Drottning Sophia Magdalena.

1 Det var om sommaren 1778.

2 Morgonvinden susade i ekar och lindar, hvilka än nyckfullt grupperade, än planterade i långa alléer gåfvo svalka åt trädgård och promenader på det sköna Drottningholm. Det var, att döma af solens höjd, ännu ganska tidigt på morgonen, åtminstone ganska tidigt efter hofvets vanor. Klockan kunde knappast vara mera än 7. Fågelqvittret i parken, kaskadernas stilla sorl, surrandet af humlor och bin, i förening med dofterna af en stor mängd narcisser, jasminer och rosor, hade någonting vackert och oskuldsfullt, någonting idylliskt tjusande, sådant man i den tidens herdaqväden älskade att med öma uttryck beskrifva. Skada att man mellan ekarnas knöliga stammar icke varseblef någon Damon och Chloe, ledande finulliga lam i band af ljusrödt siden! Idyllen hade då varit fullkomlig och kanske gått till efterverlden i några lekande rim af Bellman.

3 Herdinnorna läto emellertid ej länge vänta på sig. Borta i parken vid ett litet intagande lusthus, ett stycke från det på sitt sätt ryktbara »China», sågos mellan löfven tvenne unga flickor i korta ljusblåa sommarklädningar, under hvilkas rödkantade fållar framskymtade randiga silkesstrumpor och de alldratäckaste skor med stora röda bandrosor uppå. Drägterna, mera tyrolska än svenska, läto ana en af dessa maskrader, hvilka utgjorde en passion vid Gustaf III:s hof, och den som nogare lät sina blickar flyga mellan de svarta tättåtsittande spenserna med deras guldsniljor upp till de blomstrande kinderna, till hälften beskuggade af schäferhattarna, igenkände utan svårighet tvenne af drottningens hoffröknar, grefvinnorna Lantinghusen och Tessin. De tycktes hafva rätt roligt, de hoppade med fåglars lätthet mellan häckar och buskar, men återvände alltid till ett ställe i parken, der man såg en lätt rök uppstiga.

4 Den som då varit nyfiken nog, att osedd i löfvens skygd nalkas detta ställe, skulle ha sett en liten tillställning, så landtlig man kunde begära den i parken af ett kungligt lustslott. Några tegelstenar, lagda löst uppå hvarandra nära roten af en stor ek, bildade en improviserad eldstad, i hvilken fint klufven torrved muntert sprakade. Ett smärt brandjern af messing stod prisgifvet åt lågornas skämt och ofvanpå detta porlade en blankskurad kaffepanna. En kammarjungfru, utstyrd i en kokett bindmössa, snibblif och|4| storrosigt förkläde, aftorkade sorgfälligt dammet af tre eller fyra par äkta chinesiska mandarinkoppar, hvilka hon derefter ställde på en silfverbricka af utsökt pressadt arbete. En liten korg af silfver och kokosnöt, innehållande fina semlor, en silfversockerask och en till brädden fylld gräddsnäcka af samma metall fulländade det retande i anblicken af dessa landtliga morgonbestyr.

5 »Mon Dieuspråk: franska, Therese, hvad här är champetert på Drottningholm och hvilket gudomligt infall Hennes Majestät hade att stiga upp klockan 6!»konsekvensändrat/normaliserat utropade glädtigt den ena af hoffröknarna, i det hon förde tilloriginal: ttll sina läppar ett ännu halfmoget smultron, som hon egenhändigt plockat i parken. »konsekvensändrat/normaliseratJag har sofvit blott fyra timmar, och likväl slår jag vad, att din lilla baron, du vet, är sömnigare än jag, fast han sofver sina åtta.»konsekvensändrat/normaliserat

6 »Ah då sofver han mycket mindre än din Klingenstjerna, ty den är då aldrig vaken, hvarken natt eller dag. Hvar tog du smultronet? Madame har sina vanor från Köpenhamn, der man i hennes barndom lade sig vid hofvet kl. 10 om qvällarna och stod upp kl. 6 om morgnarna. Derföre drack Madame de första åren sitt morgonkaffe ungefär vid samma tid kungen, hennes gemål, gick till hvila, och derföre, begriper du ...»konsekvensändrat/normaliserat

7 »Hjelp, himmel, hjelp!»

