|278|

Hangolas Dikt.

De flydda dagars minnen de äro drömmar

hwars ljufva ögon slockna i morgonljuset,

de stadna quar på stranden af tidens strömmar

som blanka isen stadnar när nyss det frusit

5Men tiden ilar framåt med lösa tömmar

alltblekare blir skimret af det som farit

allt tystare blir rösten af det som varit

och allt hvarför ett hjerta i tiden ömmar

det dör i tiden bort, det är blott drömmar.

10Det drömda och det skedda – hvem kan dem följa?

En fin omärklig linie är dem emellan båda

svårt är att skilja himlenmel från hafvetsoch fjerran bölja

och verklighetens gränser kan ingen skåda –

Men hvad den flydda stunden och rättenän tyst må hdölja,

15emellan dröm och sanning jag ej vill välja,

vill blott en dunkel saga för digur minnet förtälja

och locka bilder fram hvilka dimmor hölja.

Engång gick jag ut ur staden på fältet och såg att björkarne hade slagit ut sina ljusgröna knoppar. Då tänkte jag: icke will jag bo i staden längre.

Engång, när solen lutade till nedgång, åkte |279| jag genom en skog som doftade af vår. I min kärra satt en som sof, men icke war det jag. − Jag tänkte: polernas vindar hafva druckit sig mätta af slätternas snö och lagt sig att sofva i fururnas toppar.Nu är det godt att resa mot norr.

När jag kom ut af skogen såg jag en gul och smal matta slingrande sig fram öfver en omätelig grön. Aftonens rosor rodnade i den aflägsna sjön och solen skickade sina ssvårläst p.g.a. strykningskiftande strålar att smeka den landtligakyrkans tysta portar.Mina blickars fåglar flögo ut öfver fältet och satte siga att hvila på rönnens grenar. Och rönnen stod vid en gård på fältet.

Engång hejdade jag min häst, och svetten dröp från hans svarta panna. – Jag stod på en trappa och lyssnade på toner. Ickewar det fågeln som sjöng i den nära rönnen,ej heller det aflägsna bruset af insjöns böljor jag säger ej hvad jag lyssnade på.

Då såg jag i hast ett vackert sken. Icke sågwar jagdet den nedgående solens sken uti daggensperlor, ej heller den bleka stjernans fina skimmer genom aftonskyn. Jag säger ej hvad sken jag såg.

|280|

Skönare ögons sken har jag väl sett och undrat på mera himmelska blickars förtrollande makt. Men aldrig såg jag en mera behagfullt leende skalk i ett spelande mörkblått öga, aldrig såg jag en trotsigare grace i en blick full af lekande jordisk glans. – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Ei koiwu närviempi keän aikana metsässä kaswo, eikä seliämpi tähti kamahda käwen illalla kammon kauta. – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

1. Hangoflickan.

Sjönk så ned den skumma quällen,

sköna, skumma sommarquällen,

20daggen föll på dalens blommor,

föll på skogens gröna grenar

och på Hangola det höga.

Och der satt i skumma stugan

stum den höga Hango-flickan,

25flickan med den blåa blicken.

Späd och smärt och mjuk war hennes midja

böjlig som den unga björken;

som vid bäckens blanka bölja

blåa sippan blyg sig böjer,

30såom den raka rönnens blomma

gungande på grenen svigtar,

så war hennes nackes rundning.

|281|

Som en quäll den ystra fria fålen,

ung och yster än till sinnet,

35efter dagens lättaånga lekar

hvilar lätt i lundens skumma

swala sköna aftonskugga,

så satt fria Hangoflickan,

flickan påmed den långa locken,

40och på dagens dansar tänkte.

In i stugan steg en främling,

fjerran från, hans väg om våren

genom sköna Satagunda

och det täcka Tavastlandet

45gick mot svala Nordanskogar

Hangola förbi, det höga.

