Lästext [25]När solen sken,den 12 Januari, efter långt mörker.Liten Karin satt så trindSom en ungsvarm julebullaUppå golfvet vid sin lulla,Med sin röda äppelkind.Då såg hon en stråle klarSkimra hvit på golfvets matta,Visste icke hvad det varOch försökte strålen fatta.Pytt, se, det gick icke an,Han var qvickare minsann;Och då tänkte Karin så –Om just något alls hon tänkte –:Månn ett ljus det vara må,Sådant som i staken blänkte?Och så blåste hon derpå.Men den klara strimman, somBrydde sig ej alls derom,|26|Kom allt närmare den lilla,Tills i Karins famn hon kom.Det tog Karin visst ej illa,Men satt der så tyst och stillaOch höll strimman i sin famnSom en liten englahamn,Och begynte henne gungaSom ett litet barn och sjunga: »Ljuselill, Ljuselill,Ligg uti din lulla still!Nu skall Ljuselill få tussaPå sin egen mammas kussa.Om nu Ljuselill är snäll,Ljuselill får karamell.» Bäst hon sjöng, kom i detsammaRafael i rummet ditOch såg, också han, en flammaLysa uppå himlen hvit:»Mamma, skynda, söta mamma!Kom och se så rolig syn!Der är något hvitt i skyn.Nej, hvad kan det underbara,Sköna, hvita skenet vara?Mamma kan det visst förklara.Som en tallrik är det rundt,Men det är så fint och tunnt,Och vet mamma, att det lyserSom en brasa, när man fryser.Ack, så roligt! Ack, så löjligt!Mamma, kan det vara möjligt,Att ett litet hål det ärI den mörka himlen derOch att genom hålet skinerNu Guds klarhet ren och skär,Liksom genom rullgardiner?» Innan mammas bullerbasFått ett svar uppå sin fråga,Märkte Ilmari en lågaSkina genom kronans glas|27|Uppå väggen grann och näpen.Då skrek Ilmari helt häpen:»Mamma, se, en luftballong!Se hur han är röd och lång!Mamma, blås, åt mig en sådanUtaf såpan der i lådan,Som du lofvat mången gång!Söta mamma, se, han dansar!Och hvad han har gula fransar!Se, nu tar jag honom fatt;Nej, – han flög! Ett sådant spratt!» Mamma kom: »nå min kära,Hvad är det man hörs begära?Ah, jag ser. En bubbla? Nej,Någon bubbla är det ej,Hål i himlen icke heller,Ej man det i staken ställer.Men ett ljus är det ändåOch Guds klarhets sken också;Som en bubbla i det högaStår det för Guds allmakts öga.Är det möjligt, mina små,Att ni icke känna – »solen?» – »Solen? Solen! Är det derSolen, som vi ha så kär?» – »Ja, små barn. Så nära polenHänder länge nog ibland,Att den sköna solens randKurar gömma bakom stolen.Då är mörker i vårt land,Och den oförnöjde klagar,När de tunga skyar tjocknat,Att Guds klara sol har slocknat.Men också i mulna dagarLefver solen, lefver Gud.När Guds vishet så behagarKlär han drifvor, fält och hagarÅter i sin klarhets skrud.Solen hör hans allmakts bud,|28|Ljuselill oss åter gläderI de silfverhvita kläderOch är oss dess mera kärDerför att en bild hon ärAf Guds nåd i lifvets strider.Lof ske Gud i alla tider!»Z. T.
När solen sken,
den 12 Januari, efter långt mörker.
Liten Karin satt så trind
Som en ungsvarm julebulla
Uppå golfvet vid sin lulla,
Med sin röda äppelkind.
Då såg hon en stråle klar
Skimra hvit på golfvets matta,
Visste icke hvad det var
Och försökte strålen fatta.
Pytt, se, det gick icke an,
Han var qvickare minsann;
Och då tänkte Karin så –
Om just något alls hon tänkte –:
Månn ett ljus det vara må,
Sådant som i staken blänkte?
Och så blåste hon derpå.
Men den klara strimman, som
Brydde sig ej alls derom,
|26|Kom allt närmare den lilla,
Tills i Karins famn hon kom.
Det tog Karin visst ej illa,
Men satt der så tyst och stilla
Och höll strimman i sin famn
Som en liten englahamn,
Och begynte henne gunga
Som ett litet barn och sjunga:
»Ljuselill, Ljuselill,
Ligg uti din lulla still!
Nu skall Ljuselill få tussa
På sin egen mammas kussa.
Om nu Ljuselill är snäll,
Ljuselill får karamell.»
Bäst hon sjöng, kom i detsamma
Rafael i rummet dit
Och såg, också han, en flamma
Lysa uppå himlen hvit:
»Mamma, skynda, söta mamma!
Kom och se så rolig syn!
Der är något hvitt i skyn.
Nej, hvad kan det underbara,
Sköna, hvita skenet vara?
Mamma kan det visst förklara.
Som en tallrik är det rundt,
Men det är så fint och tunnt,
Och vet mamma, att det lyser
Som en brasa, när man fryser.
Ack, så roligt! Ack, så löjligt!
Mamma, kan det vara möjligt,
Att ett litet hål det är
I den mörka himlen der
Och att genom hålet skiner
Nu Guds klarhet ren och skär,
Liksom genom rullgardiner?»
Innan mammas bullerbas
Fått ett svar uppå sin fråga,
Märkte Ilmari en låga
Skina genom kronans glas
|27|Uppå väggen grann och näpen.
Då skrek Ilmari helt häpen:
»Mamma, se, en luftballong!
Se hur han är röd och lång!
Mamma, blås, åt mig en sådan
Utaf såpan der i lådan,
Som du lofvat mången gång!
Söta mamma, se, han dansar!
Och hvad han har gula fransar!
Se, nu tar jag honom fatt;
Nej, – han flög! Ett sådant spratt!»
Mamma kom: »nå min kära,
Hvad är det man hörs begära?
Ah, jag ser. En bubbla? Nej,
Någon bubbla är det ej,
Hål i himlen icke heller,
Ej man det i staken ställer.
Men ett ljus är det ändå
Och Guds klarhets sken också;
Som en bubbla i det höga
Står det för Guds allmakts öga.
Är det möjligt, mina små,
Att ni icke känna – »solen?»
– »Solen? Solen! Är det der
Solen, som vi ha så kär?»
– »Ja, små barn. Så nära polen
Händer länge nog ibland,
Att den sköna solens rand
Kurar gömma bakom stolen.
Då är mörker i vårt land,
Och den oförnöjde klagar,
När de tunga skyar tjocknat,
Att Guds klara sol har slocknat.
Men också i mulna dagar
Lefver solen, lefver Gud.
När Guds vishet så behagar
Klär han drifvor, fält och hagar
Åter i sin klarhets skrud.
Solen hör hans allmakts bud,
|28|Ljuselill oss åter gläder
I de silfverhvita kläder
Och är oss dess mera kär
Derför att en bild hon är
Af Guds nåd i lifvets strider.
Lof ske Gud i alla tider!»
Z. T.