Lyckans Jagt.

1 Det var i november månad år 1847 klockan mellan 9 och 10 på aftonen.

2 En kolmörk, en dyster, en vild afton var det. Hela naturen rasade i uppror mot sig sjelf. Blåsten piskade förfärligt den grumliga vågen vid hafsfjärdarnas stränder och slet de torra qvistarna af alar och pilar, som icke mera hade några löf att gifva till spillo åt dess onda begär. Det var ett tjut i rymderna, som hörde man den vilde jägaren fara öfver skog och mark; regnet nedstörtade i strömmar och man såg icke handen för ögonen.

3 Vägen mellan Helsingfors och Gammelstaden norrut åt Helsinge till var ryslig som vanligt. Grop vid grop, afgrund vid afgrund lurade i mörkret på de resandes åkdon; att styra mellan dessa försåt en riktig kurs, dertill fordrades nästan lika mycken skicklighet, som att i blinda natten styra utför Pyhä fors. Man kunde då ta för afgjordt, att ingen resande, hur brådt han än hade, funnit för godt att riskera lif och lemmar på denna äfventyrliga väg, i detta säckmörker och denna afskyvärda väderlek.

4 Det var derföre ej utan förundran folket i ensliga stugor hörde flera åkdon skramla utanför på landsvägen. De tycktes hafva mycket brådt, de körde ursinnigt hårdt, det hojtades och det svors. Det var en kappkörning i sin sort, dumdristig, obegripelig.

5 Hade bara en enda stjerna lyst, en enda ljusglimt skimrat genom nattens täta fäll, så skulle man vid dess sken hafva sett tre åkdon jaga hvarandra på den gropiga vägen. Än voro de hvarandra nära, än åter långt skilda; än tycktes de förfölja, än åter undvika hvarandra. Det var icke ens afgjordt om de kände hvarandra, om de hörde till samma sällskap. Men hvarföre då jaga hvarandra par forcespråk: franska?

6 Dessa tre åkdon, med sin sällsama brådska, hade hunnit ungefär till Gammelstaden, hvars flödande vattenfall öfverröstade stormens tjut och regnets plaskande, då plötsligen det första åkdonet stadnade, i det det vände sig tvärs öfver vägen, likasom i mening att stänga den. En lykta visade sig nu på dess kusksäte och hoppade ned på vägen. Vid dess sken såg man framför sig en temligen ålderstigen heltäckt vagn, troligen från Gustaf den tredjes tid, urblekt som en åttatioårig hoffröken, och, likasom hon, här och der prunkande med sorgliga qvarlefvor af förgyllda sirater. Från kuskbocken af detta besynnerliga åkdon hoppade nu – månne en pudrad kammartjenare med peruk och stångpiska? – nej, en ganska bastant bondfigur, klädd i fårskinnspels och becksömsstöflar samt på hufvudet en af dessa Hr Fagerströms i somras så moderna polkahattar, hvilka på hösten vanligen föräras åt betjenter och springfeltar. Denne dräng, ty det var han, företog sig nu att syssla med remtyg och selar, murkna, eländiga och hopskarfvade, som sjelfva vagnen. Det hade något gått sönder, det kunde man se.

7 Ett af de efterföljande åkdonen hade emellertid hunnit så nära, att man vid det glimmande lyktskenet kunde urskilja äfven det. Man såg då en öppen bredschäs hålla stilla tätt bakom täckvagnen, som stängde vägen, och hörde en grof röst från schäsen utropa: hvad tunnor tusan den och den är det för pack, som stänger vägen för folk?

8 Strax derpå framtittade från täckvagnen ett manligt hufvud, betäckt af en stor hvit kaschett, och ropade med hes och arg stämma till svar: hut, bonde! ser du inte, att du har herremän framför dig?

9 Bredschäsen gjorde nu ett förtvifladt försök att komma förbi täckvagnen och styrde fördenskull så nära som möjligt till dikeskanten. Men vare sig nu att venstra hjulet åt vägen till i detsamma råkade gå öfver en sten, eller att det högra hasade ned utför den uppblötta och slipriga vägkanten, alltnog, schäsen tog öfverbalans åt höger, vägde ett ögonblick mellan stå och falla samt stjelpte derpå helt varligt omkull i en vidlyftig lergrop, som utan att vara lifsfarligt djup, likväl var tillräckligt stor, för att bereda schäsens innevånare ett opåräknadt och ruskigt bad.