OchFram han steg till Hangoflickan,

flickan med det ömma ögat,

der hon satt med sina systrar:

50Frid med eder, vackra flickor,

Hwem af er kan säkert säga

om från höga Hangogården

jag en häst kan få i aftonoriginal: ;?

alltför svag var den jag hade,

55hänger örat, går ej längre.−»

Svarade på stunden flickan,

flickan med den blåa blicken:

»Ej finns häst i gården hemma,

Hangolas sex höga hästar

60uti hagen fjerran beta,

med den sjunde bort till staden

|282|

for i går min gamle fader.»

»Hören, vackra Hango-flickor,

Twenne dygn jag redan färdats,

65färdats genom twenne nätter;

vinden hviner skarp på slätten,

sent det blir att så mot natten

med en uttrött häst sigbege sig,

och jag längtar att mot Hangos

70lätta läger trött mig luta.»

»Icke äga wi de sängar,

sängar utafhvari smidigt silke,

syddes, in i bäddens böljor,

sådant man i staden skådar,

75sakna äfven rika rummen wi sa

och den konstigt redda kosten

att den främmande förpläga –

dock finns kamrar nog i gården,

kamrar nog för glada gäster

80blott de sig med litet nöja.

Ledig är nu just min egen

lilla vackra warma kammar,

medan jag i svala loftet

slumrar bort de snabba timmar.

Ompi sinun katsando niinkuin auringo Ruonan aallosa amulla kastettu, ja iloinensempiaina kuin walkia talven illala loista pazassa.|283| Sillen kuin minä muistan sinuan, olenaina hywä iloitsella mielin. OliIstui siellä pihlajan oxasa kaunis lindu, mutta punassa ansassapöydättin niitä − kaunis lindu − lindu rukka!

2. − Blott. −

85Och hon satt den finska flickan,

flickan med den mjuka midjan,

i den stora, skumma stugan.

Nyss på rutan solens sista

silfverfina stråle darrat −

90och den sista svalan flugit

i sitt bo inundervid åsen åter.

fjerran hördes vindens hwiskning,

och från stranden insjöns sakta

silfverklara vågors susning –

95men derinne stilla susa

blott de lätta andedragen

af små syskons söta slummer −

Och der satt hon Hangoflickan,

flickan med den långa locken –

100Höll ivid handen henne han som

wida vägar vågat wandra,

lösafria handen fast han fängslat.

»Nu du hulda Hangoflicka,

Tack för brödet som du bakat,

105smöret som du sjelf har kärnat

och för vackra insjöns muikor

dem din gamle fader fångat.

När jag ser ditt öpna öga, flicka,

|284|

ömma ögats blåa blickar,

110ser de långa lockars lekar,

och den mjuka midjan, flicka,

flydde som en flägt från ögat

söta sömnens skumma töcken −

mycket vill jag fråga − − − −

»främling,

115dent är sent − och vänlig hwilan

vinkar trötte vandrarn sen i

twenne dagars sol han sträfvat,

twenne nätters skymning suckat − − − −

Tröttnar»Tung är gången för den gamle,

120men ej tröttnar tjuguårig

vandrare på lifvets vägar,

vill i hvita armar hwila − − − −

Nu dock säg mig du min vackra,

vänliga värdinna, säg dock

125hur så skön och sextonårig

ensam dig din fadermoder lemnat

uti höga Hangogården − ?

»Borta sofver under evigt gröna

granens skumma skugga sofver

130Hangodottrens milda moder −

Sörja måste då den svaga

för den stora gården ensam» −

»Nu dock säg mig, du min vackra

vänliga värdinna, säg dock

135hur så warm och värnlös dina

|285|

bröder ensam quar dig lemnat

uti höga Hangogården?

»Borta långt i skogen slumraitta

mina bröder invid invid dalen,

140dalen som i dag de tände,

måste vaka der och vakta

att ej bruna tjäran brinner,

kådan ej och kolet brännes. −

»God är gamla Hangogården,

145varma, vackra wida kamrar

uti hvarje svårläst p.g.a. överskrivning de bästa

bäddars bommullsmjuka böljor,

uppå hwarjealla bäddar rika

ylleryors röda rutor

150här i Hangohemmet fann jag,

fann på i gården väl uppå gården tio

höga hästars tomma spiltor

och för kor väl tjugu klafvar.

