1 Alla tjufvar måste hänga, och om de icke måste hänga, så borde de åtminstone, ty det är gement att stjäla. Men det var engång en tjuf, som hvarken måste eller borde eller kunde hänga, och det hade sina randiga skäl, ty han var en ljustjuf. Det är svårt att hänga den som ingen hals har.
2 Ni vet kanske inte hvad ljustjufvarna äro för folk? Det skall jag säga er. De äro små elaka troll, som flyga omkring i mörkret och sätta sig gerna på ljusen som brinna, för att göra spektakel och äta talg. Några anse dem vara salamandrar, som lefva i elden och blifvit likt gnistor bortförda af vädret ur något eldsprutande berg. Andra åter anse dem för gengångare och spöken af sådana menniskor, som gerna lefvat och lyst på andras bekostnad. Vare dermed huru som helst, dessa troll till ljustjufvar äro mycket illpa|79|riga; de flyga kring i rummen och sätta sig på vekarna, när ljusen brinna mörka, äta ljuset från sidan och tillställa många förtretligheter, när man ej ger akt på dem. Mången gosse, som om aftonen somnat från ljuset, har om natten vaknat deraf att ljuset nedsmält och elden tagit först i kudden, sedan i lufven på honom; mången flickas dockskåp har brunnit, för det att tjufven suttit på lilla ljuset, och lycka har det varit, om icke hela huset brunnit med.
3 Märker ni att det är bal hos landshöfdingen? Der är präktigt, må ni tro! Der är så fint, så fint, att alla kökspigorna ha franska handskar på händerna, när de laga maten, och der är så grannt, att bandhunden på gården är klädd i uniform, och der är så ljust, att man icke kan se opp för skenet, utan alla gästerna måste ha skärmar och gröna glasögon. Och musiken sedan, den blåser så rörande vackert, att ljusen begynna smälta och kakelugnarna maka åt sig, likasom för att få vara med i dansen. Aldrig i alla dagar har man sett en sådan ståt; hvar herre är styf som en förgylld Napoleon på en bordstudsare, och hvar fröken är så blomsterbeströdd som ett orangeri. Der äro speglar utan tal, der man kan se sig på fyra sidor på engång, och hvart man ser, så bugas och|80| nigs och småles det helt fint och skickligt, som man bör göra i förnämt sällskap; ty det behöfves blott att en bugar eller niger eller ler, så buga och niga och småle alla hans fyra afbilder på engång i speglarna. Det är icke mera enfaldiga komplimenter, det är femfaldiga, och det är dock för mycket; det är nästan hemskt.
4 Och i allt detta solar sig landshöfdingen som en kung i sitt rike. Han bär en sprittny uniform och ser ut som en kejsare. Hans fru bär en röd turban; fröken, hans dotter, en ljusröd florsklädning, och den tappre löjtnanten, hennes fästman, bär hvad alla löjtnanter bära, ett par morska mustascher.
5 Det allt ser ljustjufven, der han sitter och lurar på ett af ljusen i den stora förgyllda salongskronan.
6 Ping, pang, nu blåser musiken till dans, och det blir en stor polonäs. Gamla herrar ta unga fruar och unga herrar ta gamla fruar under armen, och så följer hela raden efter, promenerande rundt kring golfvet under en anständig konversation, såsom seden är, när man för sin person till torgs vid högtidliga tillfällen.
7 Men himlar och crachaner! hvilket plötsligt tumult! hvilken oreda! hvilket springande åt sidan! hvilken häpnad och hvilket hviskande! Gamla herrar,|81| unga fruar, unga herrar, gamla fruar, vackra fröknar, fula fröknar, alla fara de åtskils, som hade en vindpust blåst dem från hvarandra eller som hade en cherub med sitt barthuggande svärd klyft deras angenäma samtal i tu.
