[1]

Sångtexter.

Den 8 Februari 1887.

»1787».

Divertissement af Z. Topelius.

I.

(Terzett ur Trollflöjten af Mozart.)

Se, österns skyar guldbemängas

I rosig morgonprakt.

Och nattens svarta portar stängas,

Dag rider ut på vakt.

5Allt genomträngs af ljusets pilar;

Blott gratiernas konung hvilar,

Trött att bestorma himmelen,

I drömmens tysta riken än.

Du natt, gjut drömda harmonier

10I diktarns veka bröst!

Du dag, låt trolska melodier

Få lif, få färg, få röst!

Låt stora tankar vexa, varna,

Och låt behagens solsken klarna!

15Gif honom verldens språk, men gif

En fläkt deri af evigt lif!

II.

(Kör ur »Orfeus» af Gluck.)

Kom, du trötta tid, som vankar

Fridlös med förströdda tankar,

Hvila vid musikens barm!

20Låt ett regn af toner strömma,

Oskuldsfulla, milda, ömma,

In i dagens vilda larm!

[2]

Låt med de förgätna sånger

Utan sorger, utan ånger,

25Dina missljud gå förbi!

Än låt Orfei lyra klinga

Wäinämöinens sång att vinga

I gemensam harmoni!

III.

(Finale ur Trollflöjten af Mozart.)

Recitativ:

Din sol skall upprinna,

30Fast natten är lång;

Det ädla skall vinna

Sin seger en gång.

Kör:

Säll den, som faller

För eviga mål!

35De utvalda strida

I pansar af stål.

De gå genom töcken

Och tider och grus,

Bakom dem är öken,

40Framför dem är ljus.

[1]

Slutord ur »1787»

Divertissement af Z. Topelius.

Är det tillåtet konstens andra riken

Att unisono hylla här musiken?

Vårt lif är gåtor, och vårt verk är prof;

Ett svar är lifvets närmaste behof.

45Vi föddes med en obesvarad fråga,

Och lika svarslös natten oss begrof.

Minutens älsklingar bli seklets rof.

Ett ord är starkt. Det tänder lifvets låga

Och släcker henne. Ordet skapar verldar,

50Det nämner allt vid namn, och det omgärdar

[2]

En mur kring tankens konungsliga slott,

Det ljuger, öfvertygar och förhärdar.

Men se, för känslan sviker oss dess mått,

Och hvad vi ana har det ej förstått!

55Vår verld härinne, − hela denna unga,

Lifsvarma verld, som är så ändlöst rik,

Den kunna vi ej säga, endast sjunga,

Och denna själens fagra romantik,

Det enda svar på aningens mystik,

60Är derför verldens språk, − det är musik.

Det har sin talkonst, som det har sin tunga.

Det har sin ordbok och sin grammatik,

Det har sin lärda skola, sin teknik,

Och den är, sägs det, ingen latmanslexa,

65Ty dess magistrar ej på träden vexa.

Men detta språk är dock så underbart,

Att det, med öron af den öppna art,

Af lärd och olärd fattas lika klart.

Vallgossen lär det lätt af skogens hexa,

70Och när det tolkas af en herr Mozart,

Kan det förstås utaf en mö i pjeksa.

Högborne mästare i verldens språk!

Vi lärjungar, som med otroligt bråk

Beundrande i eder farled styra,

75Vi sökte en, och se, vi funno fyra,

Till hvilkas outsägligt sköna lyra

Vår tid och alla tider lyssna spändt.

Ett sådant möte aldrig förr är kändt

Och skall − hur mycket I än derför gåfven, −

80I tiders tider aldrig mer bli spordt,

När Gluck, när Haydn, när Mozart och Beethoven,

Församlade på samma tid och ort,

I sig förenat allt hvad skönt och stort

Musikens renaissance bland folken, hofven

85I alla verldens zoner härtills gjort.

[3]

Se här en hög qvartett af strängaljud,

Som, gnistrande af skönhet, kungligt buren,

Strängt skolad och dock enkel som naturen,

I sin sublima samklang prisar Gud!

90De nya tider nalkas hotfullt skumma,

Än hölja morgontöcknen deras drag.

Vi veta ej, om fältmanöverns trumma

Skall öfverrösta milda harposlag.

Det veta vi, att ingen framtidsdag

95Skall någonsin musikens språk förstumma.

Hon varit mensklighetens barndomssång,

Och hon skall sjunga vid dess graf en gång.

De stora mästarne från sångens vår

Gå ut från tid till tid, från slägt till slägte,

100Och aldrig dör den ton, som de uppväckte.

Dem följa tusen, tusen tätt i spår.

De gå så långt, att efter hundra år

Skall deras röst förnimmas polen nära

Så frisk, så rik på välljud, som i går.

105Att likna dem, att deras fanor bära,

Att gå, som de, om ock i nöd och brist,

I arbete och kamp till seger sist,

Skall blifva lärjungarnes mål och ära.

Hvad återstår af tidens skuggspel nu

110År sjuttonhundra åttatiosju?

En dröm, ett skämt, en bugning för publiken

Och sist − en liten penning åt musiken!