10 Vid det nödrop, som under denna manöver hördes från schäsen, tittade icke allenast kaschetten, utan äfven ett i stor gammalmodig halmhatt utstyrdt fruntimmershufvud ut ifrån täckvagnen, och med kaschettens hesa he he he! blandade sig halmhattens gälla hi hi hi! ty båda hade den elakheten att skratta af alla krafter åt bredschäsens olyckliga kullerbytta. I och omkring lergropen gjordes emellertid utomordentliga ansträngningar. Hästen hade, under bemödandet att resa sig, trädt högra bakbenet öfver schässkalmen, medan hans herre länge förgäfves sökte att uppknäppa fotmanteln, för att befria sig sjelf och ett fruntimmer, som till all lycka suttit till venster och derföre kommit ofvanpå. Ändtligen lossnade knappen och de båda invånarne i schäsen tumlade ett ögonblick om i den smutsiga gropen, derifrån de dock småningomoriginal: smånningom kafvade sig upp på det torra.

11 Det var en axelbred medelålders man i frisrock och blå klädesmössa, och den dame han ridderligt hjelpte ur gropen var en rödlätt qvinna om par och trettio år, väl ombonad med koft och stoppad bahytt. Men himmel, hur de sågo ut – leriga, lungvåta, sprickande af förargelse! Det hesa hehehe! och det gälla hihihi! hördes vid denna anblick med ökad styrka från täckvagnen.

12 Knappt hade mannen i frisrocken kommit med sin skatt på det torra, innan han i sin förbittring med knuten näfve rusade mot täckvagnen och öfverhopade dess invånare med en störtflod af förebråelser och ovett, hvari orden skojare, landstrykare, taskspelare, lösdrifvare o. s. v. utgjorde qvintessensen. Det syntes påtagligen att han ansåg täckvagnen och dess bebyggare höra till det slags kringresande artister, hvilka gemene man emellanåt tar sig före att titulera med dessa hedersnamn. Kaschetten åter och|3| halmhatten blefvo ej svar skyldige; uttrycken hundsfott, röfvare, rackare, fähund och andra lika hyggligaoriginal: hyggligga artigheter haglade i fullt mått ned öfver den förbittrade frisrocken.

13 Plötsligen upphörde denna höfliga konversation. Mannen ur lergropen hade trädt så nära till vagnen, att lyktskenet föll på hans ansigte medan han tillika var nära nog för att igenkänna herrn i kaschetten. Ett förundrans utrop undslapp på engång bådas läppar:

14 Hvad! är det du, Grönqvist?

15 Nå – ja så besitta är det icke kamrern!

16 Anfäkta och regera, hvad gör du här?

17 Jag – jag far ut att roa mig.

18 Så här dags och i detta väder? Hehehe!

19 Jo si – men hvart skall kamrern resa då?

20 Jag – åh jag far till Tavastehus marknad.

21 Men den var ju redan för två månader sedan.

22 Det är väl möjligt, min vän. Men ser du, – jag är också ut att roa mig.

23 Men, ursäkta, kamrern är ej ensam?

24 Nej – åhja, det är bara min hushållerska mamsell Grönqvist, som också far för att roa sig.

25 Under halmhatten framtittade vid dessa ord en ättiksfysionomi om 50 år, hvars tunna läppar synbarligen hopsnörptes vid orden: bara min hushållerska. Strax derpå rörde sig samma läppar ånyo och den förra gnällande rösten hördes säga: se kusin Grönqvist! det måtte jag säga, en vaktmästare vid kronans verk kunde bättre välja tiden för sina lustresor. Kors, jag kan väl tro det är min kusin vaktmästarinnan, som står derborta, fast togaletten är en smula deransjonerad. Hvafalles? Gissar jag inte rätt?

26 Pesten anamme dig, ditt käringstycke! mumlade vaktmästaren halfhögt, i det han vände ryggen åt sin älskvärda kusin. Man skall få se, att det gamla skåpet far i samma ärende som jag.