8 »Hvad nu, ma chérespråk: franska?»

9 »Kaffet kokar öfver!»

10 »Fi doncspråk: franska, hvad du skrämde mig ... Men sedan fick Madame riktigare begrepp om lefnadssättet vid ett hof, tack vare kungen och hennes barska belle-mérespråk: franska, enkedrottningen, och slutligen, efter tolf års väntan, stå rikets förhoppningar i begrepp att verkliggöras.»konsekvensändrat/normaliserat

11 »Men, Therese, är det sannt att enkedrottningen behandlat sin svärdotter så hårdt, som man påstår?»

12 »Det skulle inte vara sannt? Det hörs att du varit blott tre månader vid hofvet. Vet du, Cecile, att du är, ma foispråk: franska, bra prudespråk: franska? Du törs hvarken höra eller tro något. Men jag, ser du, jag har varit vid hofvet i tre år; jag måste väl till slut åtaga mig din uppfostran. Enkedrottningen är ... kan du gissa? ...konsekvensändrat/normaliserat enkedrottningen är – en karl.»konsekvensändrat/normaliserat

13 »Hvad vill det säga?»

14 »Det vill säga, att Lovisa Ulrika har en god del af den preussiske Fredriks snille och hjeltemod; hon vore i stånd att byta stickord med Voltaire och bli segrarinna i ett sjuårigt krig. Men som ödet icke anvisat henne någon annan valplats, än Stockholms slott, så har hon nödgats tömma både snille och hjeltemod på sin närmaste omgifning. Sophia Magdalena hade sju dar i veckan, stackars barn, medan hon var kronprinsessa. En dag lät enkedrottningen, som mästrade henne i allt, ett pikant ord undfalla sig om hennes danska hemseder. ’konsekvensändrat/normaliseratErs Majestät’konsekvensändrat/normaliserat, sade prinsessan, ’konsekvensändrat/normaliserati Danmark brukas långa böner och korta komedier!’konsekvensändrat/normaliserat ett svar, som omedelbart derpå hade till följd en handgriplig aga, några säga med näsduken, andra med solfjädern. Tout à la Fréderic le grandspråk: franska, med den skilnad likväl, att han vid sådana tillfällen begagnade sitt spanska rör.»konsekvensändrat/normaliserat

15 »Arma prinsessa, så englagod som hon är!»

16 »Eh bienspråk: franska, jag ville säga att drottningen på några veckor flyttat hit från Ulriksdal, både för att taga en motion, som läkarne föreskrifvit, och för att vara ett stycke längre borta från enkedrottningen. Men hvad tror du meningen är med detta lilla morgonnöjet, säg?»

17 »Väl också den danska hemseden att stå tidigt upp?»

18 »Ack du lilla fjolla, du gissar då rakt ingenting. Sedan kungen och drottningen åter lefva en famillespråk: franska, söker hon i allt att rätta sig efter hans tycken, således ochså hvad natt och dag beträffar. Jag anade derföre något ovanligt i går afton, då vi fingo befallning att uppvakta Madame kl. 6, och jag gaf mig ingen ro, innan jag letat ut hemligheten af trädgårdsmästaren.»konsekvensändrat/normaliserat

19 »Trädgårdsmästaren? du skämtar.»konsekvensändrat/normaliserat

20 »Foi de gentilhomme!språk: franska som kungen säger; så är det. Morgonen är vacker, men Madame har något mera romantiskt i sinnet, än en vanlig idyll. Högstdensamma vill inte att hvarken statsfruarna eller någon af hofvet skall veta hvarom fråga är. Derföre skulle vi upp så tidigt, derföre kokas icke kaffet i slottsköket, derföre är den gamle trädgårdsmästaren (och jag) ensam invigd i hemligheten ...»konsekvensändrat/normaliserat