Goda gården har jag granskat,

155vidaglada rummen genomwandrat,

i den stora stugan stadnat,

men ett enda jag ej skådat

har ej skådat än den varma

vackra kammar der den hulda,

160höga Hangoflickan sofver − − − − − − − −

»Hangoflickans höga kammar

är densamma änbort ej springer till i morgon.

Nu den svala natten skymmer,

söt är sömnen är söt − släpp mina händer −

|286|

165»Sällsamt skimra dina blickar,

sköna stjerna, skälmska skyar drar du

drar duklara kring din vackra pannakind du kastar,

dina kinder ser jag skifta − − − −

»Se det skönavackra silfverhjertat,

170skönare ej stjernan skimrarftar

uti lätta sommarskyar

än ipå hvita kragen hjertatsilfret» –

»Hör du hulda Hangoflicka,

tag det silfverhvita hjertat,

175somen du ren det röda röfvat,

blott i quäll din kammar − − − − −

»Hör du, fåfängt ber dufjerranlände, fremling,

Sällsamt blänka dina blickar

Ej i siblanka silfverbojor

180bindas fria Hangoflickor −

Silfver gömmes i gamla gården

nog att tjugu stjernor smida

på det höga himlahwalfvet −

Släpp min hand − men säg hur glänser

185gyllne ringen så gudomligt

på ditt finger − ?

Hör du hulda

himmelskt höga Hangoflicka,

tag från fingret rika ringens

gyllne glans liksom du tagit

190gyllne sömnen från mitt öga −

Blott i quäll − − − −

Hör du fjerranlände fremling,

Sällsamt logo dina läppar −

|287|

Ej i gyllne ringars rika

195snara snärjas Hangoflickor,

gula guldet göms i gården

nog att smida milda månen

ny på höga himlahwalfvet.

Släpp min hand − kringsvårläst p.g.a. överskrivningSe mina långalockar

200SeI! din gördel lätt sig lindat!

silkesröda rosengördeln −

silket snärjer långa locken,

ve − nu slites silket sönder −

släpp mig −

205»Hör du himmelskt höga

Hangohemmets hulda flicka,

snärja silkesröda rosors

rodnad dina långa lockar,

o så vacker war du aldrig,(somså den lätta lågan leker.

210uti mörka granens grenar)

o så vackert war ej nånsin

Hangoflickans höga hufvud,

långa lock och mjuka midja − − −

Tag den röda rosenbojan,

215bojan hwari jag dig bunditinder,

sen med dina blåa blickars

band du mig för evigt bundit –

Blott − − − − − − − − −

− − − − − − − − − − − −

220− − − − − − − − − −

− − − − − − − − − −

− − − − − − − −

|288|

Hidas wajo ehton tähti

ehton tuuli hidas hälwe!

225Hilja päiwän säden sytä,

Kointähti kauan wiipy!

Lyhy ikä lapsiippuittella,

lintuiseni leukailla,

kultaiseni katsotella −

230− − − − − − − − − −

− − − − − − − − − −

3 – Wisa om morgonstjernan som länge dröjer.

O du ljufwa, ljumma, djupa

juniskymning −!

O du skumma undersköna

235Midnattsskugga!

Hem för mina himlar, hulda

Hangohjerta!

Bäfwa ser jag dina böljor

Hwälfwa ser jag dina wågor

240o du unga underbara

barm i blomma!

swäfwa ser jag dina lockars

swala swarta silkesskyar,

öfver swäfwa öfver dina rosors

245rädda rodnad −

DignaDagas ser jag dina drömmars

djupt fördolda dufna dimmor,

vid mitt hjerta sällhetsdruckna

dina dälders dufvor digna −

250ser vid mina läppar all din

längtans lust i outsägligt

lugn sig lösa!

|289|

Blunda bort, ni blåa blickar,

här i dessa blomsterbojors

255blida boning will jag blifwa,

härit i dina armars fängsel,

i din ljufwa famn, o flicka,

will jag fly och bliin till döden −

fast förblifwa − − − − − − −

260− − − − − − − − −

Unda wielä naura minun ainoansa, ei nyt warainen leiwo laula wielä metsässä laula, warpuisella wielä uni silmeensa, kelda-warpuinen päätä kätke siiwen alla. Mingä tähden nyt kyläinen siiwensa löyhyttä?

