Lästext [25] När solen sken, den 12 Januari, efter långt mörker. Liten Karin satt så trind Som en ungsvarm julebulla Uppå golfvet vid sin lulla, Med sin röda äppelkind. Då såg hon en stråle klar Skimra hvit på golfvets matta, Visste icke hvad det var Och försökte strålen fatta. Pytt, se, det gick icke an, Han var qvickare minsann; Och då tänkte Karin så – Om just något alls hon tänkte –: Månn ett ljus det vara må, Sådant som i staken blänkte? Och så blåste hon derpå. Men den klara strimman, som Brydde sig ej alls derom,|26| Kom allt närmare den lilla, Tills i Karins famn hon kom. Det tog Karin visst ej illa, Men satt der så tyst och stilla Och höll strimman i sin famn Som en liten englahamn, Och begynte henne gunga Som ett litet barn och sjunga: »Ljuselill, Ljuselill, Ligg uti din lulla still! Nu skall Ljuselill få tussa På sin egen mammas kussa. Om nu Ljuselill är snäll, Ljuselill får karamell.» Bäst hon sjöng, kom i detsamma Rafael i rummet dit Och såg, också han, en flamma Lysa uppå himlen hvit: »Mamma, skynda, söta mamma! Kom och se så rolig syn! Der är något hvitt i skyn. Nej, hvad kan det underbara, Sköna, hvita skenet vara? Mamma kan det visst förklara. Som en tallrik är det rundt, Men det är så fint och tunnt, Och vet mamma, att det lyser Som en brasa, när man fryser. Ack, så roligt! Ack, så löjligt! Mamma, kan det vara möjligt, Att ett litet hål det är I den mörka himlen der Och att genom hålet skiner Nu Guds klarhet ren och skär, Liksom genom rullgardiner?» Innan mammas bullerbas Fått ett svar uppå sin fråga, Märkte Ilmari en låga Skina genom kronans glas|27| Uppå väggen grann och näpen. Då skrek Ilmari helt häpen: »Mamma, se, en luftballong! Se hur han är röd och lång! Mamma, blås, åt mig en sådan Utaf såpan der i lådan, Som du lofvat mången gång! Söta mamma, se, han dansar! Och hvad han har gula fransar! Se, nu tar jag honom fatt; Nej, – han flög! Ett sådant spratt!» Mamma kom: »nå min kära, Hvad är det man hörs begära? Ah, jag ser. En bubbla? Nej, Någon bubbla är det ej, Hål i himlen icke heller, Ej man det i staken ställer. Men ett ljus är det ändå Och Guds klarhets sken också; Som en bubbla i det höga Står det för Guds allmakts öga. Är det möjligt, mina små, Att ni icke känna – »solen?» – »Solen? Solen! Är det der Solen, som vi ha så kär?» – »Ja, små barn. Så nära polen Händer länge nog ibland, Att den sköna solens rand Kurar gömma bakom stolen. Då är mörker i vårt land, Och den oförnöjde klagar, När de tunga skyar tjocknat, Att Guds klara sol har slocknat. Men också i mulna dagar Lefver solen, lefver Gud. När Guds vishet så behagar Klär han drifvor, fält och hagar Åter i sin klarhets skrud. Solen hör hans allmakts bud,|28| Ljuselill oss åter gläder I de silfverhvita kläder Och är oss dess mera kär Derför att en bild hon är Af Guds nåd i lifvets strider. Lof ske Gud i alla tider!» Z. T.
När solen sken,
den 12 Januari, efter långt mörker.
Liten Karin satt så trind
Som en ungsvarm julebulla
Uppå golfvet vid sin lulla,
Med sin röda äppelkind.
Då såg hon en stråle klar
Skimra hvit på golfvets matta,
Visste icke hvad det var
Och försökte strålen fatta.
Pytt, se, det gick icke an,
Han var qvickare minsann;
Och då tänkte Karin så –
Om just något alls hon tänkte –:
Månn ett ljus det vara må,
Sådant som i staken blänkte?
Och så blåste hon derpå.
Men den klara strimman, som
Brydde sig ej alls derom,
|26|Kom allt närmare den lilla,
Tills i Karins famn hon kom.
Det tog Karin visst ej illa,
Men satt der så tyst och stilla
Och höll strimman i sin famn
Som en liten englahamn,
Och begynte henne gunga
Som ett litet barn och sjunga:
»Ljuselill, Ljuselill,
Ligg uti din lulla still!
Nu skall Ljuselill få tussa
På sin egen mammas kussa.
Om nu Ljuselill är snäll,
Ljuselill får karamell.»
Bäst hon sjöng, kom i detsamma
Rafael i rummet dit
Och såg, också han, en flamma
Lysa uppå himlen hvit:
»Mamma, skynda, söta mamma!
Kom och se så rolig syn!
Der är något hvitt i skyn.
Nej, hvad kan det underbara,
Sköna, hvita skenet vara?
Mamma kan det visst förklara.
Som en tallrik är det rundt,
Men det är så fint och tunnt,
Och vet mamma, att det lyser
Som en brasa, när man fryser.
Ack, så roligt! Ack, så löjligt!
Mamma, kan det vara möjligt,
Att ett litet hål det är
I den mörka himlen der
Och att genom hålet skiner
Nu Guds klarhet ren och skär,
Liksom genom rullgardiner?»
Innan mammas bullerbas
Fått ett svar uppå sin fråga,
Märkte Ilmari en låga
Skina genom kronans glas
|27|Uppå väggen grann och näpen.
Då skrek Ilmari helt häpen:
»Mamma, se, en luftballong!
Se hur han är röd och lång!
Mamma, blås, åt mig en sådan
Utaf såpan der i lådan,
Som du lofvat mången gång!
Söta mamma, se, han dansar!
Och hvad han har gula fransar!
Se, nu tar jag honom fatt;
Nej, – han flög! Ett sådant spratt!»
Mamma kom: »nå min kära,
Hvad är det man hörs begära?
Ah, jag ser. En bubbla? Nej,
Någon bubbla är det ej,
Hål i himlen icke heller,
Ej man det i staken ställer.
Men ett ljus är det ändå
Och Guds klarhets sken också;
Som en bubbla i det höga
Står det för Guds allmakts öga.
Är det möjligt, mina små,
Att ni icke känna – »solen?»
– »Solen? Solen! Är det der
Solen, som vi ha så kär?»
– »Ja, små barn. Så nära polen
Händer länge nog ibland,
Att den sköna solens rand
Kurar gömma bakom stolen.
Då är mörker i vårt land,
Och den oförnöjde klagar,
När de tunga skyar tjocknat,
Att Guds klara sol har slocknat.
Men också i mulna dagar
Lefver solen, lefver Gud.
När Guds vishet så behagar
Klär han drifvor, fält och hagar
Åter i sin klarhets skrud.
Solen hör hans allmakts bud,
|28|Ljuselill oss åter gläder
I de silfverhvita kläder
Och är oss dess mera kär
Derför att en bild hon är
Af Guds nåd i lifvets strider.
Lof ske Gud i alla tider!»
Z. T.