8 Ack, det är ljustjufven, ljustjufven! Han hänger sig brinnande fast vid ljusets sida, han äter sig in i dess välformade stearinkropp, och dervid brinner han sjelf så präktig, som om han med rätta söge åt sig den fetma honom icke tillkommer. Det smälter, det rinner, det dryper – ett helt slagregn af stearindroppar nedfaller öfver den sköna polonäsen! Ack ve, hvilka obehöriga medaljer på uniformerna! hvilka hvita rosetter på turbanerna! hvilka oförmodade agrementer på alla balklädningar! Och tappra mustascher, hvilka fatala droppar komma att fördjupa sig i edra med omsorg brända lockar!
9 Allt är i förvirring, man ropar på hjelp, man dånar, balen afbrytes ...
10 Dånar icke du med?
11 Men ljustjufven lägger alldeles icke på sinnet det stora ofog han åstadkommit. Skrattande flyger han åter sin kos, för att söka nya offer för sitt otidiga skämt.
|82|
12 Vid sitt enda smala ljus sitter deruppe i vindskammaren en fattig poet. Han har stora planer, han håller uppå med ett skaldestycke om verldens skapelse. Långa dagar och nätter har han väntat på ingifvelsen; nu har den kommit, nu flyger hans penna med tankens hastighet ... han är som bäst i chaos. Hur det sjuder, hur det brusar i det bottenlösa djupet, ack det är herrligt, herrligt! De vilda oformliga massorna häfva sig, den outgrundliga natten våndas i qval: blixt och dunder, det blir verser, som skola ljuda kring verlden likt basunstötar! Raskt nu, min gosse, arbeta dig upp ur chaos, låt ljuset födas i verlden! Så, du har det, ljuset tändes ...
13 Ack nej, ljuset släckes! Den elaka ljustjufven har satt sig på veken; obemärkt under det poeten famlade i chaos, har den förtärt hela återstoden af talgmassan ... ljuset slocknar, det var den fattige poetens enda ljus, han har intet mer, det är midnattstid, alla menniskor sofva utom han. Nu sitter han lifslefvande i det stockblinda mörker han sjelf besjungit, och i morgon, när dagen gryr, är ingifvelsen borta, hans verk förstördt!
14 Men ljustjufven har intet samvete. Han skrattar åt den stackars poeten, likasom han skrattat åt lands|83|höfdingebalen, och så hoppar han, vigilant som en lyktgubbe, bort till nya spratt och nya äfventyr.
15 Hvarför står det stora granträdet der midt på golfvet i salen, och hvad betyder allt det krimskrams man hängt derpå? Ser du då icke, det är jul, julträdet är det, som står der så stolt och grönt som en sommar midt i den kalla vinterns snö. Der hänga flera hundrade stjernor af guldpapper och brokiga färger, de äro utklippta midtuti, och en gren af trädet är stucken genom hvar och en. Der hänger väl ochså något annat än stjernor, der hänger något bättre: russin och äpplen och fikon och sockerhjertan med deviser på och så mycket godt och rart, att ... Hvem törs smaka? Ingen får smaka, ingen får röra. Franz, låt bli! Rosa min flicka, rör inte, vänta snällt, vänta bara en liten stund än, då kommer den tiden när vi få plocka, jag säger ej mer.
16 Nu låt oss ta i ring och dansa. Det är så ljust, så riktigt storståtligt. Der brinna väl femtio små ljus i trädet, de äro så små, så små, de äro enkom gjorda för julträdet, må vi veta; mamma och syster gjorde dem ren i höstas, det skall bli en glädje för barnen, sade de. Ja är det icke ljust och grannt! Aldrig är någon kyrka grannare om julmorgonen. Nu så bullra|84| då inte så fasligt, tag beskedligt i ring, här skall hoppas och dansas, och om en stund så kommer bocken, hör ni, julbocken, jag säger ej mer ...
17 Aj hvem skuffade trädet? Ingen skuffade det, och likväl ... skynda dig, spring efter ljussaxen, der är en tjuf på ljuset der midtuti. Ljusaxen! ljussaxen! Nej det här går på tok, ljuset faller ... närmaste stjernan fattar eld ... aj aj, elden tar uti granruskan ... våra vackra stjernor! våro sköna äpplen och sockerhjertan! Släck för all del, släck, släck, släck! ...