Toki, toki, olisi pelko kauwas minun lintuisesti, en minä haukka olen, olennpi minulle kotkan wain mieli, joka kyläiseltä ihaisesti paja, ja pian poistaas liwahda ja kaukana ja ijäti pois lennä.

Vänlig Redan morgonvindensrodnans vaknaringar

hwifta öfver insjöns wågor,

wäckt ur hwilan vig och vänlig

windaen ilar ned från bergen

265att med slättens blyga blommor

och med skogens gröna grenar

lätta leken återlifwa.

lärkan har sig ej försofwit,

svalan flyg ärflög rennyss ut att samla,

270boets bygnadswirke, sparfwen

späda nacken upp från wingens

|290|

gråawarma täcke warsamt lyfter. −

Och der stod i ljusa loftet,

i sin morgonklara kammar,

275hon den höga Hangoflickan,

flickan med den blyga blicken;

Röd war hennes kindersläppars rodnad,

som rubiner kindens rosor,

som ett månsken öfver ljungens

280blommor uppå maon − war ögat.

Och der stod − men icke wet jag

när den främmande war kommen,

kommen i den klara kammarn,

hwem som honom vägen visat

285och så tidigt trappan uppför

ledt − det vet jag ej förtälja.

Men der stod han − hvilkens namn ej

nånsin nämnde Hangoflickan,

flickan med den kyssta kinden −

290fast hon så till honom talte:

(»Nu du fjerranflugne fågel

nu sitt fönster för dig öpnat

förr få tadelfria flickan,

295flickan som dig bättre trodde,

flyg nu åter dän du kommit!»

Hangos höga dotter, hör mig,

hör mig migdu min fångna fågel,

wandrarn gick i wida werlden,

300gick i granna blomstergårdar,

gick också i ödemarker

och bland bygdens blyga blommor −

Sist i sköna Suomilandet,

|291|

blomsterprydda Pohjalandet,

305fannsåg han invid Hangobäckens

brädd en blåögd blygsam blomma;

blomman skall en annan bryta,

vid sitt hjerta evigt gömma;

men det fick ejwågade ej wandrarn,

310måste åter ut i werlden,

blomman kyste han på pannans

prakt i ljusa Juniquällen,

henne som han högst af ängens

vilda vackra vexter älskat.

315Icke bröt han blomman, flicka!

Icke blekte han dess kinders

klara purpur − sen hoan farit,

skall hon tänka i sitt sinne,

Hangos vilda ros skall säga:

320»det är visst att underliga

äro unga hjertats drömmar,

nyss jag tyckte att en främlings

läppar lätt min kind berörde

i den ljusa Juninatten,

325och det war dock wisst blott vårens

vind som lekt i mina lockar,

eller war det skogens doftsus och

hwita häggens doft i natten

som så yr mig gjort och lockat

330drömmar i mitt unga hjerta − )»original: ») − − − −

|292|

»Nu, du fjeran Pohjagårdarsens

gosse, Hangohemmets himmel

höljs af molnet, men sitt löfteförflugna

har denlöftet flickan ej förgätit,

335väg till varma wackra kammarn visat,

der hon förr så fredligt slumrat − − −

»Hangoläppar, mina ljufwa

lärkor, hwilka ord ni talen!

Blåa himlars glans och stjernors

340skönhet bor i dessa ögon.