21 »Men jag förstår inte ...»konsekvensändrat/normaliserat

22 »Det är som jag sagt, min kära Cecile, du förstår då rakt ingenting, utom konsten att eröfra en sömnig kammarjunkares hjerta. Här vid hofvet lefver man i en luft|3| af hemligheter och intriger. Gamla Hattar och Mössor intrigera mot kungen och hvarandra, enkedrottningen intrigerar mot kungen, drottningen och partierna, kungen intrigerar mot Hattarna, Mössorna, enkedrottningen, drottningen och hela verlden. Hvarföre skulle ej Sophia Magdalena ochså få roa sig med sitt lilla stycke intrig? Har du mera smultron?»konsekvensändrat/normaliserat

23 »Men likväl inte ett rendez-vousspråk: franska?»

24 »Ett rendez-vousspråk: franskaoriginal: rendez vousspråk: franska i dessa omständigheter! Res till Sparrsätra, min lilla Cecile, och gå ännu ett par år i skola hos din bonnespråk: franska! Ett rendez-vousspråk: franska! åhja, på visst sätt, men med ett fruntimmer, en hexa, en fé, en Pythia, eller för att tala rent ut, en spåkäring från Finland eller Lappland, jag vet inte hvilketdera, men det kan komma på ett ut. Begriper du nu?»

25 »Jag förstår. Drottningen vill låta spå åt sig.»konsekvensändrat/normaliserat

26 »Så ungefär. Madame är en god kristen, ja jag vill hålla vad att hon är den frommaste vid detta fromma hof, men det hindrar henne ej att vara en smula nyfiken, när det gäller att få veta något om det barn hon bär under sitt hjerta. Redan på dess kön beror ofantligt mycket, och dess kommande öden sammanhänga med Sveriges. Politik och moderskärlek äro båda intresserade i spådomen.»konsekvensändrat/normaliserat

27 »Men hvarföre vänder man sig ej till mamsell Arfvidson?»

28 »Emedan hos mamsell Arfvidzon går mycket folk, emedan det säges att kungen sjelf låtit spå sig der, och emedan drottningen för allt i verlden ej vill att kungen eller hofvet skall få spaning på hvad hon kallar en syndig vidskepelse. Gamle Zetterberg har i sin ungdom varit mycket i Finland och lärde någonstädes i Carleby eller Wiborg, hvad den orten heter uppe i Tavastland, känna en spågumma, som redan i hans ungdom var grå af ålder och följaktligen nu måste vara öfver hundrade år. Madame nedlåter sig ofta på sina promenader att språka med Zetterberg och den gamle token har sålänge berättat sina sagor om Finnarnes trolldom och spådomskonst, att drottningen slutligen lät efterskicka – Kjerulla mor, tror jag hon heter – och nu väntar hexan hos Zetterberg, medan drottningen gör sin bön i lusthuset och vi koka kaffe att spå uti.»konsekvensändrat/normaliserat

29 »Men då duger visst inte vårt kaffe. Min grandtant, som ochså varit i Finland, beskref ofta för oss, huru det finska kaffet var så tjockt, att man brukade klippa af det med ullsaxen. Sådant är då äkta sibylliskt. Hvad det måste förundra Kierultan, som du kallar henne, att se Stockholm och hofvet och ordentliga hus och riktigt klädda menniskor, ty i Finland skall man ju för det mesta bo i varggropar och gå klädd i björnskinnsjackor både sommar och vinter ...»konsekvensändrat/normaliserat

30 »Tyst! drottningen ringde. Lyfta af kaffet, Annette!»

31 De båda unga flickorna syntes nu i hast jemna ut vecken på sina klädningar (ty drottningen var ytterst ordentlig) samt bortplocka de qvistar och blomsterblad, som hängt sig fast vid fållarna, hvarefter de om ett par ögonblick sakta öppnade dörren till lusthuset och trädde in.