18 Nu är det släckt, men hur ser trädet ut? Svart, sotigt, brändt och plundradt. Det allt rår ljustjufven för, den elaka ljustjufven!
19 Lägger han det på sinnet, måntro? Nej, han hoppar skrattande sin kos, den förtretlige, han skrattar åt julträdet, likasom han skrattat åt landshöfdingebalen och poeten. Och så ser han sig om efter nya illfundigheter.
20 Ser du derborta i det mörka gathörnet, der invid det stora huset till höger ...? Men nej, du kan ej se någonting, det är så mörkt, så mörkt, det är en kolsvart nedan en novemberqväll, när inga stjernor lysa. En tung dimma gör mörkret ännu tätare, ännu ogenomträngligare; man ser icke handen framför ögonen. Men gif akt, när de vika förbi hörnet, ser du|85| skenet af en lykta, och der gå fyra personer, traskande i den djupa smutsen. Det är Öfverklockstapelintendentskan, hon kommer från ett kaffe, och jag kan ej begripa hvarföre hon ej låtit vagnen hämta sig; kanske hon ej äger någon; rikt folk äro ibland så hushållsaktiga. Hon kommer, som sagdt, från en kaffedoria, hon är klädd i sidenklädning, och den skörtar hon upp så mycket hon kan, men det är dock bra oförsigtigt, när gatorna äro så våta. Till all lycka går betjenten tätt framför henne med lyktan; hon kan då hoppas att komma något så nära torr till sin bestämmelse.
21 Nu se vi dem klart i skenet af lyktan; der gå vid hennes sida ett fruntimmer och en herre. Fruntimret är hennes dotter, den vackra Sophie, om hvilken man säger att hon ej alls är stolt öfver sin rikedom; hon är så blygsam, så god! Och herrn der vid hennes sida är en ung undermurmasmästare, en fattig, men bra gosse. Han håller af lilla Sophie, det kan man tydligen se på honom, när lyktskenet faller på hans ansigte, och det ser nästan så ut, som vore flickan af samma tankar. Men det får öfverklockstapelintendentskan allsicke veta, nej gubevars, det vore en skandal för hennes rika hus att få en så ut|86|fattig fästman på halsen. Och så kastar hon misstänksama blickar på de unga; hon hade väl helst sett att undermurmasmästaren icke fallit dem besvärlig med sitt sällskap på återvägen, men när hon ej kunnat hindra det, så vill hon åtminstone hålla noga vakt, att ingen otillbörlig förtrolighet må äga rum. Hon ställer så klokt till, att hon alltid har dem båda i sigte för ljusskenet, och passpå, hon är icke blind, hon vet hur det är, när man är ung och mera älskar ett varmt hjerta, än ett kallt guld.
22 Nu ha de fyra kommit in på den allraträngsta och mörkaste gatan, då ... hvad nu? En tjuf har kommit på ljuset i lyktan, det slocknar plötsligt och hela sällskapet går der i tjockaste mörkret. Aldrig hade något förtretligare kunnat hända. Den stackars öfverklockstapelintendentskan, hon har nu två stora bekymmer, sin sidenklädning och sin Sophie. Klädningen blir bestämdt förderfvad, det kan icke undvikas, och Sophie – aj, hvem kan numera svära uppå att hon icke i den blinda novemberqvällen räcker den fattige undermurmasmästaren sin hand och lofvar honom helt sakta att mera hålla af honom, än af pappas och mammas guld? Hvem vet hvilka följderna bli af allt detta! och, hvem rår för det? Ljustjufven?
|87|
23 Men ångrar han sig, månntro? Bättrar han sig? Nej, han skrattar med full hals – ack det var sannt, han har ingen hals! – han skrattar åt öfverklockstapelintendentskan, liksom han skrattat åt landshöfdingebalen, julträdet och poeten, och så flyger han vidare till nya putsmakerier.