Låt mig kyssa deras dimmors

dufna dagg från dem. − −

− − − − − − − − − −

Ja löftet

höll du. Löftet allt jag skådat,

345hwita tiljorna jag trampat,

wisst en aln i bredden, – undrat

uppå konstigt knutna kronan

utaf halm i höga taket,

högt beundrat dessa kläders

350klara färg och rika randning

der, i rader hängda, röda

blå och gröna skönt de skifta.

Men, dock säg, hwad mest jag undrat,

säg, min unga ros, hwar fick du

355långt i höga Pohjalandet

dessa söderns löfkojdofter?

»Långt i Pohjalandet bo wi,

som du säger. Outsägligt

wackert måste der i söderndock wara

360der min blommas wällukt vexer −

|293|

Fröna har den unga Antu

Autiogårdens gosse, hämtat

mig från staden, då han viste

att af allt i wida werlden vexte,

365war mig blommors wällukt kärast –

»Antu, Autiogårdens gosse,

gjorde väl. War god mot honom

åter. Nu dock säg, hwem gaf dig,

boken med de skurna permar

370och beslagen utaf messing?

hundraårig wintrar wisst han skådat.»

»Helga boken farfick min fader

ärftfordom af sin fagamle farfar –

och jag fick den af min fader,

375förra wårenas då jag läste #)förmodligen till skrift.

för wår prestmed de andra. − Kom och se dock,

hwilka bilder uti boken!

sådant har du knappast skådat,.

Englar med så hwita wingar,

380underliga djur i skogen,

krigsmän uppå höga hästar,

kungar tillochmedock med kronor − ser du!

|294|

Aj −Tyst! nu hör jag Autiohundens

skall i skogen − flyg, min fågel,

385ve om mina bröder kommit

hem från dalen − om dig någon såg i

ljusa Junimorgonskimret −

− Kyss ej så min kind − jag gördeln

gömmer – flyg! − − − − − − −

390− − − − − − − −

Uskon minä unhotexi

unhotixi hiljaan tulla

hywä yö Hangolassa – –

− − − − − −

395Öpna woro österns portar,

Hangohemmets himmel klarnat

och den viga winden wände

sina wingar rätt mot norden.

Och der satt i stora stugan

400stum den höga Hangoflickan,

flickan med den blåa blicken

smärt och skön war hennes skepnad,

rak som unga rönnens telningrotskott,

som hängbjörkens långa, lätta löf så

405löf så föllo hennes långa lockar. −

In i stugan steg en främling,

främmande och dock förtrolig,

genom våren gick hans väg mot

långt aflägsna Pohjaländer

410Hangola förbi det höga.

Fram han steg till Hangoflickan,

flickan med det ömma ögat,

der hon satt med sina systrar.

»Frid med eder, vackra flickor,

415frid och tack! Ej bättre nånsin

|295|

skönare ej nånsin slumrat

har den fjerrankomne − aldrig

så på silkessydda bäddars böljor

böljor har så ljuft han hwilat

420som på röda Hangoryan,

Hangoryans rika rodnad.

Nu den vackra vinden hwiftar,

bort med den han måste fara,

främlingen som fjärran färdats,

425hem till natten skall han finna,

nästa hemma har han nästa morgon

drömt om hulda Hangohimlar.

Men till minne utaf honom

hvilkens namn ni aldrig visste,

430skall den lilla Annu alltid

gömma lilla silfverspännet,

och dess make Elli äga −,

Hango hemmets hulda hjerta

under lilla silfverhjertat

435klappa skall − och dervid minnethemligt

än ett tredje hjerta minnas.

Men den röda rosensgördeln,

silkessnarans fina rodnad,

den skall hö Hangodottren bära

440på sin än som brud och brydd då tänka

hur med den mansnaror fåglar fångas

i den ljusa Juninatten: − − − −

Nu lefväl! Må lyckan länge

gästa i den goda gården −

445Sent den dag skall gry då Hangos

gäst sedanden goda gården glömmer

och den hulda Hangoflickan,

flickan med den blåa blicken,

blyga blicken, ömma ögatlånga locken,

450ömma ögats öpna himmel,

nånsin glömmer − − − − −

---

Hfors 1840 Oct. 25.

|308| original:

Hangolas Dikt

forts. från 295.