27 I detta ögonblick anlände i fullt galopp det tredje åkdonet, en elegant gigg, och stadnade bakom vagnen af samma orsak som schäsen.

28 I den eleganta giggen, som sednast anlände till skådeplatsen, befann sig en ung gentleman, klädd i schjuppskinnspels med öfvertåg af fint brunt kläde samt en jakobinermössa af den mest revolutionära fason med långa svängande silkestofsar. Det med perlemor inlagda handtaget af en sidenparaply framstack vid hans sida ur giggen, men sannolikt hade blåsten hindrat honom att göra bruk af detta provisionela tak, hvilket i de flesta fall är på resor mera till förtret, än till gagn. Herrn sjelf syntes sålunda väl försedd, men bakpå giggen satt en pojke om 10 eller 12 år, klädd i tunn och genomblött sommartröja, hackande tänderna af köld. Giggen stadnade och en manlig stämma med svensk brytning lät höra ett temligen myndigt: ur vägen der!

29 Täckvagnen och den ur diket nyss uppresta schäsen läto sig ej bekomma, utan fortforo att stänga vägen. Sedan herrn i giggen rekognoscerat lokalen och funnit att han omöjligen kunde komma förbi, tog han sitt parti, lemnade tömmarna åt pojken och sprang ned. Hvad tunnor tusan! dundrade han, i det han steg fram till vagnen; slipper man fram eller hvad?

30 Strax på stund, herre! svarade kusken utan att se sig om. Det måtte ej vara så farlig brådska heller.

31 Hvem har du i vagnen, lymmel?

32 Kamrer Sandegren och mamsell ...

33 Se så för sju tusan, afbröt honom gentlemannen och vände hastigt om, likasom hade han trampat på en orm. Hans påtagliga afsigt att obemärkt passera tillbaka till giggen, förekoms likväl af kamrern i hvita kaschetten, hvilken vid ljudet af sitt namn tittade ut och befann sig ansigte mot ansigte med gentlemannen.

34 Hvad ser jag! Herr Grönqvist!

35 Åh – allerödmjukaste tjenare, herr kamrer!

36 Nå det måtte jag säga. Hvart gäller resan, om jag törs fråga. Jag tyckte herrn i går sade sig vara resfärdig till Sverige.

37 Jo ... för att säga sanningen, så far jag blott för att roa mig och ta motion. Hæmorrhoiderna ...

38 Också herrn far för att roa sig! Men äro då menniskorna galna? I sådant sakram– väder!

39 Om jag ej minns orätt, sade sig herr kamrern i går arbeta som en slaf med revisionen. Och likväl ...

40 Likväl ... ja jag måtte väl ock få fara att roa mig. Den der herrn vid schäsen är också ut att roa sig.

41 Vaktmästaren trädde i samma ögonblick närmare.

42 Herrn måtte väl ej heta Grönqvist?

43 Jag? Jo visst. Men herrn måtte väl ej heta Grönqvist?

44 Jag? Nå huru då?

45 Det var sjelfvaste sjutton.

46 Är det herr handelsman Grönqvist? hördes halmhattens syrliga stämma ropa från täckvagnen.

47 Ja, mjukaste tjenare! Med hvem har jag den äran ...?

48 Mitt namn är Grönqvist.

49 Så drag nu för den och den! Ursäkta, det var inte så illa ment. Nu fattas det bara att kusken der också ...

50 Anders Grönqvist är mitt namn, mig till heder och ingen skam, står det i far mins psalmbok.

51 Men ha då alla verldens Grönqvistar församlat sig här vid Gammelstaden?

52 Och farit ut att roa sig! hehehe! skrattade kamrern. Kanske får man bjuda herrarna en snaps?

53 Sch! Sch! hyssjade mamselln i halmhatten och knyckte kamrern i kapprocken. Herrarna få ursäkta, tillade hon högt, men vår matkantin är så långt ned instufvad och dessutom tycks kusken nu ha fått selarna i ordning. Tjenarinna! – Och derpå satte sig vagnen i rörelse, utan att den stackars under toffeln suckande kamrern vågade göra den minsta invändning mot sin hushållerskas maktspråk.

