Avsnittet publicerades 14/4 1847:|2|

Laterna Magica.

1 När jag var barn och hade lekarna kära, brukade vi spänna ett oljadt pappersark öfver den fyrkantiga öppningen mellan en stolkarm och ställa till skuggspel om vinterqvällarna. Här var man då i tillfälle att se sköna saker, dansmästare af kort som kunde röra både armar och ben, gummor som nickade med hufvudet, hästar som sprungo utan att röra fötterna och soldater med långa bajonetter och ränslar på ryggen, grufveligen smärta om lifvet och breda om axlarna. Röfvare såg man der ock, sköna prinsessor som togos till fånga och hurtige riddare som befriade dem. Men aldrig såg man der blod eller rök eller blixtar, ehuru heta fältslag lefvererades och ehuru de som manövrerade bakom stolen hade för sig ett paffande och ropande, så man ville mista öronen, på det att åskådarne utanföre skulle begripa att det gick hett till. Ty ett saknade skuggspelet, det saknade färg, och det var dess stora brist, som gjorde att vi små dock ledsnade till slut och fingo oss en laterna magica, hvars bjerta bilder togo sig förträffligt ut på den gröna tapeten i sängkammaren. Hade nu laternans bilder kunnat göras evigt nya liksom skuggspelets, så hade troligen dess behag varit outtömliga; men det fanns blott 12 glasskifvor till den lilla lådan med dess speglar och glas, och när de 12 hade 12 gånger hvardera passerat öfver den stora ljuscirkeln på tapeten, var nyhetens behag förbi och barnasinnet längtade bort till annat.

2 Sedan såg jag i lifvet bilder nog, som gingo förbi mitt öga, somliga i konturer blott, såsom skuggspelets, men somliga i färg och ljus, såsom laternans vackra väsenden. Ack, jag älskade färgen så högt, vida högre än både skugga och obrutet ljus. Jag kunde i timtal betrakta skyarnas färgspel och vågskimret i sjön, men i solskenet stod jag bländad och förströdd, likasom man i lifvet ofta älskar en ljuf ovisshet framför sällhetens fulla verklighet. En qväll hade molnen i vester antagit så sällsama skepnader, de visade sig så underbart kantade med guld och randade med oupphörligt skiftande strimmor af purpur och azur ända in i violett, att jag tyckte mig se flikarna af en cherubs mantel, beströdda med rosor, rubiner och ametister. Stilla stod jag och såg; då sade tätt bakom mig en röst:

3 F–n anamma blir det inte regn i morgon, jag var ett nöt, som lät slå korslindan i dag.

4 O hvad jag djupt föraktade den mannen jag då såg bakom mig; och likväl var det en ärans man, som råkade tänka på sina ängar, i stället för på mina englar och rubiner. Men vid handen ledde han sin flicka, som var fyra år gammal, och det är möjligt att hon såg något barnsligt i mina ögon, ty i förbigåendet nickade hon ett par gånger förtroligt och sade: såg du den lilla gossen i molnet? jo, sade jag; huru kunde du se honom? Det är ingen konst, sade hon; man skall först lägga handen på sitt hjerta, sålänge det klappar tre gånger, och sedan skall man se genom handen, så ser man med hjertats ögon.

5 Hvem har lärt dig det? frågade jag, förundrad öfver att höra detta af ett så litet barn. Jag drömde det i natt, svarade flickan skälmaktigt och kastade mig en slängkyss till afsked.

6 »konsekvensändrat/normaliseratMan skall lägga handen på sitt hjerta, sålänge det klappar tre gånger, och sedan skall man se genom handen, så ser man med hjertats ögon.»konsekvensändrat/normaliserat Jag upprepade tankfull dessa ord, jag mindes huru sällsama ingifvelser man stundom hör af små barn, jag gjorde som flickan lärde, och jag såg ... det var en laterna magica, skönare än en jordisk konst kan frambringa den. Ofta såg jag sedan »med hjertats ögon», och jag fann att bilderna blefvo klarare eller grumligare allteftersom mitt hjerta var varmt eller ljumt för det vackra i verlden. Jag beslöt att afmåla några ...

1.original: I. Tre Taflor.

7 Långt efter mötet med flickan hörde jag engång en skön musik. En stor tonmålare vid namn Mendelsohn hade komponerat tre stycken, hvilka han kallade »Sagan om den sköna Melusina*) Sagan kan läsas i första bandet af de i Örebro utgifna »Folk-sagor för gamla och unga».konsekvensändrat/normaliserat », »Midsommarnattsdrömmen» och »Hebriderna». De spelades i den ordning jag nämnde dem; och när jag kände mitt hjerta varmt, lade jag handen derpå och såg sedan genom den. Strax försvunno för mina blickar den ljust ecklärerade konsertsalen, de brokiga åskådarne, de spelande sjelfva och deras instrumenter; i stället ...

