för ottesången tills de stängdes efter aftonsången. Der satt hon tyst, orörlig och hopkrumpen, och der spisade hon äfven sin söndagsmiddag ur förrådet i kjolsäcken, när högmässan var slut. Och som hon icke gjorde någon menniska för när, lät man henne i fred och ro dyrka Gud efter sitt sinne, fast hvar och en nog kunde finna, att gumman fattig hade en skruf loss i den ena punkten.

2 Bittida en söndagsmorgon i Augusti månad såg man Kirkko-Kajsa sträfva framåt landsvägen till kyrkan och hon hade den gången ovanligt långt att gå. Daggen låg ännu som ett perlregn i gräset och fåglarna qvintilerade sina vackra psalmer i björktopparna, men Kajsa såg ingenting och hörde ingenting, hon bara steg på, ty aldrig tyckte hon sig hafva haft så stor längtan till Guds hus, som den gången. När hon då gått nära en mils väg, syntes kyrkan på andra sidan om sjön, och när hon ytterligare gått en half mil, var hon framme och satte sig som vanligt att hvila på trappan, der hon af trötthet somnade, som hon vanligen brukade. Efter en stund började klockorna ringa och väktaren kom att öppna dörrarna. Genast vaknade Kirkko-Kajsa, pådrog sina pieksor, hvilka hon af sparsamhet burit i handen under vägen, slätade ut sin skrynkliga kjol och begaf sig att intaga den vanliga platsen på läktaren. Då log väktaren, ty han kände den gamlas vanor, och sade: »om kyrkklockorna skulle väcka alla sofvande samveten såsom de väcka er, kära mor, nog funnes det då mindre förhärdelse i verlden. Jag slår vad, att när ni är död, skall ni vakna af själringningen och stiga upp och säga: ’konsekvensändrat/normaliseratlähden kirkolla!språk: finska’konsekvensändrat/normaliserat»

3 Den söndag vi omtala var egentligen derföre märkvärdig, att den var ovanligt het. Det var midt i rötmånaden och ingen enda molnfläck svalkade den brännande himmelen. Solbrända och svettiga kommo bondgummorna rultande fram till kyrkan i mörka yllekjolar och|3| hvita halsdukar, flickorna hade dragit sina bjerta silkesshawletter så långt fram öfver pannan som möjligt och hemmansägarne, som åkte i brokiga chäsar, och bygdens unga lejon, som redo till kyrkan, kommo fram med löddriga hästar. Allt pustade under den qvalmiga hettan och sjelfva presten kände svetten lacka af pannan under det han i sin ifver läste lagen för åhörarne. Hvem, som icke sett det, skulle då föreställa sig, att karlarne vid nattvardsgången trädde fram till altaret i tjocka vadmalskapprockar, i hvilka de ofta trotsat 30 graders köld? Det var emellertid så ortens sed; det var högtidsdrägten vid stora tillfällen och det skulle så vara; Finnen resonnerar icke.

4 Om gudstjensten är nu icke vidare att säga, än att den varade ovanligt länge, för de många nattvardsgästernas skull. Efter högmessan begaf sig en del af allmogen hem, andra stadnade qvar öfver aftonsången. Bland dem som stadnade var äfven Kirkko-Kajsa. Hon hade gjort sin lilla måltid som vanligt i kyrkan och åhört båda gudstjensterna på sitt vis, men aldrig med mindre andakt. Hettan och tröttheten hade fått makt öfver gumman. Hon hade länge nickat och nickat och åter repat sig, men slutligen sjönk hon ihop till ett nystan och tog sig en grundelig lur. Psalmerna tystnade, gudstjensten var slut, folket aflägsnade sig men ingen råkade märka att Kirkko-Kajsa satt hopkrumpen och sof i sin vrå. När kyrkan var tom, stängde väktaren dörrarna och gick sina färde. Derpå blef allt tyst.

5 Vidpass klockan 7 på aftonen vaknade gumman i bänken ur sin döfvande slummer. Det förekom henne ovanligt tyst i kyrkan och när hon icke såg hvarken folk eller prest, gned hon sig i ögonen med sin gamla blårutiga bomullsduk, i tanke att hon icke var riktigt vaken. Förgäfves: det var och förblef lika tyst och lika tomt. Då blef gumman litet hemsk till mods, vandrade sakteligen ned i kyrkan och vred på de stora bastanta dörrlåsen. Men väktaren hade skött sin tjenst för väl och alla dörrar voro obevekliga. Från den ena till den andra lunkade gumman med stigande ångest, och när hon slutligen fann alla försök fruktlösa, ställde hon sig midt på stora gången och började gallskrika.

6 Men ack, det var åtminstone ett par bösshåll till närmaste gård i kyrkobyn! Homerus berättar, att när Mars blef sårad af Diomedes, upphof han ett skri såsom af tiotusende män. Till och med detta härskri hade här blifvit onyttigt. Ingen själ kunde höra den stackars instängda Kirkko-Kajsa, ingen, utom flugorna, som surrade på de höga fönsterrutorna, och de döda, som sofvo i sin tysta eviga ro under kyrkogolfvet.