54 Strax derefter satte sig äfven de öfriga åkdonen i ordning, men giggen lyckades ej att komma förbi bredschäsen, ehuru många försåtliga försök den gjorde för detta ändamål.

55 Regnet fortfor att plaska, blåsten att hvina och mörkret att svepa hela nejden i fäll. De tre åkdonen jagade framåt, som hade de jagat sjelfva lyckan. Täckvagnen behöll sitt försprång och bredschäsen följde den efter som det onda samvetet. Att under och mirakel ske ännu i våra dagar, bevisas tillfyllest deraf, att dessa båda djerfva seglare på lyckans haf så temligen helbregda kommo vid midnattstid till Helsinge gästgifveri. Men giggen, hvart hade den tagit vägen?

56 Hade den stjelpt i Vanda å? Hade den öfverfallits af rymmare från Sveaborg? Hade den kanske tagit ett fredligt nattqvarter? Intet af allt detta. Den hade tagit höger för venster vid Helsinge malm samt i förtröstan på sin lycka begifvit sig framåt Borgå. Stackars gigg! Stackars gentleman! I Borgå vuxo inga rosor för er.

57 Helsinge gästgifveri är hvarken till det yttre eller inre af de mest inbjudande. Likt de flesta gästgifverier näst intill större städer, är det ett tillhåll för diverse vräklingar, hvilka samla sig dit från byn, för att hålla tal om hästars skonande och derunder komma sig till en liten biförtjenst med skjutsande. Lägg härtill, att Helsingeborna bland nyländska allmogen intaga ungefär samma utmärkta plats, som denna allmoge bland Finlands öfriga befolkning, så lärer man inse det trefliga uti att denna tid på dygnet anlända till den i visst afseende renommerade orten.

58 Till all lycka var väderleken sådan, att både täckvagnens och schäsens böjelse för lustresor redan afkylts. Man beslöt alltså att stadna här öfver natten, ehuru sura miner man mötte. Kamrern inqvarterade sig i kammaren innanför, vaktmästaren deremot, hans hustru och hushållerskan i salen. Man tog i all vänskap en smörgås tillsammans och beslöt att resa på samma gång följande morgon kl. 7.

59 Knappt vände likväl kamrern ryggen till, innan vaktmästaren hviskade uppasserskan i örat: min häst, hör du, bör stå i redet kl. 6. Glöm inte det du och hämta mig och min hustru kaffe kl. 5. Se här litet drickspengar.

60 Knappt vände åter vaktmästaren ryggen till, innan hushållerskan, okunnig om hans proposition, i samma afsigt hviskade till uppasserskan: våra hästar, hör du, böra vara i redet kl. 6, och kaffe skall du hemta kl. 5. Glöm inte det; här har du drickspengar.

61 Uppasserskan åhörde med någon förundran dessa hemliga instruktioner, men underlät emellertid ej att hålla de gifna dusörerna mot ljuset, dervid det befanns, att vaktmästaren gifvit 10, men hushållerskan endast 3 kopek silfver. Vänta du gamla snålvarg! mumlade flickan efter den borttrippande mamsell Grönqvist. Den der vagnen dit så är bra tung ock (åhh); den skall ha sex hästar före, det skall jag vara man för.

62 Natten förgick så skäligen fredligt. Klockan var likväl som knappast 5 på morgonen och det var ännu blinda mörkret, då mamsell Grönqvist allaredan smög sig ut i strumpfötterna, såg på väderleken och fann att regnet upphört. Lika tyst smög hon sig in igen och började att i den mörka salen uppsöka sina effekter, då hon till sin förskräckelse stötte mot en annan person, hvilken lika hemlighetsfullt trefvade omkring i samma bestyr. Hvem är der? hviskade på samma gång två häpna röster.

63 Kors är det kusin Grönqvist?

64 Jaså, mamsell är så tidigt uppstigen?

65 Ja jag kunde ej sofva. Men hvad gör kusin så tidigt?

66 Jag? Ah jag fick heller ingen blund i mina ögon.

67 I detsamma inträdde uppasserskan med kaffet och bjöd brickan först åt vaktmästarens hustru.

68 Hvad betyder det? utbrast hushållerskan, ur stånd att längre styra sin förtrytelse. Jag tror kusin Grönqvist velat bedraga oss och resa förut?