24 Der i det väl lästa kontoret sitter en gammal procentare Herr Hunderttausend och räknar sina skatter. Ett tusen rubel! Tvåtusen rubel! Femtusen! Tiotusen! Femtiotusen! Hundratusen! Hela högen af lombardsedlar ligger på byråklaffen. Ljuset står bredvid ... tjufven kommer försåtligt derpå ... medan procentaren söker i en låda efter flera kostbara papperslappar, faller en ljusbrand på sedlarna ... de brinna ... ve! procentaren är ruinerad ... han går att hänga sig i spjellsnöret, men tyvärr har han icke haft råd att bestå snöre i sitt spjäll ... ack, han måste lefva, och det var det värsta af allt, att lefva några tusen rubel fattigare!
25 Ljustjufven är outtröttelig: han far vidare.
26 Der kommer lille herr Sockerskorponius hem ifrån barnbalen. I morgon bittida är det examen i skolan, och det är så mycket ogjordt ännu. Han vill dock göra något, den lille Sockerskorponius, han vill läsa|88| på säng ... ah! han gäspar ... han somnar ... boken faller ur hans hand ... ljustjufven är till hands och anfangar ljuset ... det brinner på sidan, det smälter ... floder af talg rinna ut öfver kläderna på stolen. Lyckligtvis slocknar ljuset i pipan, utan att göra vidare ofog. Men nu är det morgon, klockan felar blott en qvart uti 8 ... upp springer lille Sockerskorponius, klär sig, borstar sig; han hinner nätt och jemnt, det är dock väl ... men ack, hans tröja är dränkt i talg, det är hans enda helgdagströja! Han kan icke gå utan, han springer ut, gråter, skriker, får en sitopp af pappa och en lång förmaning af mamma, försummar sig, dummar sig ... blir icke uppflyttad och får ej det nya fickuret, som pappa lofvat om han komme i högre klass! Det är en olycka, tänk bara! Och allt detta rår den fatala ljustjufven för!
27 Allt, allt rår han för! Jag talar icke om att han kan bränna stora hus och hela städer. Föreställ dig, der sitter en lärd man och bladdrar i gamla arkiver. Tjufven antastar ljuset, ljuset faller och antänder papperen, papperen brinna och kunna aldrig ersättas, ty de äro de enda i verlden i sitt slag. Om femtio år blir det fråga mellan detta rike och grann|89|riket om en gränsereglering. De förbrunna papperen voro de enda, som kunnat upplysa derom. Nu uppstår det tvist, af tvisten blir krig, halfva verlden invecklas deri, förödes och härjas, och hundratusende menniskolif spillas på slagfälten för denna enda lilla ljustjufs skull! ...
28 Ack du lilla inbitna kanalje, sitter du icke just nu på mitt ljus och äter det på sidan och vill hindra mig att skrifva dessa sagor! Vänta du, jag skall berätta för hela verlden ditt okynne och sätta dig i arrest i ljussaxen; der skall du äta sot och os, och blir du icke hängd, lille tjuf, så blir du åtminstone klämd; det har du för alla dina upptåg ... knapps! der har jag dig.
Kommentar
Kommentar
Sagan publicerades i Sagor. Tredje samlingen, 1849.
6. Ljustjufven.
1 Alla tjufvar måste hänga, och om de icke måste hänga, så borde de åtminstone, ty det är gement att stjäla. Men det var engång en tjuf, som hvarken måste eller borde eller kunde hänga, och det hade sina randiga skäl, ty han var en ljustjuf. Det är svårt att hänga den som ingen hals har.
2 Ni vet kanske inte hvad ljustjufvarna äro för folk? Det skall jag säga er. De äro små elaka troll, som flyga omkring i mörkret och sätta sig gerna på ljusen som brinna, för att göra spektakel och äta talg. Några anse dem vara salamandrar, som lefva i elden och blifvit likt gnistor bortförda af vädret ur något eldsprutande berg. Andra åter anse dem för gengångare och spöken af sådana menniskor, som gerna lefvat och lyst på andras bekostnad. Vare dermed huru som helst, dessa troll till ljustjufvar äro mycket illpa|79|riga; de flyga kring i rummen och sätta sig på vekarna, när ljusen brinna mörka, äta ljuset från sidan och tillställa många förtretligheter, när man ej ger akt på dem. Mången gosse, som om aftonen somnat från ljuset, har om natten vaknat deraf att ljuset nedsmält och elden tagit först i kudden, sedan i lufven på honom; mången flickas dockskåp har brunnit, för det att tjufven suttit på lilla ljuset, och lycka har det varit, om icke hela huset brunnit med.