8 I stället stod jag tillbaka långt in i forntiden och såg stolta riddare tumla sina grannt utsirade gångare, medan de redo i galopp genom de blommiga lunderna, följande i spåren ett såradt vildsvin. De blåa stickade skärpen fladdrade i vinden, jagthornen smattrade lustigt i skogen, men stilla sorlade källan i dess innersta djup, vid den låg en död riddare, hans väpnare lutade sig öfver honom och gret, och stjernorna brunno klara i natten. Nära invid|3| stod en underskön jungfru, Melusina var hennes namn, hon älskade väpnaren, som dödat sin herre af våda, och ynglingen kunde ej vända bort sina ögon. Snart hade han blifvit en ståtlig riddare, också han, och ödemarkerna klädde sig i rosor och prakt, när han intågade som brudgum i Melusinas skimrande slott. Mildaste lycka blomstrade för dem, men ack! han visste ej, att den undersköna makan var ett spöke, dömd för fadermord att hvarje lördagsafton förvandla sig i en ohygglig orm. Ve att han en sådan qväll såg Melusina i badet! Huru sorgset man hör henne klaga, när hon måste för evigt fly! men sist doftar hennes klagan bort i välsignelser öfver den dyra makan och de späda barnen, som qvarblefvo i denna villornas verld – och långt långt bort i luftens oändliga fjerran hör man ännu hennes röst melodiskt försmälta i vindens sus och källans sorl i den milda aftonsvalkan ....

9 »Klarinetten der tog ett falskt giss», anmärkte bredvid mig en röst, när jag ett ögonblickoriginal: ögonbick tog handen från ögonen. Jag höll den hastigt der igen.

10 Och åter såg jag in i denna lilla tonverld; den hade nu bytt gestalt. Månen sken öfver det daggiga gräset af en grön strand, mot hvilken vågorna sakta slogo. Ett florlikt töcken sväfvade lätt öfver blommorna, och när vinden lyftade floret, sågos i den glimmande daggen otaliga små elfvor dansa i månskenet. De gjorde så sällsama språng, de voro så luftiga och fina, att minsta vindpust förde med sig deras gängliga väsenden. Och i deras ställe såg man då en konung med sitt följe rida i stort majestät genom dimmorna, hans hofnarr bar en pipa, på hvilken han blåste de täckaste visor; okända och stundom formlösa gestalter tågade förbi: sköna prinsessor i blått samet, ridande på hvita hästar, för hvars hofvar ingen blomma böjdes; gräslige jättar och spenslige dvergar, som buro silfverskålar, i hvilka lågo gyllne äpplen. En efter annan sväfvade förbi; sist kom dimman öfver dem, det blef en grå tomhet, och man trodde sig höra en sofvandes jemna långa andedrag. Var synen nu förbi? nej, det var endast månen, som gått i molnet, nu skimrar han åter öfver det daggiga gräset och de glimmande vågorna, och åter dansa de små elfvorna till många tusental i snabba ringar öfver blomstermattan .....

11 »Det är charmant», läspade framför mig en söt herre, när jag borttog handen. »Jag har väl hört att Moses Mendelsohn skall vara en stor philosoph, men att han skrifvit en så magnifik dansmusik, har jag aldrig kunnat föreställa mig.»konsekvensändrat/normaliserat

12 Dock när jag åter hastade att föra handen till ögat, voro alla täcka elfvor försvunna och med dem hela det landskap, öfver hvilket månen nyss bredde sitt silfverskir. I stället såg man solen glimma öfver ett omätligt haf, med hvars små barnsliga vågor yra fläktar nyckfullt skalkades, och här och der på den krusade ytan randades smala blanka strimmor så långt ögat kunde se. Men uti hafvet låg en holme af klippor och ljusgröna dalar, i hvilka rådde en evig vår. Det var en af de lycksaligas öar; vida öfver hafvet spridde orangerna sin doft, jag hörde fåglarnas morgonpsalmer uppstiga ur lunderna och såg huru tama och bomullsmjuka böljorna gingo till hvila vid stränderna. På den högsta klippan satt en skön hvitklädd flicka, hon höll handen öfver ögonen, för att icke bländas af solen, när hon såg utåt hafvet. Då höjde sig i vågskimretoriginal: vågskimet ett ofanteligt monster upp ur det bottenlösa djupet, hafvet började häfva sig i tunga dyningar, de blanka strimmorna försvunno, och hvitgrön fradga fräste på de vexande vågornas långa kammar. Snart störtade sig öfver dem den vildaste vind, skyhöga vattenberg rullade fram mot den täcka holmen och begrofvo den för evigt i de ödsliga hafsrymderna. Ännu engång såg jag vidundret nederst i den djupaste vågdalen, der holmen fordom fanns; derpå lade sig hafssvallet ganska hastigt, stormen somnade af till en vind så len som ett barns andedrägt, och om en stund glimmade åter solen öfver det nu alldeles strandlösa hafvet, de späda små vågorna gingo som förr i silfver och guld och de blanka strimmorna kunde man åter skönja outsägeligt långt, alltintill de nejder, der haf och himmel förklarade flöto tillsamman i blåhvitt ljus ....