7 Det var en mindre angenäm belägenhet.

8 Ty ehuru gumman hade kyrkan kärare än någon menniskoboning på jorden, begrep hon alltför väl, att hon icke kunde vänta på väktarens återkomst nästa söndagsmorgon. Så länge räckte icke den lilla brödbit hon ännu hade qvar i kjolsäcken, och hade hon än haft bröd, hvarmed ville hon stilla sin törst? Skrika, det var då det enda hon kunde göra, och det gjorde hon också af alla krafter. För ombytes skull bultade hon på dörrarna medan hon skrek tillika, men det hjelpte icke bättre. När då både lungor och knogar vidare nekade sin tjenst, satte sig gumman ned på gången, stödde armbågarna mot knäna och bidade hvad som komma skulle med denna trumpna resignation, som en tröstlös belägenhet inger och hvilken just utgör Finnens starka sida i motgången.

9 Så förgingo timmarna. Himlen derute, nyss så molnfri och klar, hade efterhand antagit ett tungt och töcknigt utseende, svarta molnmassor hade stigit allt högre öfver horizonten, stora droppar af ett börjande slagregn slogo mot kyrkfönsterna och vid nattens inbrott utbrast ett förfärligt åskväder öfver nejden. Kyrkan hade i hast blifvit alldeles mörk, ehuru man vid denna årstid ännu hade blott halfskumma nätter, och vid skenet af de korsande blixtarna, som glimmade in genom rutorna, såg man i det vida ödsliga rummet Kirkko-Kajsas gestalt, hopkrumpen på gången, mera lik nattens oformliga spöken, än en lefvande menniska.

10 Ingen dödlig lärer kunna säga hvad den arma instängda Kirkko-Kajsa månde hafva tänkt, der hon, hukande ned på gången i den ödsliga kyrkan, gömde sitt ansigte för blixtarnas sken. Troligast är att hennes förstånd stod stilla, som ett i sjön fallet ur. Men denna dvala skulle på ett obehagligt sätt afbrytas.

11 En lång stund hade gumman suttit orörlig och tyst i mörkret, då ett sakta buller nådde hennes öron. Det var ett skrapande läte, jemnt och uthållande, men tydeligen skildt från regnets plaskande mot rutorna. Kanhända var det en råtta, som gnagde sig in i en likkista i grafvarna under golfvet.

12 När detta gnagande fortfarit en stund, lemnade det rum för ett knastrande och ett sakta brakande, likasom när man spjelker pertor. Månne åskan slagit ned i kyrktornet och elden i stillhet ledde sig en väg nedåt insidan af taket?

13 Detta hemska läte upphörde emellertid om några minuter och i stället hördes ett dåft mummel, likasom när en menniska qväfves och ej kan ropa om hjelp. Var det väl möjligt, att någon af de döda våndades i sin grift och suckade under tyngden af ett oförsonadt brott?

14 Den gamla på gången hade insupit all sina likars vidskepelse, och hvem kan förtänka henne, om hon med fasa stirrade ut i den kolsvarta natten? Hastigt sprang hon upp; hon hade hört ett brak och en glasklang, likasom af en bristande ruta. Var det tjufvar, som ville bryta sig in i kyrkan?

15 Men derpå blef allt åter tyst.

16 Och nu hördes en sakta musik, likasom på långt afstånd, en välkänd polska, men som ofta förlorade sig i regnets plaskande. Intet tvifvel mer: det var spökeri. Den gamla började läsa alla böner hon kunde erinra sig och tänderne hackade i hennes mund, såsom i den bistraste köld.

17 Men icke länge hade hon läsit, då ett buller hördes inne i kyrkan och en ljustrimma blef synlig uppe vid altaret. Strax derpå hördes en röst säga: »yks temppu tehtynä, kolme vielä.språk: finska»

18 Kirkko-Kajsa började ändtligen begripa, att hon icke hade att göra med spöken, utan med tjufvar, hvilka genomsågat fönsterposten och brutit sig in. Hade hon haft lust, tör hon väl ha kunnat uträkna, att ljudet af en polska borta i byn kunnat nå hennes öron, när fönstret öppnades åt den sidan. Men hon var nu ej fallen för att räkna, hon besinnade fastmer, att hon kunde spetsas på tjufvarnes knifvar, om de upptäckte henne, och hon makade sig varligen undan i den mörkaste vrån, der hon kröp bakom en bänk.

19 »Voj voj»konsekvensändrat/normaliserat, sade nu den ena af skälmarne, – ty de voro två, – »konsekvensändrat/normaliseratdjefvulen har sitt spel vid sådana här företag; jag svär att det är första och sista gången jag går in på sådant här. Såg du ej något likasom en svart hund krypa der borta på gången?»

20 »Prat!»konsekvensändrat/normaliserat brummade den andre, som syntes vara en äldre och mera inpiskad bof. »konsekvensändrat/normaliseratTag hit kofoten och låt oss bryta upp dörren till sakristian.»