3 Märker ni att det är bal hos landshöfdingen? Der är präktigt, må ni tro! Der är så fint, så fint, att alla kökspigorna ha franska handskar på händerna, när de laga maten, och der är så grannt, att bandhunden på gården är klädd i uniform, och der är så ljust, att man icke kan se opp för skenet, utan alla gästerna måste ha skärmar och gröna glasögon. Och musiken sedan, den blåser så rörande vackert, att ljusen begynna smälta och kakelugnarna maka åt sig, likasom för att få vara med i dansen. Aldrig i alla dagar har man sett en sådan ståt; hvar herre är styf som en förgylld Napoleon på en bordstudsare, och hvar fröken är så blomsterbeströdd som ett orangeri. Der äro speglar utan tal, der man kan se sig på fyra sidor på engång, och hvart man ser, så bugas och|80| nigs och småles det helt fint och skickligt, som man bör göra i förnämt sällskap; ty det behöfves blott att en bugar eller niger eller ler, så buga och niga och småle alla hans fyra afbilder på engång i speglarna. Det är icke mera enfaldiga komplimenter, det är femfaldiga, och det är dock för mycket; det är nästan hemskt.
4 Och i allt detta solar sig landshöfdingen som en kung i sitt rike. Han bär en sprittny uniform och ser ut som en kejsare. Hans fru bär en röd turban; fröken, hans dotter, en ljusröd florsklädning, och den tappre löjtnanten, hennes fästman, bär hvad alla löjtnanter bära, ett par morska mustascher.
5 Det allt ser ljustjufven, der han sitter och lurar på ett af ljusen i den stora förgyllda salongskronan.
6 Ping, pang, nu blåser musiken till dans, och det blir en stor polonäs. Gamla herrar ta unga fruar och unga herrar ta gamla fruar under armen, och så följer hela raden efter, promenerande rundt kring golfvet under en anständig konversation, såsom seden är, när man för sin person till torgs vid högtidliga tillfällen.
7 Men himlar och crachaner! hvilket plötsligt tumult! hvilken oreda! hvilket springande åt sidan! hvilken häpnad och hvilket hviskande! Gamla herrar,|81| unga fruar, unga herrar, gamla fruar, vackra fröknar, fula fröknar, alla fara de åtskils, som hade en vindpust blåst dem från hvarandra eller som hade en cherub med sitt barthuggande svärd klyft deras angenäma samtal i tu.
8 Ack, det är ljustjufven, ljustjufven! Han hänger sig brinnande fast vid ljusets sida, han äter sig in i dess välformade stearinkropp, och dervid brinner han sjelf så präktig, som om han med rätta söge åt sig den fetma honom icke tillkommer. Det smälter, det rinner, det dryper – ett helt slagregn af stearindroppar nedfaller öfver den sköna polonäsen! Ack ve, hvilka obehöriga medaljer på uniformerna! hvilka hvita rosetter på turbanerna! hvilka oförmodade agrementer på alla balklädningar! Och tappra mustascher, hvilka fatala droppar komma att fördjupa sig i edra med omsorg brända lockar!