32 Drottning Sophia Magdalena var icke någon imponerande skönhet. Hennes drag voro ej särdeles reguliera och vid sidan af Gustaf III:s genialiska och uttrycksfulla ansigte, än lekande qvickt, än strängt majestätiskt, syntes hans gemål ofta sakna den värdighet och det snille, som skulle anstått en sådan furstes maka. Deremot röjde drottningens ansigte ett sådant uttryck af innerlig själsgodhet, de blåa ögonen lifvades stundom af en så vacker värma, hyn var så hvit, tänderna så vackra och det blonda håret så mjukt och rikt, när det ej vanställdes af den tidens konstlade frisyrer, att Sophia Magdalena i alla fall kunde göra anspråk på utmärkta qvinliga behag, ehuru behag hvilka syntes mera passa en huld husmoder, än en den snillrikaste konungs maka. Denna ädla och varma qvinlighet doldes emellertid ofta under skenet af en köld och en slutenhet, hvilka af dem som ej närmare kände henne ansågos frånstötande. Drottningen var nu 31 år. En ytterst sträng uppfostran vid hennes föräldrars hof, i förening med tolf års kungliga förtryck i Stockholms slott, hade dragit öfver hennes själs godhet en slöja af frost, som blott vissa ögonblick upptinade. Men dessa ögonblick af värma och huldhet återkommo nu vida oftare än förr, sedan nya förhoppningar och ett kärleksfullare bemötande från den kunglige makens sida strött friska rosor öfver drottningens dittills glädjetoma lif.

33 Det var i detta milda lynne drottning Sophia Magdalena nu såg sina tjenstgörande hoffröknar hörsamma ringklockans kallelse. »En skön morgon, icke sannt?»konsekvensändrat/normaliserat utropade drottningen. »konsekvensändrat/normaliseratJag hoppas, mina barn, att parkens blommor och fjärlar redan gjort afbön för er störda morgonhvila. Bland mina barndomsminnen har jag mången sådan morgonstund, och ännu blir jag rätt barnslig till mods, när jag hör göken gala och lärkan drilla. Slå opp fönsterna mot parken, Cecile, medan Thérese gör mig det nöjet att sjelf hämta in kaffet. Det skall smaka mig förträffligt när ni tillredt det och jag hoppas ni gören mig sällskap. Emellertid, min lilla Thérese, se till att du har fyra par koppar, ty – tillade drottningen med någon förlägenhet – jag väntar främmande.»konsekvensändrat/normaliserat

34 Drottningen hade rätt: aldrig hade ett Mokkakaffe smakat så väl, som denna morgon här ute i den svala paviljongen på Drottningholm. Sophia Magdalena var vid gladt lynne och vid sådana tillfällen efterskänkte hon en del af den vördnad hon annars var van att fordra af sin omgifning. Hon inlät sig med hoffröknarna i samtal om dagens händelser, om de galanta intriger, infall och små skandaler, på hvilka hofvet hade så rik tillgång. Ochså kunde fröken Therese Lantinghusen derom lemna godt besked. Hon var ett komplett exemplar af dessa qvicka, förtjusande damer från Gustaf III:s hof, hvilka ännu på äldre dagar och långt efter det Gustavianska bländverket i Sverige förbleknat, fortforo att gälla som mönster för en utbildad smak, ett utsökt lefnadsvett och en fin umgängeston. Att hjertats sanna qvinnlighet och oskuld uppoffrades för ett fransyskt lättsinne, att qvickhetens udd rätt ofta sårade, dertill var fröken Therese sjelf mindre skuld, än den skola af flärd och ytlighet, som den tiden gällde för den yppersta vid hofven. Det var emellertid till hämd för månget bitande infall, som äfven fröken Lantinghusens drag förevigades på den ryktbara Gripsholmska taflan, der Gustaf III lät måla en skock höns med menniskoansigten – samtligen porträtter af svenska hoffröknar.