Avsnittet publicerades 1/5 1847:|5|

2. Första Maj.

13 Mig syntes jag stod på ett högt berg och såg bort öfver ett skönt land.original: land Vida under min fot sågos sjöarna blåna, skogarna grönska och slätterna kläda sig i brokiga blommor.original: blommor, Men ännu hade icke sommarn andats varmt öfver dem, det var såsom under en tidig vår; isstycken simmade likt glänsande svanor omkring i sjöarna, förvissningens minnen vexlade om med det gröna, omätliga ljunghedar begränsade fälten och skälfvande stodo de späda blomsterslägten, med hvilka små barn i oskuld lekte. Visserligen, tänkte jag, är det hoppets första Maj i dag.

14 Tätt invid mig i skrofliga klyftor hade mörka högstammiga furor trängt sina rötter in i bergsremnorna. Förbi ilade snabbt en landsflyktig vind, om från öster eller vester, jag vet det icke, och for genom furornas kronor med ett sus, som liknade väldiga forsars dån, när det en sommarnatt höres på långt afstånd. Dess tal var ej menniskotal, det var det som de dödas själar tala i de eviga rymder på hinsidan stjernorna.

15 »Se»konsekvensändrat/normaliserat, sade rösten, »konsekvensändrat/normaliseratvåren är när och allt det unga vill lefva. Hvad månde det blifva af dessa vårliga bäckar, som nu så lustigt slinta från höjderna, troende att de vältra berg, när de lyckas bortskölja småstenarna i sin väg, – ack, de faderlöse piltar, förgråtna drifvans barn, hvad månde det blifva af dem? Skall, innan månen skiftat, solen förtorka dem, sanden uppsluka dem och hafvet svälja deras sista sinande rest, liksom menskotårar spårlöst förrinna i tidens bölja?»

16 »Och de späda blommor i dalen, vårens oskuldstankar, i hvilka ingen synd och ingen sorg är, hvad månde det blifva af dem? Skall dagen som kommer gäcka deras tro, kärleken svika dem, hoppet förskjuta dem och nattens första svidande frost andas öfver deras veka hjertan döden?»

17 »Och de små värnlösa barn, som födas i denna vexlingens tid, de älskliga ljufva små, som le mot fader och moder och gå in i lifvet utan aning om dess mödor och strider, hvad månde det blifva af dem? Skall deras lefnadsdag blifva stormig kanske, deras väsens oskuld fläckas och qvällen finna dem trötta, förslappade, redo att med brustna hjertan söka hvilan i deras fäders jord, som aldrig nekar denna sista bön?»

18 »Och det sköna, det herrliga landet, som breder sig här för vår syn, i sin täckhet så allvarligt och i sitt allvar dock så huldt, hvad månde blifva af det? Skall det slägte, som nu jollrar med käpphästar och dockor, se dess vår bli sommar en dag, eller skall en frostnatt byta dess fält till is, innan skördaren bergat sin teg och frukterna insamlats för evig tid?»

19 »Se våren är när och allt det unga vill lefva. Nytt kommer och gammalt går. Hvad månde blifva af det unga hopp?»

20 »Vid dessa ord afsomnade furornas sus och en vindstilla kom öfver rymderna. Ett töcken hade bredt sig öfver skog, fält och sjö; det tätnade, det svartnade, det gick i vågor, det steg; det syntes, som flydde jorden undan mina fötter och dignade bort i ett okändt, omäteligt djup. Men berget der jag stod, det vek icke, det skälfde icke; jag tyckte mig stå som den förliste på klippan i en svindlande fors, hvars otaliga vattenmassor ila förbi med tankens hastighet ...