69 Och jag menar att kusin velat göra detsamma.

70 Kusin är bra impertinent, det får jag tillstå. Beställa kaffe klockan 5! Till all lycka sofver man ej som en stock.

71 Kusin är då ordentligen skamlös. Vilja smyga sig härifrån med sin kamrer! Jo jo; men si jag fick väder af’et.

72 Sådant skojarpack man råkat ut för!

73 Sådant illmarigt käringstycke!

74 Vet hut, landstrykare!

75 Å hut, gamla markatta!

76 Kamrern! Kamrern! man vill mörda mig!

77 Hör hit jungfru, säg till om häst för min schäs nu genast, så jag slipper höra det der sakram– lipandet.

78 Hushållerskan begaf sig nu utan omständigheter in i kamrerns sofrum, för att anropa hans försvar. Väckt ur sin sötaste sömn, behöfde kamrer Sandegren så mycken tid uppå sig, för att begripa hvarom fråga var, att när han ändtligen fullrustad i schlafrock och embetsmin utträdde i salen, vaktmästaren var med pick och pack försvunnen. Ny harm! nya artigheter slungade efter de bortfarne! Men som ingen tid var att förlora, begärdes på stunden räkning och hästar.

79 Räkningen ficks väl snart nog, men icke så hästarna. En hel timmas evighet hade kamrern och hans älskvärda följeslagarinna redan väntat. Ändtligen gick Sandegren ut att se åt. Ett halft dussin pojkar och karlar omgåfvo vagnen, försmädligt lyftande och vägande den och dess innehåll. Kamrern fann nu för godt att åter påtaga kronans embetsmin och frågade myndigt: är det nu tillräckligt söladt? Får man hästar eller hvad?

80 Nog får man hästar och, men inte får herrn kyöra den vagnen med två, genmälte sturskt en vräklig pojke.

81 Är vägen dålig åt Skavaböle till?

82 Må väl vara, när posten mådes kyöra med två hästar.

83 Nå så sätt före tre, bara det går fort.

84 Man tycktes besinna sig. Kalle, sätt du fålan till tredje! proponerade en af sällskapet. Men Kalle behagade icke, utan menade att det borde vara sex hästar efter förordningen.

85 Hvar är gästgifvarn? ropade kamrern i vredesmod. Gästgifvarn kom. Kan ni inte befalla hållpojkarne der att sätta hästar för min vagn? frågade kamrern.

86 Inte är det min sak, om de inte sätter för ett tungt lass.

87 Det vore väl sjutton. Men jag tar ju tre hästar.

88 Ja si inte är det värdt att tala stort, för jag vet hvad förordningen säger.

89 Nå hvad säger förordningen?

90 Först och främst att man skall köra en mindre heltäckt vagn med fyra hästar och en större med sex. Och sedan så får hvar person ej hafva med sig mer än en våt säck.

91 En våt säck? Jaså en »våtsäck», hehehe!

92 Ja inte är det värdt att skratta, skall jag säga, för om herrn kan läsa, så står här: en våt säck.

93 Vi afbryta denna intressanta konversation, för att göra en anmärkning om dylika gästgifvarscener, som dagligen passera. Ofta komma lag och förordning vid sådana tillfällen i mellanhand. Å ena sidan vill den skydda bondens rätt mot resandes öfvermod och obillighet; och i sanning, den som sett huru vissa herrar fara fram, kan icke annat än gilla en sådan tygel uppå ett sjelfsvåld, framkalladt af förakt för de lägre klassernas rätt. Men å andra sidan visar sig lagen vanmäktig att skydda resande för oförskyllda trakasserier. Dagboken med dess anmärkningskolumner är en god inrättning, men den förfelar sin bestämmelse, så länge den författning gäller, att den, som i dagboken yrkat ansvar på gästgifvare eller hållkarlar, måste personligen infinna sig vid tinget för att bestyrka sitt åtal. Naturligtvis bor en resande ej på orten. Han måste således, om han vill åtala äfven den största oförskämdhet, utsätta sig för obehaget att på stämning (vanligen höst eller vår d. ä. i menförestid) resa 10, 20, 30 mil, kanske längre, hans tid eller hans medel må vara huru knappa som helst. Sådana fall inträffa. Följden blir då den att, hellre än att riskera detta, låter den resande anmärkningen uteblifva. Finge han deremot på sin vistelseort bestyrka åtalet inför vederbörlig myndighet, så vore dagboken hvad den är bestämd att vara: ett skydd för båda parternas rätt, i stället för att nu endast vara gästgifvarens.