35 Drottningens frågor och hennes hoffrökens pikanta historietter skulle sannolikt fortfarit ännu längre, om ej en liten bordstudsare af silfver och perlemor just då slagit 8. Drottningen steg upp; en skymt af högheten och slutenhe|3|ten återkom i hennes ansigte, i det hon sade: »Jag återger er friheten på en stund, mina barn! Au revoirspråk: franska.»konsekvensändrat/normaliserat

36 Fröknarna återvände till parken och försvunno, som det tycktes, bakom dess stammar och löf, men i sjelfva verket hade de valt sig en grässoffa, hvarifrån man obemärkt kunde betrakta ingången till paviljongen. Det dröjde ej heller länge, innan tvenne gestalter sågos närma sig lusthuset. Den ena, i hvilken man genast igenkände gamle Zetterberg, vände efter en kort stund tillbaka, medan den andra, en liten krokig qvinnofigur, förblef der inne hos drottningen. »Hvad sade jag!» hviskade Therese åt sin följeslagerska. »Räfven ledsagar nattugglan till sin herrskarinna, och den fromma herrskarinnan söker intala sig sjelf att nyfikenheten ej finnes uppräknad bland de sju dödssynderna.»konsekvensändrat/normaliserat

37 Våga vi kasta en blick i den slutna paviljongen?

38 Föreställom oss, att vi kunna se öfver eller igenom de ljusgröna sidenjalousierna, hvilka mot spejare skydda den täcka bygnadens fyra fönster. Vid det ovala bordet framför hvilsoffan stå tvenne sidenklädda fåtöljer med oformligt höga karmar i rennaissance-stil, sådana man ännu stundom ser på gamla herregods, väl ochså i landtklockares boningar, ditkastade af ödets vexlingar och frivilliga eller tvungna auktioner. I den ena fåtöljen satt Sveriges, Göthes och Vendes drottning Sophia Magdalena i lätt morgonrock af poult de soiespråk: franska, garnerad med dyrbara flandriska spetsar, håret upplagdt i höga bucklor, brillantörhängen och på venstra handens ringfinger en juvelring af minst 10 000konsekvensändrat/normaliserat riksdalers värde. Drottningens annars stela drag lifvades nu af ett muskelspel, som uttryckte oro och förlägenhet, och hon sönderplockade blad efter blad en jasminqvist, hvilken hon tid efter annan förde till näsan, utan att märka, det blommorna voro affallna.

39 I den andra fåtöljen satt, eller rättare till hälften stod en gammal skröplig qvinna, till vexten föga längre än ett tolf års barn. Hon var för tillfället utstyrd i en sorts galadrägt, svart bindmössa af taft med krusadt stycke af kammarduk, svart silkesduk öfver axlarna och tröja samt kjol af svart bombasin, snäft och underligt fallande efter de knotiga formerna. Mot den svarta drägten stack det i hundrade rynkor veckade gråpappersansigtet sällsamt af och man skulle lätteligen ansett det för en välgjord mask, derest icke de små gråa plirande ögonen röjt ett lif, som vitnade om oförminskade själskrafter. Sådan var Kierola mor, hvars namn, som vi sett, af svenska tungor rådbråkades än till Kjerulla, än till Kierultan, än huru det annars föll sig. Att Kierola mor den tiden ägt någon större ryktbarhet i spådomskonsten, vilja vi likväl så mycket mindre påstå, som hennes namn icke, likt mamsell Arfvidsons, gått till efterverlden jemte det Gustavianska tidehvarfvets krönika. Sannolikt var hon en af dessa många spågummor, på hvilka de finska småstäderna ännu för några tiotal år sedan överflödade, och att hennes konst anlitades af en så hög person, derföre hade hon säkerligen endast Zetterbergs pratsamhet att tacka.

40 Förmodeligen hade drottningen redan gjort sina frågor och madamen sina förberedelser, ty efter att länge med uppmärksamhet hafva betraktat de små uppstigande kaffebläddror, hvilka samlade sig vid den islagna koppens rand, rörde sig spåqvinnans vissnade läppar ungefär till följande ord, medan vecken i hennes ansigte blefvo än djupare, hyn än gråare, ögonen än mera plirande:

41 »Voj voj, ten inte vara pra, ten kaffen, ten visa tor lädje, men ten lädjen vanlas i tor sorg ...»konsekvensändrat/normaliserat

42 »Om kaffet inte är godt, skall jag låta koka annat åt mor», sade drottningen, skrattande åt gummans brutna svenska, som hon hade svårt att förstå, men likväl ej utan oro öfver hvad hon kunde fatta af de barbariska orden.