21 Om en stund skingrades töcknen, en sakta vind aflyftade slöjan, som betäckte landsskapet, och oöfverskådliga bredde sig åter sjö, fält och skog nedanför bergets fot. Men allt stod nu i friskare färg än förr, vattnen blåare, lunderna grönare, slätterna besådda med blommor och gula skördar. Borta voro isen och förvissningen, hedarnas bruna ljung var öfverallt genombruten af täcka odlingar och små röda hus med hvita fönsterposter framskymtade mellan löfven af slokande björk. Män och qvinnor bergade hö på ängarna under berget, deras drag voro allvarsama och lugna, men utan tvärhet. Jag tyckte mig känna dem: för en stund sedan hade jag sett dem leka som små barn. Jag nedsteg från berget och närmade mig de arbetande, de sågo mig icke; jag talade till dem, de hörde mig icke. Då grep en hastig aning min själ, jag såg på mig sjelf och fann mig vara ett väsen utan kropp. Jag begrep nu att jag var död och att femtio år förrunnit. Outsägelig var min känsla, när jag såg mig omkring ....

Avsnittet publicerades 21/8 1847:|2|

3. Barnets Leende.

22 Ofta när de sorgsna tankar uppstigit i min själ och förmörkat dess synkrets rundt omkring, har jag funnit det vara en egen blandad glädje att se uppå ett barns leende, än när det jollrat i lekar, hvilkas mening ingen visste, än när det sofvit i frid sin söta englasömn. Jag kallar det en blandad glädje, ty visserligen gör det en både godt och ondt att tänka uppå allt hvad det i verlden kan blifva af ett litet barn.

23 Någon lärer väl minnas den oskyldiga lek jag fordom lärde af en liten flicka, att lägga venstra handen på hjertat och se genom den högra samt sålundaoriginal: sålunga »se med hjertats ögon». Derföre engång när jag såg en liten rödblommig gosse sofva – han var säkert icke fyllda två år ännu – rann det mig så underligt i hågen, hvad allt man månde spörja om detta barnet, i fall man kunde röja någon skymt af hans lefnads taflor. Han hade en ädel far och en god, en älskvärd mor; de voro hvarken af hög börd eller af de rika på jorden, men allt högsinnadt och anderikt trifdes i deras hus, för det att det bodde i deras hjertan.

24 Ack, sade jag till mig sjelf, jag har sett så många dunkla och fläckade taflor i lifvet, jag vill betrakta detta barn, för att engång glädas åt taflan af en ädel vandel. Så förträffliga föräldrars son måste blifva en god och aktad menniska, likasom de sjelfva.

25 Alltså satte jag handen för ögat och såg.

26 Genast blef jag varse invid barnets vagga tvenne varelser, dem jag ej sett förr. De syntes båda såsom små barn af samma ålder och liksom tvillingssyskon, så lika voro de. Men ehuru hvarken drägt eller utseende skilde dem, och ehuru deras genomskinliga skullror inga vingar buro, lät mig den mörka elden i den enas ögon och den milda glansen i den andras ana, att vid vaggan stodo tvenne andar, den ena mörk och ond, den andra ljus och god. Hvad gjorde de väl der?

27 Vid det jag tänkte detta, sjönko tvillingsbarnen tillsamman i en dimma och försvunno. En lätt sky steg öfver vaggan och började spela i färger, och rodna och skifta och antaga gestalt. Bilder föddes och förlorade sig för mitt syn: landskap och hus och menniskor och gerningar aftecknades på den halfgenomskinliga blågråaoriginal: blägråa dimmans fond. Gossen, som låg i vaggan, trädde då fram för min syn, vexande, vuxen och genomkämpande sitt lif – ty hans lif var från början till slut en strid.

28 Jag såg i hans själ, huru de stolta och onda lidelser, oupphörligt qväfda, oupphörligt åter bröto fram och vuxo till stora mäktiga rofdjur, färdiga att sarga hans hjertas frid. Jag såg ärelystnaden välla som en forsande springkälla upp ur hans innersta och njutningsbegäret bränna såsom en het sol hans väsendes unga oskuldsblommor.

29 Mig syntes klart, huru han redan i skolan gick förbi alla sina kamrater både i flit och hufvud; huru han äggades och beundrades af lärare och föräldrar, hvilkas stolthet han var, men ock huru han gret den sårade fåfängans bittraste tårar en dag, när ett enda vittsord fattades honom för att få det högsta möjliga betyg, hvilket ännu ingen fått, och detta vitsord nekades honom för gymnastik, i hvilken hans armar, klenare än hans hufvud, nekat honom att utmärka sig.

