Den första blodsdroppen.

(19 Maj 1854.)

Nu flätar våren åter sin gröna blomsterkrans

Och klär det vida Finland i dofter och i glans.

Hvi kommen J från hafvet med våld och öfvermod,

O främlingar, att fläcka vår sköna vår med blod?

5J män af södern, veten J väl hvad våren är

För dessa nordanländer, för dessa fjerran skär?

– Uppståndelsen och lifvet ur långa vintrars nöd!

Och nu, när lifvet randas, hvi bringen J oss död?

J Englands stolte söner! För det ert land är rikt

10Och kallas hafvens drottning, i ära ingen likt,

Tron J, att man ej älskar ett land, så armt, så hårdt,

Så gömdt, så fjerran slutet i nordens is, som vårt?

Så sen, för edra blickar nu bredes ut den strand,

Den vårliga, den sköna, som är vårt fosterland!

15Förstån J, hafvets söner, välan, förstån J än,

Hur man en strand kan älska, hur man kan dö för den?

O vi ha vetat fordom hvad kriget innebar.

I hela vida Finland en enda fläck ej var,

Der ej vårt blod har flutit och ej vår aska strötts

20Af hjertan som förblödde och hyddor som förödts.

Men det är längesedan; vi hade ren det glömt.

Sen dess ha många vårar de fordna grafvar gömt

I blommor och försoning. Och i den nya tid

Ha nya hjertan vuxit i nya hyddors frid.

25Nu är hon spilld ånyo, den första droppe blod,

På våra fäders grafvar och der vår vagga stod.

Nu kastas vi tillbaka allt i den gamla lek;

Så skole vi ej svika hvad fordom ingen svek.

Britannien vi prisat för bragd och dygd och flit;

30Trafalgar, Navarino genljödo ända hit.

Kristallpalatsets under och Shakespeares jättesjäl

Och helga biblars gåfvor – vi minnas allt så väl!

Men, söner af det gamla, det stolta Albion,

När, till Profetens ära och kristne bröders hån,

35Emot Europas kornbod, som ofta mättat er,

J slungat brand och dödar, – det prise vi ej mer!

Och när er flotta, rustad emot all verldens makt,

Nedlåtit sig att hetsa i obarmhertig jagt

En värnlös handelsflagga, som ingen fara sport,

40– Män af det rika England, det var ej ädelt gjordt!

Och när, korsarer like, J trängden i vår bygd,

Att taga utan miskund, i sjelfva hamnens skygd,

Af vår förstörda handel en ringa återstod,

– Då spilldes hon ånyo, den första droppe blod!

45Då spilldes hon ånyo! Och Gud allena ser

Hvad denna första droppe skall kosta oss och er!

Det var ej vi, som börjat den olycksdigra strid

Och blodat vårens skönhet och stört dess helga frid.

Vi värna våra kuster, och för vårt land vi slåss,

50Och tyngden af en blodskuld, den faller ej på oss.

Och politikens trassel, Europa, Muhamed,

– Allt, allt ha vi förgätit, ty nu är Finland med!

Och derför, män af södern, hvarhelst i våra skär

Än edra flottor landa, slår samma hjerta här,

55Det gamla finska hjertat, för Gud och fosterland,

I trohet för vår pligt och med vapen i vår hand!