9 Allt är i förvirring, man ropar på hjelp, man dånar, balen afbrytes ...
10 Dånar icke du med?
11 Men ljustjufven lägger alldeles icke på sinnet det stora ofog han åstadkommit. Skrattande flyger han åter sin kos, för att söka nya offer för sitt otidiga skämt.
|82|12 Vid sitt enda smala ljus sitter deruppe i vindskammaren en fattig poet. Han har stora planer, han håller uppå med ett skaldestycke om verldens skapelse. Långa dagar och nätter har han väntat på ingifvelsen; nu har den kommit, nu flyger hans penna med tankens hastighet ... han är som bäst i chaos. Hur det sjuder, hur det brusar i det bottenlösa djupet, ack det är herrligt, herrligt! De vilda oformliga massorna häfva sig, den outgrundliga natten våndas i qval: blixt och dunder, det blir verser, som skola ljuda kring verlden likt basunstötar! Raskt nu, min gosse, arbeta dig upp ur chaos, låt ljuset födas i verlden! Så, du har det, ljuset tändes ...
13 Ack nej, ljuset släckes! Den elaka ljustjufven har satt sig på veken; obemärkt under det poeten famlade i chaos, har den förtärt hela återstoden af talgmassan ... ljuset slocknar, det var den fattige poetens enda ljus, han har intet mer, det är midnattstid, alla menniskor sofva utom han. Nu sitter han lifslefvande i det stockblinda mörker han sjelf besjungit, och i morgon, när dagen gryr, är ingifvelsen borta, hans verk förstördt!
14 Men ljustjufven har intet samvete. Han skrattar åt den stackars poeten, likasom han skrattat åt lands|83|höfdingebalen, och så hoppar han, vigilant som en lyktgubbe, bort till nya spratt och nya äfventyr.
15 Hvarför står det stora granträdet der midt på golfvet i salen, och hvad betyder allt det krimskrams man hängt derpå? Ser du då icke, det är jul, julträdet är det, som står der så stolt och grönt som en sommar midt i den kalla vinterns snö. Der hänga flera hundrade stjernor af guldpapper och brokiga färger, de äro utklippta midtuti, och en gren af trädet är stucken genom hvar och en. Der hänger väl ochså något annat än stjernor, der hänger något bättre: russin och äpplen och fikon och sockerhjertan med deviser på och så mycket godt och rart, att ... Hvem törs smaka? Ingen får smaka, ingen får röra. Franz, låt bli! Rosa min flicka, rör inte, vänta snällt, vänta bara en liten stund än, då kommer den tiden när vi få plocka, jag säger ej mer.
16 Nu låt oss ta i ring och dansa. Det är så ljust, så riktigt storståtligt. Der brinna väl femtio små ljus i trädet, de äro så små, så små, de äro enkom gjorda för julträdet, må vi veta; mamma och syster gjorde dem ren i höstas, det skall bli en glädje för barnen, sade de. Ja är det icke ljust och grannt! Aldrig är någon kyrka grannare om julmorgonen. Nu så bullra|84| då inte så fasligt, tag beskedligt i ring, här skall hoppas och dansas, och om en stund så kommer bocken, hör ni, julbocken, jag säger ej mer ...
17 Aj hvem skuffade trädet? Ingen skuffade det, och likväl ... skynda dig, spring efter ljussaxen, der är en tjuf på ljuset der midtuti. Ljusaxen! ljussaxen! Nej det här går på tok, ljuset faller ... närmaste stjernan fattar eld ... aj aj, elden tar uti granruskan ... våra vackra stjernor! våro sköna äpplen och sockerhjertan! Släck för all del, släck, släck, släck! ...
18 Nu är det släckt, men hur ser trädet ut? Svart, sotigt, brändt och plundradt. Det allt rår ljustjufven för, den elaka ljustjufven!
19 Lägger han det på sinnet, måntro? Nej, han hoppar skrattande sin kos, den förtretlige, han skrattar åt julträdet, likasom han skrattat åt landshöfdingebalen och poeten. Och så ser han sig om efter nya illfundigheter.