30 Undertiden borttog jag för ett ögonblick handen från ögat och såg på den lille i vaggan: han log – fritt, sällt, oskuldsfullt. Han visste ännu ej af ärelystnadens qval.

31 Åter såg jag in i framtiden och den lille var nu en vuxen yngling, som vid universitetet täflade om de högsta utmärkelser och vann dem. Hans namn blef innan kort glänsande och stort; han gick in på tjenstemannabanan och steg med en hastighet, hvarpå hans samtid intet exempel visste. Afund och kabaler sträckte rundt omkring honom sina hväsande tungor; han besegrade dem alla med en öfverlägsenhet, en framgång, som syntes trottsa sjelfva lyckan. Han trodde sig född att beherrska verlden. Och han var likväl blott sex och tjugu år.

32 Den lille i vaggan log som förr: stolthetens segrar hade ännu ej berusat hans själ.

33 Men midt under loppet af en lysande bana vaknade njutningens demon, som hittills våldsamt tillbakaträngts. Engång rusad af vinets eld, förmådde han ej mera släcka dess brand; engång förtrollad af ett qvinnoöga, kunde han ej mer lösslita sin själ från intrycket deraf. Han, som förr bland yttre kamrater stått sval, sjelfmedveten och klar – han brusade nu häftigare, än den tjuguårige, han stormade våldsamare, än den oerfarnaste. Det var en tragedi, sådan man i lifvet stundom ser uppföras, när ärelystnaden mognar tidigare än de öfriga passionerna. Jag såg den unge mannen plötsligen afvika från den började banan. Midt under pokalernas vildaste klang hörde jag hans stämma öfverrösta de förmätnaste; förföriska qvinnoar|3|mar grepo efter hans guld; för ett par blonda lockar kunde han gå i döden, för ett par blixtrande ögon kunde han gifva sin heder till pris. Han rasade utan hejd, han tumlade fram på en svindlande brant och slutligen föll han.

34 Och den lille i vaggan log: han visste ej ännu hvad passionernas yra var.

35 Slutligen i en våldsam stund, under svartsjukans raseri sköt han en hatad rival en kula genom hjertat och derefter måste han fly. En mörk höstafton steg han om bord på ett seglande skepp och lemnade, måhända för alltid, sitt fädernesland. Rofgirig och vild rusade stormen öfver vågorna, men girigare och vildare brusade qvalen i flygtingens bröst.

36 Och den lille i vaggan log: hvad ånger var, det original: det visste han ju ej ännu.

37 Sedan såg jag en skeppsbruten man tigga sitt bröd på en främmande kust – och icke bröd allenast, men eldsdrycken, bränvinet, hvarmed han, härdad mot föraktet, döfvade ångerns törntagg i sitt bröst. Jag såg honom, en trasig lazaron, ett mål för gatpojkars hån och qvinnors smädeord, söka sitt nattläger i gathörnen af en stor stad, och solen kunde ej hetare bränna hans kropp, än medvetandet af hvad han varit förtärde hans själ.

38 Och den lille i vaggan log: han kunde ju ej känna föraktets skärseld.

39 Derpå syntes det mig, som vände han, efter år af elände, åter till fäderneslandet, och det skulle han blygas att göra, om icke fäderneslandet då hade råkat i vådlig strid mot en utländsk fiende. Jag såg lazaronen tigga sig en plats i de stridandes leder, och ingen kände honom, ty hans ansigte var föråldradt, likasom hans själ. Kort der efter inträffade ett stort och blodigt fältslag; fienderne voro många och starka och deras öfvermakt syntes färdig att krossa den lilla hop, som slogs för fäderneslandet. Men i farans högsta ögonblick samlade lazaronen, den tappraste bland de tappre, en liten skara kring sig och bestormade oförsedt ett fiendtligt batteri, nedhögg dess besättning och riktade kanonerna mot fienden. Deraf uppstod i fiendens leder förvirring och flykt, snart tillhörde segern de tappre. Stort jubel vardt det då bland krigarne och i bygderna, men när man såg sig om efter honom, hvilken man hade att tacka för segern, fanns han icke. Utan långt in i skogen nära valplatsen, fann dagen derefter en herdeflicka, hvars hjord förvillats, en blödande och döende man sitta lutad mot stammen af en tofvig gran. Hon räckte honom en sval dryck ur källan och tillslöt hans ögon när han dog, och i sitt sista tackade han Gud, att han, som icke var värdig att lefva för fäderneslandetoriginal: fäddrneslandet, dock funnits värd att för detsamma dö. Och på hans graf vuxo furutelningar och ljung.

