Företal

till alla dem som hålla af vackra sagor.

Det var engång en gammal gammal gumma,

Som bodde i en liten liten stuga,

Och ständigt hördes hennes spinnrock brumma,

Och frusen var hon som en vinterfluga.

Och ständigt såg man hennes brasa brinna –

Hur skulle annars hon sitt kaffe laga? –

Hon kunde ytterst fina trådar spinna,

Men spann ock hop rätt mången vacker saga.

Ty ingen kunde så som hon berätta

Om bergens troll, som uti klyftan skratta,

Om elfvor ljufva, älskliga och lätta,

Som dansa uppå ängens blomstermatta;

||

Om skogens rån, som uppå grenen gunga,

Och vilde jägarns jagt i höstenatten;

Om dalens nymfer, som i källan sjunga,

Och draken, som beständigt glor på skatten;

Om Neckens vackra sång i sommarqvällen;

Om tappre riddare och sköna tärnor;

Om grymme jättars röfvarslott i fjällen;

Om sjöns koraller och om himlens stjernor.

Men helst ändå hon brukade förtälja

Om ljusa englar, som sig uppenbarat,

Om goda barn, som dygdens vägar välja,

Hur Herren Gud dem underligt bevarat.

Nu är hon död, den kära gamla gumman.

Af sagorna jag säkert mången glömde;

Men några mins jag än; och liksom blomman

Ur fröet vexer, som i jord man gömde,

Så ur den halft förgätna sagoringen

En verld af under vexte i mitt sinne.

Jag målar den så godt jag kan, och ingen

Skall skratta åt den gamla gummans minne.