Till Kommerserådet Henrik Borgström och Fru Carolina Borgström vid deras Silfverbröllopp d. 17 Juli 1852
Kommentaari
Kommentar
Dikten utkom som separattryck.
Henrik och Carolina Borgströms familj i Helsingfors var ett andra hem för Topelius under studietiden. Emilie Topelius var kusin med Carolina (f. Kjemmer) och Borgströms hörde till familjen Topelius närmaste umgängeskrets.
Dikten är en av åtskilliga tillfällesdikter som Topelius skrev till vännernas och släktingarnas födelsedagar, bröllop, silver- eller guldbröllop. Topelius författade också en dikt till Borgströms guldbröllop, »Den 17 Juli 1877».
Till Kommerserådet Henrik Borgström och Fru Carolina Borgström vid deras Silfverbröllopp d. 17 Juli 1852.
När, mätt på vågens brus och stormens strider,
Den trötte seglarn öfver fjärden skrider,
Då händer stundom att en stilla hamn
Mot honom sträcker ut sin blomsterfamn.
5Han hastar dit, att fly den vreda skuren,
Och tackar Gud i skötet af naturen.
Ett hem af frid, ett hem af stilla lycka,
Hvars tröskel tro och hopp och kärlek smycka,
Det är en hamn i vida verldens sjö,
10Det är en grön, en ljuflig blomsterö;
I verldens villor till dess lugn vi vädje,
Att dela der vår smärta och vår glädje.
[]Ty strid har jorden nog och split och tvister
Och qval som småle, medan hjertat brister,
15Och hot och hat och sorg och nöd och flykt,
Men sällan, ack, en hamn, att hvila tryggt.
Vänd, seglare på lifvets haf, tillbaka
Och lugnet sök hos hemmet och din maka!
I dag är hemmets fest. Högsommarns under
20Strö blomstermattor öfver park och lunder;
Den mörka gran, den ljusa björk i prakt
Stå rundt kring ön som hemmets hedersvakt;
Mer skön än de, den glada ungdomsringen
En sådan dag vill byta emot ingen.
25Frid öfver hemmet! Frid med Er, J kära!
Ty Er är hemmets fest och Er dess ära.
Sen detta hem af Eder byggdes nytt,
Har hälften af en menskolefnad flytt;
Högsommar blommar nu, der nyss var våren,
30Med lika fröjd, men mera frid i spåren.
Ty dagen flyr och årens skiften randas;
Förrn man det vet, de gråa håren blandas
I ynglingens och flickans mörka lock;
[]Man tror sig ung och är en gubbe dock.
35När lika varmt det fordna hjertat klappar,
Man märker ej, när kinden färgen tappar.
Det goda åldras ej. Det sköna, sanna
Bär evig ungdom på sin höga panna.
Hvad mer om då ett bräckligt menskolif
40Förtröttas under verldens bråk och kif!
I ädla verk, i goda barn och fromma
Det blomstrar upp i all sin ungdomsblomma.
Och sagda äro länge ren de orden:
De ädle och de gode uppå jorden,
45De skola grönska som en ranka grön,
Och deras lif skall vara som en bön.
Välsignelse på dem skall dugga neder
Som serlaregn i många ätteleder.
Men inför Gud allsmäktig vi oss böja,
50Som, ensam god, kan all vår svaghet röja.
Allt hvad Han gifvit: frid och fröjd och råd,
Det är Hans stora oförtjenta nåd.
Välsignad vare Han, som lifvets lycka
Kan ensam bygga, ensam undanrycka!
[]55Tag i Ditt hägn, o Gud, de båda kära,
Dem nu Du unnat friska myrtens ära,
Låt deras hjertan länge klappa än
För hemmets lycka och för kärleken!
Och må en dag, med än en ålders vinning,
60Den gyllne kransen smycka deras tinning.