40 Men den lille gossen i vaggan log: han visste icke hvad det var att dö för sitt fädernesland.

Avsnittet publicerades 22/12 1847:|3|

4. Huru Julen ser ut.

41 Hvaraf kommer det sig, att man så ofta ser julen afmålad i tidningar och böcker? Och hvaraf kommer det sig, att dessa målningar oftare än andra taflor ur hjertats och lefnadens verld bli trogna och vackra, intagande och sannfärdiga?

42 Deraf att genom denna fest susar den barndomens och fromhetens ande, som rör sig i det innersta, det heligaste af menniskans bröst, och deraf att de flesta menniskor, äfven de mest försoffade, de i materiens dy djupast sjunkna, dock engång varit barnsliga och froma och från denna tid hafva något odödligt minne i behåll. De älska derföre julen, såsom man om vintern älskar en grön trädgård, tillochmed när den endast finnes målad på en rullgardin, och sätter man sig att måla, hvad målar man väl i bjertare grönt, än sitt hjertas egna barndomsgårdar?

43 Men olycklig den som aldrig varit barn i sin själ, som från den tid då hans kropp var liten ej har sparat ett enda grönt blad för kommande höstar! Det springer ingen frisk källa ur hans väsendes djup; när hans ande törstar, se då räcker honom inte minne sin svalkande kärleksdryck, ingen himmelsk dagg faller ljuf på hans hjerta, han vissnar och förstenas tidigt. Ty om det heliga och himmelska på jorden gäller evigt det bud: utan att I varden som barn, kunnen i icke ingå i Guds rike.

44 Vetandets visdom i all sin glans, den jordiska äran i all sin prakt, njutningen i allt sitt sinnliga rus, hvad|4| hafva de som kan i lycksalighet jemföras med barndomens glädje och fromma tro? Intet! Intet!

45 Och perlor och guld och höghet och makt och skönhet och lärdom och helgonglorior och lagerkransar och allt hvarefter ditt hjerta på jorden trår, hvad hafva de skönt och rikt och godt, som kan jemföras med en enda af barnets oskuldsdrömmar? Intet! Intet!

46 Jag må tänka mig det herrligaste, det högsta i detta lif: kärleken som allt försakar; hoppet som kastar sitt stjernskimmer genom den mörkaste natt; tron som segrar öfver grafven; döden för fosterland; martyrskapet för Guds ära och mensklighetens väl; allt,original: allt allt! och det finnes väl mycket högre, mycket mera värdt att lefva och dö för, än barnets lilla lycka och ögonblickliga ro, men intet renare, nej i sanning intet älskeligare finns än den!

47 Väl vet jag ock, att månget barns själ tidigt grumlas; javäl, hvarföre finns det moln på sjelfva himmelen?

48 När jag ser om aftonen ett vänligt eldsken glimma genom en fjerran ruta, eller blott när jag ser flera ljus än vanligt tändas i fönster och kronor och dervid tänker: det är jul! då födas alla dessa tankar i min själ, liksom stjernorna tändas i aftonskymningen. Och det är med tankarna som med stjernorna: de föddes icke då, de funnos der förut, men de stego blott klarare fram när verlden blef mörk.

49 Hvilken barnslig tanke: det är jul!

50 För att denna tanke skall blifva ljus och glad, måste den omgifvas af natt och mörker såsom af en svart ram. Det var natt när frälsaren föddes i Bethlehem, och det måste ha varit en natt så svart och hemsk som döden, på det att lifvets ord och det eviga ljuset desto herrligare måtte uppstiga derur. Och än i dag fira vi åminnelsen af denna natt på årets mörkaste tid, när all sol och glädje synas vilja för evigt taga afsked af jorden. Det är likväl icke så; i denna ljusets djupaste vanmakt, i dödens och mörkrets yttersta skräckvälde uppspringer den första gnistan af en ny stigande dag och en ny gryende vår.