43 Kierola mor tycktes likväl ej fästa någon uppmärksamhet vid drottningens anbud, utan lyftade med båda händerna fat och kopp från bordet samt ställde dem något hårdt ned igen, så att kaffet kom i svallning och bläddrorna skildes åt, dock blott för ett ögonblick, ty de hade strax åter intagit sin förra ställning. Missnöjd syntes då gumman taga från sockerasken den minsta bit hon kunde finna (och sockertången ansåg hon vid denna manöver onödig) samt föra den mellan sina läppar, hvarefter hon med stor brådska utdrack kaffet, likasom ville hon skynda sig att förstöra ett olycksbådande ämne. Drottningen, föga van att af en undersåte gäckas i sin förväntan, bemödade sig att kufva en oangenäm känsla och sade med nedlåtande ton: »jag ser väl att mitt kaffe ej duger att spå uti, eller hur, kära mor?»

44 »Voj ten nådiga ronning, Kierola mor ej töras på, vanha akka vara vör kammal att på.»konsekvensändrat/normaliserat

45 »Törs hon ej på, mor?»konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen, som missförstod uttrycket, emedan hon ej hade någon aning om en finsk tungas böjelse att bortlemna den första af två på hvarandra följande konsonanter i ett främmande språk. »konsekvensändrat/normaliseratAh våga på bara, jag lofvar henne att ej bli ledsen; jag är van att höra hårda ord.»konsekvensändrat/normaliserat

46 »Te inte vara vörsta kången Kierola mor på te vörnäma, men inte vick on syöta ord pakas. Te vara nu mer än ferti år sen on pådd’ Armvelten on vicki olyckon på isen vi Kyröjoki*)Nederlaget på isen af Kyro elf år 1714., å arg varti hon tenskull. För vari vörti år sen on pådde Lievihaukki**)General Lewenhaupt, hvilken det olyckliga kriget 1741, 42 sedan kostade hufvudet. ten höga hufvun komma under mästerman, å arg varti on tenskull***)»Och ond blef fördenskull.»konsekvensändrat/normaliserat Emedan finskan ej har skilda uttryck för könen: han och hon, händer ofta att de förblandas, när Finnen bråkar svenska.. Pätter on vari osagdt.»konsekvensändrat/normaliserat

47 »Jag förstår inte rätt väl ert tal, min goda gumma!»konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen ej utan ett leende. »konsekvensändrat/normaliseratMen skulle någon vid namn Petter ha förolämpat er, så var viss att jag skall hämna och beskydda er! Vill ni då alldeles icke spå åt mig?»

48 Kierola mor syntes en stund begrunda den saken. Det är väl möjligt att hon fann sig generad af att icke dess bättre kunna lägga sitt tal inför landsens drottning. Ochså svarade hon ej ett ord, utan framtog slutligen en ytterst gammal och smutsig kortlek samt började upplägga dessa vidriga papperslumpor på det glänsande valnötsbordet, såsom man gör, när man spår i kort. Drottningen, den fina Sophia Magdalena, vände sig med afsky bort från bordet; troligen var hon redan ledsen vid hela spådomen. Emellertid fängslades snart åter hennes uppmärksamhet af det sällsama tal spågumman frammumlade liksom för sig sjelf, i det hon utbredde och flere gånger åter omlade korten. I detsamma syntes gamle Zetterberg nära fönstret. Drottningen vinkade honom in, medan gumman fortfor:

49 »Vari kungen å vari run; vari mycke löfver ten mellan ... vari ten mellan vartan ru. Vå’ on tenskull många kymren, röan ru; råter ’on tenskull mång’ år ...»konsekvensändrat/normaliserat

50 »Förklara mig hvad hon säger, ty jag förstår ej ett ord», hviskade drottningen till trädgårdsmästaren.

