[36]

Lärarinnan.

1.

Att så en skörd, som hon ej själf får skära;

Att sikta framtid och att sålla stunden;

Att, trångt i dagens läseordning bunden,

Okända mödrars plikter tacklös bära;

5Men själf allena, skild från hem och kära,

Med känslor, gömda djupt i hjärtegrunden,

Belysa sekler och förstå sekunden;

Se där en lärarinnas lott och ära!

När hennes yrkesbroder, lärarn, stöder

10Sin trötta fot på samhällslifvets trappa

Och mäter steg och väljer mål och mått;

Då andas, lefver, strider och förblöder

Ett kvinnohjärta, dömdt att ensligt klappa,

I inre världar ljudlöst, oförstådt.

|37|

2.

15Mod, mänskotankens unga fostrarinna!

Din väg går icke mer i skumma dalar,

Nu strömmar morgonluft i skolans salar,

Och boken vaknar, stafvarna försvinna.

Ej oförstådt skall mer ditt lif förrinna;

20Till halfva mänskligheten fri du talar

Det ord som lyser, värmer och hugsvalar.

Mod! Rodna icke mer att vara kvinna!

Möt med din klara tanke den, som visar

Till kök och spinnrock kvinnans väg tillbaka,

25Och le åt snobbens dumma öfvermod;

Men smält med ödmjukhet förtalets isar,

Gå glad, som förr, att älska och försaka;

Var sann, var viljestark, var öm, var god!

3.

Du, du kan ej stå dold, ej bli förgäten,

30Som sår din säd på solbelysta tegen.

Ditt ord är frö, ditt föredöme vägen,

Och hundra apor följa dig i fjäten.

O, att du kunde så för mänskligheten,

Så fruktbar skörd, att, när de tröttnat, stegen,

35Du sått med andras lycka ock din egen

Och sått för tiden, sått för evigheten!

|38|

Ditt mål är människan, din dom eleven,

Din lön att i de forna skolbarns boning

Med glädje se dig ej behöfvas mer.

40Och mången grytan fått, men icke slefven;

Och icke den, som vattnat plantans groning,

Men Gud allen’ är den som växten ger.

Z. T.