94 En annan olägenhet finnes i författningars obestämda uttryck. Så t. ex. finnes en af verklig humanitet förestafvad författning af guvernören i Nylands län. Vissa resande hade nemligen för sed att för ovanligt tunga ryska vagnar spänna endast tvenne hästar, hvilka, när dertill kom ett omenskligt körande, ofta förderfvade bondens kräk. Med anledning deraf föreskrefs, att en större heltäckt vagn skall köras med sex, en mindre heltäckt och en större halftäckt med fyra, en mindre halftäckt med två hästar. Ingenting är billigare. Men hvilken vagn är större? hvilken mindre? Denna frågas besvarande beror af gästgifvaren, och på hans mer eller mindre blida sinnesstämning ankommer då, om den resande, kanhända för en lång följd af mil, skall betungas med en fördubblad resekostnad.

95 Vi återvände till vår kamrer. Som han helst lefde i fred med alla menniskor och dessutom hade brådt, beqvämde han sig att ta fyra hästar. Men man kände sitt öfvertag och fordrade sex. Halfva dagen förgick, innan kamrern, med band på sina harmliga känslor, i tysthet stack Kalle en silfverslant i näfven, och se! i samma ögonblick förekom det Kalle, som vore vagnen minst tjugu pund lättare.

96 Kamrer Sandegren afreste med fyra hästar.

97 Medan bredschäs och täckvagn rullade af på raka vägen till Tavastehus, ilade Expediten Hr Grönqvist i sin gigg genom natt och oväder på villovägar österut. Det var först när han i sena daggryningen såg vålnaden af en stad samt en åldrig kyrkas branta tak sticka af mot den gråa horizonten, det var först då han märkte sig vara i Borgå. Olyckliga lott att heta Grönqvist och vara handelsexpedit! I hvilka förvillelser kan icke menniskan råka under så fatala omständigheter!

98 Om förlåtelse, vi anse det icke just för en olycka att befinna sig i Borgå. Tvertom, man kan der känna sig obeskrifligt lycklig, t. ex. på en middag med mårtensgås. Det var också till ett sådant lysande tillfälle, och det i sjelfva det nya societetshuset, som Hr Grönqvist råkade komma alldeles apropos. Det var en storartad tillställning, väl värd att i Borgå Tidnings spalter förevigas åt efterverlden. Många sköna buteljer blefvo der halshuggna, många stolta gäss drogo den dagen sin sista suck. Man åt som lejon och drack som kameler. Men ingen åt eller drack mer än Hr Grönqvist. Han var ju en af jägarne vid lyckans jagt, och jägare hafva, som hvar man vet, en förträfflig apptit.

99 Men allt har sitt slut och äfven en mårtensmiddag. Hr Grönqvist erinrade sig nu dunkelt, att han var stadd på en angelägen resa och pligtskyldigast borde ha brådtom. Apropos, bror Oppström! sade han till en nära sittande vän. Bror känner förmodeligen någon upplandssocken, som heter Panakkala eller Jarikkala eller något så der ungefär. Det är på min ära skralt beställdt med mina insigter i Finlands geografi; se, bror Oppström, sådana specialiteter befattar man sig ej mycket med på Bergens handelsinstitut i Lübeck.

100 Panakkala? Jarikkala? Nej, den orten känner jag inte. Men kanske bror menar Parikkala?

101 Parikkala – ja precis, Parikkala, så var det. Skulle bror kunna tjena mig med en marschruta dit, för se, som sanningen är – skål bror Oppström!