51 »Hon ser Deras Majestäter kungen och drottningen. Mellan dem synes klöfver, som betyder oenighet. Äfven synes ett svart fruntimmer, som förorsakar Hennes Majestät många tårar.»konsekvensändrat/normaliserat

52 »Låt oss höra vidare!»

53 »Voj rosona, rantona! Voj hjertana, valder ’on halsen, vampar ’on, juder ’on kesspode, ringer ’on lockona ...»konsekvensändrat/normaliserat

54 »Ack rosor och grannlåter! Ack idel hjerter! man faller hvarandra om halsen, man omfamnar hvarandra, man bjuder till gästabud, man ringer med klockorna!» öfversatte Zetterberg ordagrannt.

55 »Vidare! vidare!»

56 »Komber ’on lillan röan nekten ...»konsekvensändrat/normaliserat

57 »Det kommer en liten rödlätt gosse ....»konsekvensändrat/normaliserat

58 »Ah ... håll opp! Nej fortfar, Zetterberg!»

59 »Tär vari mycken vörnäm volken tenmellan å röan run.»konsekvensändrat/normaliserat

60 »Mycket förnämt folk ställer sig emellan den lilla gossen och Hennes Majestät.»konsekvensändrat/normaliserat

61 »Ja ja, det fruktar jag tyvärr.»konsekvensändrat/normaliserat

62 »Pum pum, varti örlig å löfver igen; suter ’on pyssona, tansar ’on salen ... voj voj!»

63 »Kierola mor spår krig och oenighet. Man skjuter, man dansar i en sal ...»konsekvensändrat/normaliserat

64 »Vanha akka inte på mera.»konsekvensändrat/normaliserat

65 »Hon säger sig ej våga spå mera. Täckes Ers Majestät tillåta henne att sluta? Hon ser högst häpen ut.»konsekvensändrat/normaliserat

66 »Ah, skrock! Jag vill att hon fortfar.»konsekvensändrat/normaliserat

67 »Nå sjung ut hvad ni har att säga, mor!»

68 Kierola mor dröjde en stund. Ändtligen sade hon tvekande: »kungen varti i tansen tö.»konsekvensändrat/normaliserat

69 »Hans Majestät ...»konsekvensändrat/normaliserat Zetterberg afbröt sig sjelf.

70 »Det der är orimligt. Fortfar emellertid!»

71 »Tär vara löfver, löfver å rig! Tär varti rö kung och vartan, vartan kommi te makt, tenskull ten röa kå tigga – tigga i rämman land. Men ten röa ru sitta lena me hackona å ten varta kung ...»konsekvensändrat/normaliserat

72 »Der är oenighet och krig. Der synes en svart kung och en röd kung. Den svarta kommer till makt, den röda nödgas fly och söka sitt uppehälle i främmande land. Men Hennes Majestät sitter ensam bland hackorna och den svarta kungen ...»konsekvensändrat/normaliserat

73 »Nog, min vän! Nog, ni gamla olycksprofetissa! Har ni ej bättre att säga mig, så hade ni kunnat bli qvar|3| i er finska vrå. Det lönte visst mödan att för sådant eländigt skrock låta hämta er hit. Röj undan de afskyvärda korten och gå er väg!»

74 Kierola mor syntes mindre bestört öfver denna plötsliga onåd, än öfver hvad hon sett i korten. Hastigt hade hon skrapat dessa i sin kjolsäck och beredde sig att gå, i det hon sakta mumlade för sig sjelf: »å arg varti ’on tenskull.»konsekvensändrat/normaliserat

75 Men Sophia Magdalenas goda hjerta tillät ej att så förafskeda en gammal qvinna, som endast lydt sin herrskarinnas befallning. »Misstyck inte, min gamla vän»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon, »konsekvensändrat/normaliseratatt jag ej tror på edra fantasier. Det är blott en spådom, som för mig har något värde, den om den lille rödlätte gossen. Tack då för den, helsa till Finland och behåll detta (drottningen tryckte dervid några dukater i den gamlas vissnade hand).»konsekvensändrat/normaliserat

