I aftonlugn
Kommentaari
Kommentar
Topelius skrev dikten för Nornan. Minnesblad utgifna till förmån för Svenska Folkskolans Vänner 1890 1890. Den återges här efter Topelius handskrivna korrektur (stavningen moderniserad i trycket).
Ett utkast till dikten är känt, betitlat »Broder till broder», daterat 27/4 1890. I det ursprungliga utkastet, koncipierat i april, framträder den svenska kulturtillhörigheten med större eftertryck. I manuskriptet lyder vers 49–54:
Det gamla Sverige är mig kärt,
Det har jag ej förneka lärt,
Så kärt som fäders minne;
Dess språk nu på min tunga bor,
Men Finland är min fostermor,
Mitt hjerta – det är finne.
Dikten uttrycker Topelius ställning i språkfrågan: finskan och svenskan hade samma existensberättigande. Denna hållning var han mån om att understryka också i Nornan som var språkrör för de svenskspråkiga bildningssträvandena. Samma budskap hade han framfört i »Draktänder» (1871, ingår i Ljung 1889).
Castrén konstaterar att Topelius efter de ryska angreppen mot Finland kraftigare än någonsin ville betona fosterlandets enhet och de båda språkens strävanden. Han ser Topelius dikt som ett testamente där humanitet och tolerans understryks – den enda grund som han ansåg att framtiden kunde byggas på (s. 179 f.).
»I aftonlugn» vann genklang. När man på höstterminen följande år planerade en soaré till förmån för folkhögskolorna föreslogs att dikten skulle omarbetas av Karl A. Tavaststjerna och framföras som en dialog. Topelius samtyckte: »Under förutsättning af lika berättigande och lika sjelfkänsla på båda sidor.» Han tillägger: »Välj icke för den finska typen en sydfinne, som varit i herretjenst; välj hellre en fri och frimodig österbottning!» (1/11 1891). Tavaststjerna kompletterade Topelius 13 strofer med 11 nya och sände resultatet till Topelius som hade den invändningen att svensken (Anders) som hade »både initiativ och afslutning, i dialogen blir den dominerande och finnen passiv förd i släptåg». Han föreslår därför att finnen (Tomas) får det sista ordet vilket Tavaststjerna beaktade (3/11 1891; korrespondensen och dialogen återgivna av Söderhjelm, s. 210–215). – Den bearbetade dikten trycktes som separattryck till soarén den 12 november 1891.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
35 fosterbrödralag vänskapsförbund.
Bibliografi
Castrén, »Topelius’ politiska diktning», Humanister och humaniora 1958, s. 179 f.; Hufvudstadsbladet 13/11 1891; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 548 f.; Söderhjelm, »Topelius och Tavaststjerna. Anteckningar ur efterlämnade papper», Ateneum I 1898, s. 207–215; Topelius, 120 dikter 1970, s. 355–361
I aftonlugn.
Kom, granne; skörden bergas in,
Din ria röker tätt vid min,
Och qvällens sol förgyller
Din stuga der, min stuga här.
5Tänd pipan! Dagen slutad är,
Och mor sin gryta fyller.
Der bygga pojkarne sin qvarn.
Hvad skall det bli af dessa barn,
Om deras fäder kifva?
10Hvad skall det bli af detta land,
Om språk mot språk och hand mot hand
Hvarandra sönderrifva?
Säg ej: vi äro sju mot en!
Den räkningen, som tycks så ren,
15Skall mycket dig förundra,
När här en tredje kommer snart
Och räknar lika uppenbart:
I ären två mot hundra!
|2|Väg icke massor! Massans mått
20Är styrkans råa öfverskott,
Der makt vill rätt sig kalla.
Väg broderpligt och menskorätt,
Väg hjertelag och tänkesätt,
Att rätt blir makt för alla!
25Vi kommo två med östanbris
Och vestanstorm till snö och is
Att slåss om vilda skogen.
Den ene kom med kors och svärd,
Den andre byggde fredens härd
30Och tog sitt land med plogen.
Vår håg var skild, liksom vår väg.
Jag vann, du vek, men steg för steg
I sekellånga strider,
Tills efter hårda kämpatag
35Vi slöto
fosterbrödralag
,
Och det för alla tider.
Då stredo vi i samma led;
Der jag var med, der var du med,
När kriget tände flamman.
|3|40Med samma lag och samma lott
I sorg och fröjd, i ondt och godt
Vi vuxo fast tillsamman.
Hur ha vi icke blandat blod,
Vi två, på fält, der slaget stod,
45Och blod i barnets åder!
Der du har stått, der har jag stått,
Den dig förrådt, har mig förrådt;
Hvem sviker? Hvem förråder?
Ej du, ej jag. Om jag har lärt
50Att hålla gamla Sverge kärt,
Som tappre fäders minne,
Om det än på min tunga bor,
Är Finland dock min vigda mor,
Och hennes son är finne.
55Och älskar du din sköna sång
Från fäders tid, när du en gång
Var främling i Europa,
Så är du nu med sed och lag
Europas äkta son, som jag:
60Vi höra ju tillhopa.
|4|Hvi tvista då om språkens ljud?
Säg, hvarför gaf oss Herren Gud,
Att samma hjerta tjena,
Två ögons ljus, två armars stål,
65Om ej för att till samma mål
En dubbel kraft förena?
Ve den oss båda skiljer åt
Med fagra ord och ormalåt!
Han splittrar, han försvagar,
70Han lemnar oss med klufven håg
Till hjelplöst rof för tidens våg
I våra pröfningsdagar.
Nu sjunker solen. Vän, godnatt!
Ett trofast handslag, fritt och gladt,
75Förrän vi återvända!
Ej skiljer man så lätt oss två:
Ett enda är vårt folk ändå
Och allt vårt land ett enda.
Z. T.