Minne af Öfverinspektorn m. m. Uno Cygnæus.

Till Wasa folkskolebarn den 12 oktober 1888.

Nu gulnar hösten; löfven falla af;

Nu ligga alla vackra fjärlar döda;

Nu hviner stormen öfver land och haf.

Snart kommer frosten för att allt föröda,

5Och vinterdrifvan bäddar sommarns graf.

Men se, dess mer så äro vi nu glada,

Som åkermannen, när han fyllt sin lada,

Ty Gud, som lefver, när allt jordiskt dör,

Har gifvit oss ett hopp att lefva för.

10Det finns ej höst, som icke väntar våren;

Det finns ej vinter utan grönt i spåren;

Det finns ej natt, som ej sin morgon når;

Det finns ej död, som ej till lif uppstår.

Det goda kan ej dö, det är Guds gåfva,

15Det måste lefva att sin Herre lofva;

Det kan blott undanskymmas till en tid,

Förvandlas, luttras under verldens strid,

Men evigt kan det ej i mörker sofva;

Det skall uppvakna, segra och få frid.

20Du glada barn i lifvets morgontimma,

Du, som ej vet ännu hvad sorgen är,

Låt icke skrämma dig i dag, när här

Du får ett ord om döder man förnimma!

Det är ett kärt, ett vänligt minnesord

25Om en, som älskat dig, en, som arbetat

Och lefvat för din lycka, främst i nord,

Och det, mitt barn, har du kanske ej vetat.

Det var så, ser du, före våra dagar,

Att far och mor de hade ju Guds ord;

30Det är den bästa lärdom på vår jord,

Och den, som har det, vet hvad Gud behagar.

Men allt är ej så enkelt nu som förr;

Man måste veta mera nu om verlden,

Man måste öppna fönster nu och dörr,

35Man måste känna hur man ställer färden

Och ställa så, att man är rustad rätt

Med skicklighet och kunskaper och vett

Att blifva lycklig sjelf och tjena andra

I sann gudaktighet, som man skall vandra.

40Och far och mor, som ingen lärdom fått,

De glädas hjerteligt, att barnen kära

Få nu i skolan mycket nyttigt lära,

Som far och mor ej sjelfva ha förstått.

För det så skola barnen tacka Gud;

45De skola minnas Herrens fjerde bud

Och intet derför tro sig bättre vara,

Än far och mor, som nog en gång fått svara

På värre lexor i sin lefnads stund.

Ty kunskap, som sin Gud och nästa tjenar,

50Är som en gyllne frukt på silfvergrenar.

För tretti år sen kom här nu en man,

Som rest i månget land. − Då sade han:

Hur står vårt Finland efter andra länder?

Ha vi ej godt förstånd och starka händer?

55Hur står ändå vår lada ofta tom,

Vårt sinne rådlöst, när sig lyckan vänder?

Se, våra barn, det är vår rikedom;

Gif undervisning åt dem alla, alla;

Låt folkets skola barnen till sig kalla

60Från landets byar, som från stadens hem,

Och se, vårt land skall blifva rikt med dem!

Hans ord blef hördt af folket och vid thronen.

Han gick som vårens plöjare att så ...

Så fattigt var ej detta land ändå,

65Att ej för sina barn, de kära små,

Det hade qvar den nödiga miljonen.

Och se hur Gud wälsignat såningen!

Det är ett under, det är som förtrolladt;

Nu är det stora landet öfversålladt

70Med mer än åttahundra skolor, men

Man vill ha mer, det är för litet än.

Och hvarje dag gå der tvåhundratusen

Små gossar, flickor muntert nu åstad

På vägarna till skolan, − mången frusen

75Och våt om fötterna, men rask och glad,

Tilldess Lucia tänder gran med ljusen.

Säg, är den man, som Gud begåfvat så

Att öppna Finlands fönster ut mot verlden,

Är han förtjent i dag af minnesgärden?

80Skall icke han en tack af barnen få?

Han tände ej Lucias ljus allena,

Han har haft trogne medarbetare,

Och de, som han, vår glada tack förtjena

Men upp till honom alla blicka de,

85Och nu sin röst med barnens de förena.

Vid sista nyår bäddades hans graf.

Der voro blommor! Vinterns hvita drifva

Var sommargrön af allt hvad kärlek gaf,

Och mycket mera ville mången gifva.

90Det var som hade landet andats ut

Så varmt sin tack i afskedets minut,

Att sjelfva drifvan smälte bort i tårar

För framtidsfläktarna af nya vårar.

Vet du, mitt barn, hvem denne mannen var,

95Som älskat dig, som lefvat för din lycka

Och hvilkens arf skall ingen från dig rycka?

Så mins och göm hans namn för framtidsdar,

När du förstår det bättre! Säg det sedan

Åt dina barn, att detta namn må gå

100Från tid till tid, i lifvets ny och nedan,

Högt äradt, ja, men älskadt mer ändå!

Uno Cygnæus knöt det fasta bandet

Af folkets skola som en framtidsbro

Till ljus och bergning, att i hvarje bo

105Må Finlands barn i Jesu Kristi tro

Lofsjunga Gud och tjena fosterlandet.

Z. T.