76 Kierola mor gjorde en djup nigning, men sade intet.

77 »Vänta litet!»konsekvensändrat/normaliserat fortfor drottningen eftertänksamt. »konsekvensändrat/normaliseratNi är troligen den äldsta person i Sveriges rike och ni måste hafva något minne af er drottning. Tag den ena af dessa silfverkannor (drottningen pekade på ett par sådana, hvarmed hon brukade vattna sina blommor); må den gå i arf inom er slägt. Och är det försynens vilja, att jag lefver dubbelt så länge som härtills, så må edra efterkommande af mig fordra kannans make – såvida edra spådomar då gått i fullbordan.»konsekvensändrat/normaliserat

78 Drottningen nickade farväl och blef allena.

79 »År 1778 och 31 dertill gör 1809»konsekvensändrat/normaliserat, räknade Zetterberg. »konsekvensändrat/normaliseratKom ihåg det, Kierola mor!»

80 Ha ha ha! skrattade ett par fruntimmersröster i parken nära intill. Zetterberg vände sig om och såg drottningens hoffröknar jaga fjärilar.

81 Ett och trettio år derefter, hur annorlunda!

82 Borta voro för längesedan den tredje Gustafs lysande dagar. Borta voro prakt, nöjen, glädje, snillets vittra lekar, smakens tjusande anordningar ... borta åtminstone för dem som lefde qvar från fordom, ty de förstodo sig ej på det nya. Mellan 1778 och 1809 lågo år af krig, tvedrägt, olyckor och nöd; en konung nesligt skjuten på en maskrad; en förmyndareregering af korsande intriger; ett konungavälde dystert och tungt, förälskadt i sin egen ofelbarhet, men bristande som kallbräckt klinga i den maktägandes hand; nya strider utan hopp; en tredjedel af Sveriges rike förlorad; en konung i landsflykt, en hel dynasti utblomstrad ... hvilka lärdomar för mensklig stolthet!

83 Men ensam bland sina sorgbundna minnen lefde ännu på Ulriksdal Sophia Magdalena, en annan Niobe, hvars tårar ej kunnat blidka ödet, hvars böner förgäfves sökt afvända ljungelden från maka och barn!

84 Drottningen nalkades sitt 62:dra år och gick en sommardag, mera böjd af sorg än af ålder, vid en af sina fordna hoffröknars hand, att hämta frisk luft i trädgården. Åttatioårig sysslade der den gamle Zetterberg med att ansa de sköna Dahlierna, eller som en nyare tid älskar att kalla dem, Georginerna. När den gamle trädgårdsmästaren varseblef enkedrottningen, krökte sig hans krokiga rygg än djupare och han framledde ur bersån en ung flicka klädd i enkel borgerlig drägt. »Värdes förlåta»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratatt jag på denna unga flickas vägnar erinrar Ers Majestät om ett säkert längesen förgätet löfte!»

85 »Och hvad skulle det vara, min gamle vän?»

86 »Denna flicka är dotterdotters dotterdotter till den finska spåqvinnan Kierola mor, hvilken Ers Majestät för ett och trettio år sedan lofvade andra blomsterkannan, såvida hennes spådomar gått i fullbordan. Flickan är min sonsons fästmö, och Ers Majestät täcktes sjelf döma, om hon kan göra anspråk på detta minne af Ers Majestät.»konsekvensändrat/normaliserat

87 Drottning Sophia Magdalena syntes med någon svårighet draga sig det förflutna till minnes. »Ja ja»konsekvensändrat/normaliserat, sade hon ändtligen med en suck, »konsekvensändrat/normaliserathan har rätt, min vän! Kannan tillhör flickan och för hemgiften skall jag sörja. Ingen dödlig kan rubba sitt ödes gång. Kom visa mig er nya Dahlia Prinsen af Wales!»