Kommentar

Dikten trycktes i Helsingfors Tidningar 15/3 1845.

Den raljerande dikten är ett inlägg i tidningspolemiken mellan Topelius och J. V. Snellman, redaktör för Saima (1844–1846). Topelius hänvisar i dikten till programförklaringen i Saimas första nummer, där Snellman bl.a. deklarerar att tidningen skall innehålla »’Just ingenting’, och det vill säga: allt detsamma som träffas i andra Tidningar» (4/1 1844).

För Snellman var polemiken i sig ett journalistiskt incitament – en dynamisk och livgivande mekanism, men också ett sätt att locka läsare. Han drev friskt med de flesta inhemska tidningar men av flera skäl mest frenetiskt med Helsingfors Tidningar. Den 17 augusti 1844 hävdar Topelius att Saima har satt sig själv »till enväldig domare öfver tidningspressen, medan alla öfriga blad måste agera parter i detta mål. Ingen skall säga att hon försofvit denna fördel. Hon har dessutom lofvat ingenting, är skyldig att hålla ingenting och kan derföre af artighet inbegripa sig sjelf i tidningarnas allmänna ingenting, i det vissa hopp att allmänheten skall begripa, att ett rätt pompöst ingenting är ett lika pompöst, fast cacheradt någonting».

Snellmans påhopp fortfor under 1845, vilket föranledde Topelius att angripa Snellmans sätt att bedriva journalistik, vassast formulerat i artikeln »Tidningspolemik». Ett utdrag exemplifierar tonläget: »Ropa högt på diskussion, men förstå med denna diskussion ett obetingadt hyllande af din auktoritet och dina åsigter. Yttrar din motståndare andra åsigter, så dissekera hans artikel med anatomisk knif och visa att det hjerta, som slog deri, är blott en liflös massa af slappa muskler. Tag en sats från början, en från midten och en från slutet; sammanställ dem skickligt och visa att de förenade bilda en orolighet. Vänd meningen afvig och visa den så för allt folk. Rid i synnerhet på ord. Fatta i hornen de magraste nöt och skena med dem öfver berg och backar, att alla må beundra din ryttaretalent.» (HT 22/2 1845)

Någon vecka senare kontrade Snellman med dikten »Schlaraffenland» (dvs. ett fantasiland där man utan ansträngning får alla materiella njutningar serverade och där lättjan är en dygd):

Det bor en väldig ande uti nordanlanden,
Han kallar sig H. T. Med pennan uti handen
Han sitter dagen om, han sitter långa natten
Och doppar pennan i sitt underbara vatten.

Snellman ironiserar över hur Topelius skildrar det lyckliga Finland, t.ex. i Leopoldinerbreven och i prosastycket »Nordanvinden på Medelhafvet» (HT 23/11 1844):

»Hur ser här icke ut», den väldige nu talar,
»Helt annorlunda än i andra jordens dalar!
Här skyhög bildning står – en bildning tyst som muren,
Här män af handling bo – som sköta middagsluren,
Här lärdom ges en gros – och under skäppan gömmes,
Här snillet frodas godt – det födes, dör och glömmes,
Här lysa stora namn, som stjernorna om julen,
Dock deras glans ej ses – ty himlen jämt är mulen,
Här finnes bokvett nog – fast folket ej plär läsa
(Det skadar ej, ty vett har här den som har näsa).
Auktorer födas här – fastän till allas lycka
En kristen själ ej vill de rara skrifter trycka,
Här pengar flyta in – f-n vet hur hit de hitta!
Här blomstrar industrin – och alla mänskor sitta
Med händerna i kors och ingen lust försaka.
Så står här hvarje sak i stigande tillbaka!
[...]

Den »starka skrifvaranden»

Beskrifver soiréer, baler och picknicker,
Lär, hur man sinnesrus med svala ögon dricker,
Om evangelium och menskokärlek talar,
Mitt hjerta dock med små utgjutelser hugsvalar,
Strör mellan allt en stump på rim finurligt skapad,
Så sockersöt, så nätt, så slickad och så skrapad,
[...]
Mitt herrskap, bugen er och uppå hatten lyften,
Den anden är den kända med de »Finska syften»! (Momus., Saima 6/3 1845)

Topelius uppmärksammar dikten med följande notis (HT 15/3 1845): »Bland dagens nyheter är icke den minst glädjande, att en poetisk sötvattensådra upprunnit midt i Saimas nordsjösälta. Det är alltid fägnesamt att åtminstone finna rim där man icke varit van att finna reson, och med särdeles nöje meddele vi nedanstående heroiska kväde såsom en obetydlig återskänk för Schlaraffenland.» Därpå följer »Det Stora Ingenting». I dikten, liksom Snellmans avfattad på versmåttet alexandrin, driver Topelius med idealiseringen av det utländska och föraktet för det egna landet, med anspelningar på Snellmans dikt. – Efter dikten återges ett replikskifte mellan Mephistopheles och Faust (»Ich bin der Geist, der stets verneint»; se faksimil).

Polemiken mellan Snellman och Topelius kulminerade i de raljerande diktalstren. Vasenius menar att den genomgående motsättningen mellan de båda framträder tydligast just här: kontrasten mellan »ett fint land» och »eländets hem». Båda tillspetsar på motståndarens bekostnad denna kontrast (III, s. 249).

Punktkommentarer

vers – textställe – kommentar

Rubrik »Så äfven, när jag sänker mina händer, [...] Vitalis. De avslutande verserna i satiren ”Allmänheten” (Samlade dikter af Vitalis 1828, s. 206–210).

19 Guanos must avlagring av spillning, användbart som gödsel.

37 klutta klottra, kladda.

53 Kuopio tidningen Saimas utgivningsort.

Bibliografi

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 281 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 179 ff; Snellman i Saima: »Om tidningar i allmänhet och Saima i synnerhet» 4/1 1844, »Knäpp» 29/2 1844, »Schlaraffenland» 6/3 1845; Topelius i Helsingfors Tidningar: »Tidningarna i Finland» 17/8 1844, »Getingar II. Tidningspolemiken» 22/2 1845; Vasenius III, s. 228–249; om Snellmans ambition med Saima, se Savolainen, Med bildningens kraft. J. V. Snellmans liv 2019, s. 339–353