12. Sylvias sommartankar

Lukuteksti

|3|

Sylvias Visor.

12. Sylvias sommartankar.

Grönska, vår skog,

Grönska. Din framtid han kommer nog.

Fjerran har tystnat yxens dån;

Åskorna mullra långtifrån;

5Lågorna härja.

Dig, ja dig så taga de ej.

Nej, nej.

Grönska, vår skog.

Grönska. Din framtid han kommer nog.

10Gunga, vår sjö,

Gunga i ro kring din gröna ö.

Fredliga seglen de dölja sig;

Krigets drakar omsvärma dig,

|4|

Lystne på byte.

15Dig, ja dig så taga de ej,

Nej, nej.

Gunga, vår sjö,

Gunga i ro kring din gröna ö.

Stråla, vår sol,

20Stråla i glans kring vår höga pol.

Sorgernas skyar omkring dig gå,

Klagan stiger mot himlens blå;

Natten oss hotar.

Dig, ja dig så tager han ej,

25Nej, nej.

Stråla, vår sol,

Stråla i glans kring vår höga pol.

Kämpa, vårt land,

Kämpa och bed för vår fädernestrand

30Farorna nalkas din helga jord;

Skördarna mogna i brand och mord;

Glafvarna lyftas ...

Dig, ja dig så taga de ej,

Nej, nej.

35Kämpa, vårt land,

Kämpa och bed för vår fädernestrand.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Dikten publicerades i Helsingfors Tidningar 9/8 1854 i sviten Sylvias visor, som också ingår i Ljungblommor III (1854). I diktsamlingen har »Sylvias sommartankar» (daterad 17/6 1854) ersatts med »En liten flickas klagan» (daterad 18/6 1854) med liknande motiv.

    Naturskildringen är romantisk och lyrisk, och välljudet framträdande. Liksom flera andra Sylviavisor, tillkomna under Krimkriget, kontrasteras krigets fasor mot naturens frid. Jfr Topelius avslutande reflexion i »Bref från Helsingfors», daterat två dagar efter dikten (19/6 1854) och publicerat i Helsingfors Tidningar 21/6 1854:

    Aldrig ha kriget och de mänskliga passionerna stått i en skarpare kontrast till naturens stora strålande frid. Det är likasom bäfvade där en evig ande öfver Östersjöns böljande vattenfjärdar och sade till de flyende eller väpnade skarorna vid dess kuster: icke gifver jag eder den frid som världen gifver, men samvetets frid, trons förtröstan och vissheten om en uppfylld plikt äro skatter dyrbara för hjärtats lugn, äfven där stormarna rasa omkring.

    Hvilken vår! Näktergalen sjunger och kanonen dånar vid Finlands kuster!

    Mörne konstaterar att den kontrast mellan naturens frid och krigets brutala buller som Topelius frammanar i »Den första blodsdroppen» (se föregående dikt) fördjupas i »Sylvias sommartankar»: fosterlandet, inkarnerat i sin natur, är oåtkomligt för en segrande fiende. Skogarna grönskar som förr, havet svallar, solen strålar. Ur de skatter som landet bjuder kan det besegrade folket hämta kraft. Temat varieras i flera andra Sylvia-visor (s. 154).

    Se f.ö. kommentar till Sylvias visor.

    Bibliografi

    Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik», Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918 1918, s. 267; Mörne, »Studier i Finlands press 1854–1856», Förhandlingar och uppsatser 26 1913, s. 150 f., 154; Vasenius III, s. 471

    Faksimile