102 Tjenarissime, bror Grönqvist. Marschruta? ja vasserra!

103 Ännu samma afton afreste Hr Grönqvist till Parikkala, i stället för till Janakkala. Det var följden af den klena geografiska underbyggnad Hr Berg i Lübeck ger sina handelselever.

104 I temligen god tid på förmiddagen dagen efter det nyss omnämnda uppträdet i Helsinge anlände bredschäsen och täckvagnen, som med sina fyra hästar åter upphunnit denna, till Seuransalmi fänriksboställe i Janakkala socken omkring två mil söderom Tavastehus. Till gården, som låg ett stycke från allmänna landsvägen, ledde en smal byväg om cirka en versts längd. Denna väg syntes hel och hållen betäckt med ekipager: kalescher, schäsar, kurirkärror, bondkärror, arbetsskrindar, korteligen åkdon af alla möjliga former och slag i oräknelig mängd, några ispända, andra med betande hästar vid sidan. Raden af dessa åkdon var så lång, att den icke allenast betäckte hela gården, utan räckte långt ut på vägen i en oöfverskådelig sträcka.

105 Både täckvagnen och bredschäsen nödsakades hålla stilla borta vid vägkrökningen. Herrskaperna stego ur, icke utan att hushållerskan dervid kastade gräsgröna skorpionblickar på vaktmästareparet. Men man befann sig nu på neutralt område och gjorde af nöden en dygd, i det man fredligt armbågade sig fram genom trängseln af kärror och folk. Kamrern gick i spetsen för sin lilla division af lyckans jagt. Man föreställe sig hans förvåning, när han fann, att denna hans trupp utgjorde blott ett helt litet, nästan omärkligt bråk af en oöfverskådelig jägarkedja.

106 Hör på, min goda vän! frågade Kamrern något oroligt kusken på en gentil kalesch, som hade spännt ur sina hästar icke långt från täckvagnen. Hvad betyder denna stora och ovanliga folksamling här på vägen till Seuransalmi?

107 Icke vet jag, svarade mannen. Kan väl tro här hålls ting.

108 Sade jag icke det? yttrade nu Kamrern med lugnad stämma till hushållerskan. Hennes bekymmer voro alldeles öfverflödiga. Förutom hon och kusken och den der skojarn i giggen och vaktmästarn der, finns ingen i hela landet med namnet Grönqvist. Vi skola nog ta loven af den der trappsoparen, lita hon på det, min vän! – Men, fortfor han och vände sig ånyo till kusken, hvem är det han kör i sin vagn, min gode man?

109 Kommerserådet Grönqvist från Åbo, var svaret.

110 Hva... nej jag måtte hört galet. Hur sad han, min gode man?

111 Kommerserådet Grönqvist från Åbo.

112 Kom, mamsell, här är ingen tid att förlora. Hvem d– kunde föreställa sig att ett kommerseråd ... Men han der vid blankarden, hvem kör han, min gode man?

113 Herr von Grönqvist från Asikkala.

114 Hå hå! Och han der vid kurirkärran?

115 Magister Grönqvist från Tammerfors.

116 Allt bättre och bättre. Och han der vid schäsen?

117 Expeditionsfogdskan Grönqvist från Hollola.

118 Bravo! Nå att ochså käringarna ... Och han der?

119 Slagtaren Grönqvist från Lovisa.

120 Skönt! Gudomligt, mamsell! Och han der?

121 Rusthållarn Grönqvist från Kyrkslätt.

122 Och han der? Ochså en Grönqvist kan jag tro?

123 Så heter han, inhysingen, som jag skjutsat.

124 Nej mamsell, vänta då och dåna inte här på dikeskanten, det är ju vatten i diket, hon kunde drunkna som en kattunge. Ack jag olycklige kamrer! hvarför lät jag käringen narra mig till den här elementskade färden! Här regnar ju Grönqvistar tätare än gräsmask. För idel Grönqvistar komma vi oss aldrig på grön qvist, så mycket jag kan se. Får jag bjuda vaktmästarn en pris?

125 Låtom oss emedlertid kasta en blick i den lilla småtrefliga karaktersbyggnaden på Seuransalmi. Kanske skola vi der finna en förklaring öfver denna egna folkvandring af Grönqvistar.