21 »Men – invände åter den yngre med tveksam röst – det ekar så jemmerligt här i kyrkan; för hvart steg man tar är det som när man trampar bottnen ur en tom tunna, och hvart ord jag säger får jag dubbelt igen från väggarna.»

22 »Hvad gör det då till saken, din kruka?»

23 »Hör du? det svarade från läktarn: din kruka!»

24 »Stå ej och sinka, ty fan anamma ...»konsekvensändrat/normaliserat

25 »Hör du, det svarade från taket: fan anamma! och borta från väggen, der taflan hänger med Judas Ischariot i helvetet, derifrån svarade det också: fan anamma!»

26 »Nå än sen? du kan väl förstå, att djefvulen måste vara så höflig och svara, när man ropar honom. För resten tror jag knappt att han bor i kyrkan. Men det går an att fråga.»

27 »Nej hör, Jukka, låt bli att häda ...»konsekvensändrat/normaliserat

28 »Tyst nu, skall du få höra honom svara att han inte engång finns till. Vi skola riktigt drifva spektakel med honom. (högt) Säg mig, kamrat, hvar bor du, när du bor ingenstädes?»

29 (Eko ur mörkret) Allestädes.

30 »Hva... hvad var det? Åh jag är dum. Det svarade ju: ingenstädes. Det var ju så, Mikko?»

31 »Jag tyckte det svarade: allestädes.»

32 »Menar du jag är rädd för sat-tyg? Hörpå ännu engång. (högt) Kamrat, vill du ge oss silfver i qväll?»

33 (Eko ur mörkret) Helvetes eld.

34 »Nej det här går för långt. Fort hit med kofoten, annars börjar jag darra på manchetten, och det duger inte. Se så! Lys hit med lyktan.»

35 »Hörpå, Jukka, låt oss gå vår väg ...»konsekvensändrat/normaliserat

36 »Ja till sakristian, det förstås. Det var ett fördömdt lås. Men vänta ... nu ... nu lossar det.»

37 »Jag tycker det luktar rök.»

38 »Håll mun! Bara jag nu får merlan ut ...»konsekvensändrat/normaliserat

39 »Hoj, vänta! ... jo ... det brinner!»

40 »Hvad säger du!»

41 »Ser du, det brinner i taket!»

42 »Hu ... helvetes eld! Alla onda andar äro öfver oss. Fort bort!»

43 Kirkko-Kajsa från sin vrå såg de båda skälmarna skynda ut, som hade en dödsfiende varit dem i hälarna. Om det för resten var hon, som föll eko i talet, lemna vi osagdt. Åtminstone har hon aldrig erkänt det. Emellertid hade det sin riktighet att det brann i taket. Påtagligen var det åskeld, som ledt sig neråt. Den stackars instängda förlorade nu allt sitt mod. Hon skulle brinna upp ... det föll henne icke in att hon kunde krypa ut genom samma hål som tjufvarne.

44 En tillfällighet afvände den hotande olyckan. Det började nu att hällregna, det spillde ned som om himmelen varit öppen. Denna störtflod dämpade elden, utan att släcka den fullkomligt. Tidigt på måndagsmorgonen såg det utgående skördefolket en lätt blå rök uppstiga från kyrktaket. Man skyndade till, man klef dit upp och lyckades ej utan möda att släcka ända till sista gnistan. Med någon förundran såg man ett fönster sönderbrutet. Man öppnade kyrkan och fann der Kirkko-Kajsa afsvimmad på gången samt sakristiedörren till hälften uppbruten. Kunde man väl misstänka den arma gumman? nej. Desto ifrigare frågade man henne, när hon åter ficks till sans. Men förgäfves. Mera bortblandad nu än nånsin förr, svarade hon på alla frågor blott sitt vanliga entoniga »lähden kirkollaspråk: finska»konsekvensändrat/normaliserat. Det var först ett par år derefter, – när Mikko, ertappad vid en hästtjufnad, bekände också det tillämnade kyrkorånet, – som man började ana sammanhanget med denna händelse.

45 Kirkko-Kajsa lefde ännu sedermera fem eller sex år, och då hennes vurm fortfor att vara fullkomligt oskadlig, lät man henne göra sina kyrkofärder, som hon varit van; men aldrig hände det mer, att hon somnade i kyrkan. En ganska kall julmorgon – man har sagt att det var 1843 – kom väktaren i **järvi klockan 5 på morgonen för att öppna kyrkan och tända eld på ljusen.original: jusen. På trappan fann han Kirkko-Kajsa sittande helt tyst och hopkrumpen, som hon brukade, och då i detsamma klockorna började ringa, rörde han lätt vid den gamlas axel och sade skämtande: »nå hör ni ej, mor! lähetäkään kirkolla!språk: finska» – Men hon rörde sig icke, hon satt der stelfrusen och död, den fattiga gumman, och väktaren runkade på hufvudet och sade: »konsekvensändrat/normaliseratjo jo, jag kunde väl tro att Kirkko-Kajsa var död, när hon ej hörde klockorna ringa!»