51 Hvilken odödlig kontrast!

52 Skön måste hon ha varit i denna dödens skugga, den himmelska stjernan öfver frälsarens krubba i Bethlehem. Jag har ej sett Correggios tafla, der han målar denna natt och detta ljus, men också den måste vara skön för sitt ämnes skull. Hvad jag sett, det är något alldagligt, men som dock tros med sin lilla betydelse syfta på Bethlehems stjerna. Jag menar de lyktor och »lanternor» af oljadt papper, dem gossarna i min hembygd aldrig försumma att tända och hissa upp i höga stänger julaftonen och julmorgonen. Hejsan, det är en fröjd att se det lilla flämtande ljuset fara uppåt högt högt i den mörka natten och der svaja af och an för himlens blåst! Sådana lanternor ser man då till hundradetal. För femton år sen vid pass förbjödos de af borgmästaren i den lilla staden; de skulle, kantänka, vara eldfarliga. Blef så en jul utan lanternor; det var ingen riktig jul. Men redan året derpå glimmade åter ett par dussin liksom i smyg; hvem har också råd att i evighet minnas en borgmästares kungörelser? Och julen derpå voro de åter uppe i otalig mängd, de vackra lanternorna, och borgmästaren begrep att hans välde icke rimligen kunde sträcka sig högre än stadens tak.

53 Det finns dock en direktare anspelning på stjernan i Bethlehem, nemligen stjerngossarnes upptåg, som brukas i de flesta, om icke alla Finlands städer från Torneå till Wiborg. Både leken och sångerna, som dervid sjungas, äro mycket gamla och gå helt visst ett godt stycke upp i den katholska tiden. Det är också mest för deras höga ålder och mot nutidens bruk så underligt afstickande kolorit som man värderar dem, ehuru de i sig sjelfva äro ett sammelsurium och ehuru orden jemmerligt rådbråkas. Men de ha en annan intressant sida derjemte. De äro qvarlefvor af skådespelets äldsta form hos de kristna folken, rudimaterier till en theater. För fyrahundra år sedan bestod man sig ej bättre theaterpjeser, ehuru det är möjligt att »Herodes», »Drottningen af Saba» och »Konungen af Morie land» då voro något mera inkomna i sin konst. Det vore dock skada om stjerngossarnes upptåg skulle dö ut, som så mången annan gammal sed; deras lek är dock det enda lefvande minne vi äga qvar från en längst förfluten tid.

54 Aldrig framträder likväl kontrasten mellan ljus och mörker skönare, mäktigare och betydelsefullare, än i den så oändeligt vackra seden att tidigt om julmorgonen fira ottesången i kyrkorna vid ljus. Hvem känner icke, att detta brukas öfverallt i land och stad, utom i Helsingfors, der de moderna kristna den tiden på dygnet ännu makligt sträcka sig i sina dunbäddar och blott den finska församlingen, sentida äfven den, börjar sin gudstjenst kl. 8? O det är säkert icke blott ett barndomsminne, det måste ju anstå också en vuxen menniska, att på årets skönaste högtidsdag stå bittida upp och bittida göra hvad man annars så sällan gör hvarken bittida eller sent: tacka Gud! Men för barnasinnet ligger i det ovanliga både i tid och anblick något mystiskt, underbart, obeskrifligt anslående. Man har haft så svårt att gnugga den kära sömnen ur ögonen, men engång uppkommen, ser man brasorna brinna i alla hemmets rum, hör bjellrorna klinga och lanternorna glimma ute på gården. Och då bestås hvetbröd till kaffet (om man annars har råd att bestå kaffe) och då skymta för inbillningen alla aftonens julklappar och då pelsar man muntert på sig och beger sig ut i den tidiga mörka morgonväkten, i köld eller blida, och sätter sig i slädan med renhud eller björnfäll omkring, och så bär det af.

55 Stor sak om snön yr och blåsten hviner och vägen är lång! Vid vägar och gator glimma många hundrade glada ljus, menniskorna hvimla, hästarna frusta, de granna slädorna kappas att hinna förbi hvarandra, bjellrorna klinga från alla håll genom morgonluften och klockorna ringa genom natten, icke med det hemska ljud, som ropar till värn mot eld och nöd, utan med den högtidligt manande rösten: kom, kom! Och när man då följer deras maning och nalkas kyrkan, se då står den i morgonmörkret upplyst och strålande som ett himmelrike midt i dunklet af jordens sorgliga natt, och genom de skinande fönsterna och genom de stundom öppnade dörrarna, derifrån en ljus imma utströmmar, hör man orgelns mäktiga sång och de heliga psalmerna lofva Gud, som denna natt låtit födas till verlden Jesus Christus, verdens ljus. Är man då barn, så inträder man med sällsama känslor af undran och glädje i den upplysta helgedomen: den stora folkmassan, de många små barnen, de två presterna i sin skrud vid altaret, ljusen i kronorna, på altaret, predikstolen och bänkarna, ångan af menskornas andedrägt i den kalla luften, ja sjelfva oset af rykande vekar, allt har en betydelse och ett underbart intryck för barnasinnet. Men också för den vuxne finnes så outsägligt mycket anslående i denna tidiga ottesång: det klara medvetandet om kristendomens eviga ljus, väckelsen till tack och lof för en oändelig nåd,|5| de sköna bibeltexterna och englasången: ära vare Gud i höjden och frid på jorden och menniskorna en god vilje! Det har ej nog förundrat mig, att presten på predikstolen så sällan känner sig genomträngd af intrycket utaf en sådan stund. Märk vanans och försoffningens makt, som äfven i detta hans uppträdande låter honom se – ett tjensteåliggande!