2

Engång wände jag mitt öga från Nordens höst och såg bort emot Söderns eviga sommar. Pohjalandet och dess skönhet låg i töcken och tåras för min blick, jag kände ingen kärlek för dess bleka himmelgrönska, jag kunde ej älska dess skyhöljda himmel, jag kunde ej bli gladle vid dess vågors vemod.

Ack! det blef ej min lott att hvila min längtan under olivens svalka, aldrig skall jag stämma min luta till lugn i Alhambras månsken, aldrig drömma om kärlek på stranden af Arnos susande silfverbölja. − Och skall ändå aldrig som den milde Nicander i den svala nordens winterquällar besjunga Hesperidernas ljufhet!

Dock fastän svalorna flögo längre än jag, så följde jag likväl deras väg i September, vägen gick framåt mot en trakt af verlden som måhända Lapparna ville kalla Italien och Italienarne Lappland. Dock fruktar jag att de sednare komme sanningen närmare.

Så hände att jag en ovanligt vacker September dag, hsvårläst p.g.a. överskrivningnär solen lutade åt vester, kom till en trakt der jag twå år förut sett|311| häggarna blomma. Det var Söndag, men men klockorna i kyrkan hade slutat att ringa. Snart kom jag till en gård vid vägen och vid gården stod en rönn med röda hängande klasar. Invid Stugan war gammal och rödmålad med hvita knutar. Längre in på gården stod en nyare byggnad af groft och vackert timmer, med helt små fönster tätt under takåsen. Redan af den nedre dörren med dess stora lås kunde man sluta till byggnadens egenskap af visthus, - men trappan, fönsterna, de små dörrarna och det lilla galleriet framför dessa, visade nog att öfra etaget hade någon ädlare bestämmelse. - Stället föreföll mig bekant och erinrade om en Juniskymning med ganska vackra reminiscenser. - Då jag nu satte handen för pannan för att icke besväras af solen vid det jag upmärksamt betraktade gården, såg jag likväl ganska tydligt att ej allt war som wanligt. Jag höll min häst −

|309|

1

Den numera döende runan, hwars sista melancholiska toner man nu älskar att samla och bewara, har omklädt det fattiga Finska folket med en poetisk gloria af sällsamt intagande ehuru lidande skönhet. Ett folk som älskar sången så högt bär inom sig frön till den ädlaste bildning. Men gäller väl detta om det nuvarande Finland.?s folk, detta som aktat sin ärfda kantele ringare än dagens ostämda lyror, och låter sina sista barder förgätna bortklaga sitt lif på Saimens stränder?

Nej, icke så! hwarföre skulle den ande, som fortlefwer genom tider och slägten, alltid tala i samma toner? Hwarföre skulle icke en ny poësie kunna uppblomstra i Finland sedan den gamla icke mer will trifwas hos folket? Den gamla kunde icke wara en tidsblomma mer, derföre dog den ut. Men om blott dess rot och dess fäste är qvar, skall den ännu upplefva i föryngrad gestalt. − Och min öfvertygelse är att så skall ske, såwida gynnande tids omständigheter befordra de gömda fröen till grodd.

|310|

Man skulle le om man visste hvad det war som först bragte mig på den öfvertygelsen att Finska folkets poesi fortlefver ehuru den är stum i sången.

Slumpen förde på min väg en Finsk flicka af ovanligt fint behag, en naturskönhet sådan man sällan finner der bildningen utslagit sina blommor. Väl vet jag att tjugu år och ett lätt hjerta äro granskare som lätt besvikas; men denna flicka var den första, ej den enda af folket ur hwars öga jag såg poësin framskimra i ännu omedveten barndoms glans. Jag har sedan lyssnat till folkets röster på fältet och i hyddan, och, särdeles i wissa trakter af det inre landet, funnit dem fulla af rörande wälljud. Men jag kommer nu till slutet af Hangolas dikt − −

|312|

Nu är att förtälja huru

högtidglädje war i Hangogården,

högljudd fröjd i Hangohemmet,

455fröjd i hela byn derjemte.