126 Den föga rymliga salen var alldeles uppfylld med menniskor af alla kön, åldrar och stånd, hvilka med synnerligen sneda blickar betraktade hvarandra och just syntes i begrepp att från speglosor öfvergå till formligt inbördes krig. Namnet Grönqvist var lösen för både vän och fiende.

127 Löjtnantskan Grönqvist hade ännu icke vågat sig ut från sängkammaren och såg med rätta högst bekymrad ut. Men i alla dagar kära barn! yttrade hon till sin lika bekymrade brorsdotter, den täcka blonda Sophie, som oroligt tittade ut genom fönstret. Jag kan ej begripa hvarför alla de der menniskorna tränga sig på oss. Det måste vara något besynnerligt misstag med det här, ej annat jag kan förstå. Tag hit Finlands Allmänna Tidning och låt oss ännu engång genomläsa vår annons.

128 Sophie tog tidningen och läste med hög röst:

129 »Diverse enskilda kungörelser. I händelse någon okänd anförvandt med namnet Grönqvist vore hugad att i sitt hus mottaga och vänligen vårda en värnlös enka till hennes död, emot försäkran att derefter ogra|3|verad utbekomma hennes efterlemnade egendom till ett värde af omkring 60 000konsekvensändrat/normaliserat Rubel Banko Ass.....»

130 Ack du himmel! två nollor för mycket! Der ha vi det.

131 Ja nu förstår jag rätt väl det starka tilloppet. Det var alldeles tokigt, kära Sophie! Hvad skola vi nu göra?

132 Ah tant skall få se, att vi bara behöfva säga de der menniskorna sanningen, så skall deras kristliga hjelpsamhet mot den stackars enkan förändra färgen tillika med de der söta och inställsamma minerna, hvarmed de redan på afstånd sökt bombardera tants hjerta. Hvarför skulle ochså tant afsända den der annonsen mig och min mor oåtsporda? Tant var, förlåt mig, den gången inte grannlaga mot oss, som så oändlig gerna be tant vara välkommen till oss, när arrendet på Seuransalmi går ut i nästa Mars. Tant ville lefva oberoende, jag förstår; men himlen bevare enhvar från ett sådant oberoende hos slägtingar, som spekulera på ens sista suck!

133 Du har rätt mitt goda barn! Förlåt min obetänksamhet! Det är hos dig och din mor jag skall finna en vänskap och vård, som ej uppvägas med rublar! Låt oss nu upplysa församlingen här ute om det obetydliga tryckfelet.

134 Löjtnantskan Grönqvist trädde nu ut i salen och helsade sina talrika och kära slägtingar med det mest förbindliga småleende. O detta småleende, det fick hon hundradefallt igen! Ingenting kan förliknas vid det ömma grin, de karesser och den slägtkärlek, med hvilken hon från alla håll öfverhopades. Med möda lösslet hon sig från de kärliga omfamningarna och äskade ljud:

135 Tillåten mig, mina kära och ädelmodiga slägtingar, att på det varmaste tacka er för den ömhet, hvarmed ni skyndat att erbjuda mig en fristad hos er! Jag bör likväl underrätta er, att jag redan valt min blifvande bostad ...

136 Redan valt? Nej, bästa kusin, nej, nej!

137 ... hos min aflidne brors familj. Hvad annonsen beträffar, bör jag tillägga – ehuru jag är viss att er ömhet för mig icke skall fästa något afseende dervid – att genom ett litet tryckfel min förmögenhet uppgifvits till 60 000konsekvensändrat/normaliserat rubel i stället för 600 samma mynt.

138 Förundran grep hela den Grönqvistska församlingen. Ah f–n! Sex hundra! är hon galen! mina respengar! Det skall väl den och den mera löpa efter käringar! – sådana voro de kärleksfulla utrop man hörde, under det den öma slägten i största förbluffelse skingrade sig åt alla väderstreck. Men ännu på gården hörde man kamrer Sandegrens hesa hehehe! i det han till höger och venster utropade:

139 Gratulerar, herr Grönqvist, gratulerar! Det var ju en lyckans jagt, det här. Ursäkta, får det lof att vara en pris?