56 Ja, julmorgonen är dock för enkelt och landtligt folk det bästa af hela högtiden, ehuru man i nästan alla beskrifningar om julen ser julaftonen ensam framhållas. Det kommer sig deraf, att det verldsliga sinnet då har oändligt intressantare saker att syssla med; och julmorgonen sofver eller gäspar den moderna menniskan bort vid sin kaffekopp. Det drifves med julaftonen och dess gåfvor mycken lyx och fåfänglighet, som allsintet ha att skaffa med den fromma, enkelt glada julfesten. Långt hellre än bland detta granna sällskap, som ur inburna korgar plockar upp de dyrbaraste gåfvor och kringdelar dem, för att derefter sätta sig till en kräslig souper, långt hellre sitter jag i den lilla stugan med dess stora sprakande brasa, dess halm på golfvet och dess enkla måltid, kryddad af en hjertlig bön. Men icke må man derföre tänka illa om julaftonens firande bland medelklasserna. Detta flickornas vakande och arbetande långt förut vid kaffekoppen och språklådan, den mystiska inläggningen med sina obegripliga hemligheter, grenaljusen, julträdet, julbockarna och julklapparnas inkastande en och en ifrån tamburen – dervid den sprittande känslan vid hvarje dörrens öppnande har ett tusenfalldt högre intresse för de små, än det prosaiska platta uppradandet ur korgar – allt detta har sitt glada behag i alla de hus der barn finnas, och hvarje friskt sinne måste deraf anslås. Stackars ungkarlar, som tillbringa sin julafton vid preferansbordet eller värdshusdisken, icke veta de mycket huru julen ser ut! De flesta af dem skulle väl finna en familj, äfven de, att jula hos, men de afsäga sig det antingen af tycke, eller emedan de frukta att depensera på julklappar. Postiljonerna på landsvägen och sjömännen på hafvet kunna fira sin julhelg bättre än de.

57 De gamla julsederna – såsom att åka långt lin, att sätta en otröskad halmkärfva åt sparfvarna m. m. – de dö efterhand bort liksom de gamla lekarna. Lekarna! ack ja, de äro alltför barnsliga för nutidens förståndiga ungdom, som mycket hellre rör sig i en polkamazurka och öfvar sitt geni på en sällskapstheater. Den allrakäraste vår tid, mycket har den visst fått uppbära oförskylldt och i mycket står den framom den gamla, men säkert är det, att aldrig har man nånsin gäspat så oerhördt i sällskaper och och på högtidsdagar som nu. Juldagarna äro för modernt folk sådana ledsamt långa dagar, hvilka man ej vet huru man skall få till ända, för att skynda till aftonens spelbord eller françaiser. Funnes icke läsebibliotheker och tidningar, beqväma soffor och stoppade gungstolar, hvart skulle man då göra af sin värda person?

58 Men jag tänker ännu på den mörka morgonväkten med sina skinande ljus, på klockornas klang och psalmernas ljud, på den fromma heliga glädjen i ett barnahjerta; jag tänker på den hvar gång julen åter nalkas. Och jag minnes så många enkla och goda menniskors stilla jul, så tarflig men ändå så rik, emedan bittida och sena böner kalla välsignelsen ned öfver deras låga tak. Vill du veta huru julen ser ut, så gå icke till de lysande boningar, der menniskan skyler sin själs armod med glitter och, medan hon söker intala sig sjelf att hon har roligt, odödligt gäspar åt hela lifvet! Gå icke heller till nödens hyddor, der brist och last så ofta förbittra menniskans sinne, såvida du ej går dit för att som en god engel förljufva dennaoriginal: dendenna bitterhet. Utan vill du se julen, så sök bland höga och låga dem som äga kristligt sinne nog, för att af hjertat tacka Gud, och som göra det med ett barnsligt hjertas tro. De veta väl hvad det vill säga att det är jul!

 

 

1. *) Sagan kan läsas i första bandet af de i Örebro utgifna »Folk-sagor för gamla och unga».konsekvensändrat/normaliserat