»Hwarför nusvårläst p.g.a. överskrivningär så grann ärfejad gården?

Hwarför trappan? Hwarför farstun?

Hward betydaer dessa granars

grönska grant i rader uppställd?

460Björkarna hwad må de mena?

Hwad må blommorna betyda?

Alltför gladt till graföl, tycks det

och till dans alltför högtidligt . . .

»Derför är så fejad gården,

465derför trappan, derför farstun,

det betyder dessa granars

grönska grannt i rader uppstäld,

björkarna det alla mena,

blommorna blott det betyda:

470Hangogårdens höga flicka,

flickan med den blåa blicken,

skall stå brud ännu i afton,

skall ge bort sin unga frihet.»

Hangola ger bort sin blomma

475åt den öde Autiogården.»

Och deri stodo invid vägen,

tätt stodo uti högtidskläder

|313|

sex af bygdens raska gossar,

och sex brokigt prydda flickor

480sågo med förstulna blickar

på den resande vid vägen,

på hansden vida mörka kiorteln −

på hansden långa yllegördeln

och det lätta florets värn mot

485dagens dom och solens eldkyss.

»Hangos blomma! hvilka ord jag

jag nu förnimmer! − skall hon bortges

åt den öde Autiogården?»

»Är ren gifven. Icke lärer

490Anti, unga Autiovärden,

ge sin fångna ros tillbaka.

Sällsamt då, i sanning, styrde

vänligt öde mina vägar.

Lyster mig att se om Hsvårtyttangos ryktet

495ljugit, om högtberömda blomman

är så skön som man mig skildrat.

För mig nu till bröllopsglädjens

glans och unga Hangobruden.»

|316|

Hangodufva, du min hwita,

500du min vilda, vackra fågel,

dig har jag som fri besjungit,

i din fria flygt dig älskat,

nu jag älskar ock din boja

och dig fången än besjunger.

505Fångna fågel − du en annans

blomstrande, blåögda byte,

o hwi gaf du bort din frihet,

dina hwita vingar, säg hwi

har du dem för evigt bundit?

510Band! hwad är dåock du?

brister ju så lätt − ?

om jag dig föraktar,

sprungo öfver dig −

och bestridde

515Unga hjerta, djerfwa hjerta

som i Hangobarmen bäfvar,

fågeln liknar du i buren,

pickar jemt på fängselmuren,

måste

|317|

520Hwad är synd och hwad är icke?

HjertatsLifvets ljufwa barndomsblomma,

Himlens doft i jordens vårar.

Hjertats oskuld! ack hvad är du?

Dig jag känner nu ej mera,

525kärleken jag bättre känner,

känner och det sköna skenet af dess

vådeld i ett vackert öga:

Öga, du min ömhets öpna

spegel, dumina blickars echo,

530Hangoöga! o hwadilket sällsamt

sken uppå ditt skyhwalf skimrar,

skönare än wårens stjerna,

mildare än höstens måne,

outgrundligt ack − och brådjupt

535som en himmel full af stjernor

uti fjärdens djupa spegel!

Rent gick skenet ut ur ögat,

skönt som skära dagens skimmer

blandadt blott med litet blyghet,

540litet värma och helt litet

skiftande i skälmska löjen.

Men i mina tankars töcken,

i mitt hjertas skumma skuggor

sällsamt har sig skenet brutit:

545Underliga ungdomsyra

|318|

bilder fram ur töcknen blickat,

Löften kysstes bort och bojor

brusto för ett ord af kärlek.

− − − − Bilder! ack blåögda skuggor,

550bitterljufva barn af synden,

låten mig ej det förgäta

att min egen skuggas skumma

barn i ären − att ifrånännu min

hulda höga Hangohimmel

555är så blå − så ren − så älskwärd

och så klar som den var fordom.

Dec. 25.

 

 

1. #)förmodligen till skrift.