20 Ser du derborta i det mörka gathörnet, der invid det stora huset till höger ...? Men nej, du kan ej se någonting, det är så mörkt, så mörkt, det är en kolsvart nedan en novemberqväll, när inga stjernor lysa. En tung dimma gör mörkret ännu tätare, ännu ogenomträngligare; man ser icke handen framför ögonen. Men gif akt, när de vika förbi hörnet, ser du|85| skenet af en lykta, och der gå fyra personer, traskande i den djupa smutsen. Det är Öfverklockstapelintendentskan, hon kommer från ett kaffe, och jag kan ej begripa hvarföre hon ej låtit vagnen hämta sig; kanske hon ej äger någon; rikt folk äro ibland så hushållsaktiga. Hon kommer, som sagdt, från en kaffedoria, hon är klädd i sidenklädning, och den skörtar hon upp så mycket hon kan, men det är dock bra oförsigtigt, när gatorna äro så våta. Till all lycka går betjenten tätt framför henne med lyktan; hon kan då hoppas att komma något så nära torr till sin bestämmelse.
21 Nu se vi dem klart i skenet af lyktan; der gå vid hennes sida ett fruntimmer och en herre. Fruntimret är hennes dotter, den vackra Sophie, om hvilken man säger att hon ej alls är stolt öfver sin rikedom; hon är så blygsam, så god! Och herrn der vid hennes sida är en ung undermurmasmästare, en fattig, men bra gosse. Han håller af lilla Sophie, det kan man tydligen se på honom, när lyktskenet faller på hans ansigte, och det ser nästan så ut, som vore flickan af samma tankar. Men det får öfverklockstapelintendentskan allsicke veta, nej gubevars, det vore en skandal för hennes rika hus att få en så ut|86|fattig fästman på halsen. Och så kastar hon misstänksama blickar på de unga; hon hade väl helst sett att undermurmasmästaren icke fallit dem besvärlig med sitt sällskap på återvägen, men när hon ej kunnat hindra det, så vill hon åtminstone hålla noga vakt, att ingen otillbörlig förtrolighet må äga rum. Hon ställer så klokt till, att hon alltid har dem båda i sigte för ljusskenet, och passpå, hon är icke blind, hon vet hur det är, när man är ung och mera älskar ett varmt hjerta, än ett kallt guld.
22 Nu ha de fyra kommit in på den allraträngsta och mörkaste gatan, då ... hvad nu? En tjuf har kommit på ljuset i lyktan, det slocknar plötsligt och hela sällskapet går der i tjockaste mörkret. Aldrig hade något förtretligare kunnat hända. Den stackars öfverklockstapelintendentskan, hon har nu två stora bekymmer, sin sidenklädning och sin Sophie. Klädningen blir bestämdt förderfvad, det kan icke undvikas, och Sophie – aj, hvem kan numera svära uppå att hon icke i den blinda novemberqvällen räcker den fattige undermurmasmästaren sin hand och lofvar honom helt sakta att mera hålla af honom, än af pappas och mammas guld? Hvem vet hvilka följderna bli af allt detta! och, hvem rår för det? Ljustjufven?
|87|23 Men ångrar han sig, månntro? Bättrar han sig? Nej, han skrattar med full hals – ack det var sannt, han har ingen hals! – han skrattar åt öfverklockstapelintendentskan, liksom han skrattat åt landshöfdingebalen, julträdet och poeten, och så flyger han vidare till nya putsmakerier.
24 Der i det väl lästa kontoret sitter en gammal procentare Herr Hunderttausend och räknar sina skatter. Ett tusen rubel! Tvåtusen rubel! Femtusen! Tiotusen! Femtiotusen! Hundratusen! Hela högen af lombardsedlar ligger på byråklaffen. Ljuset står bredvid ... tjufven kommer försåtligt derpå ... medan procentaren söker i en låda efter flera kostbara papperslappar, faller en ljusbrand på sedlarna ... de brinna ... ve! procentaren är ruinerad ... han går att hänga sig i spjellsnöret, men tyvärr har han icke haft råd att bestå snöre i sitt spjäll ... ack, han måste lefva, och det var det värsta af allt, att lefva några tusen rubel fattigare!
25 Ljustjufven är outtröttelig: han far vidare.
26 Der kommer lille herr Sockerskorponius hem ifrån barnbalen. I morgon bittida är det examen i skolan, och det är så mycket ogjordt ännu. Han vill dock göra något, den lille Sockerskorponius, han vill läsa|88| på säng ... ah! han gäspar ... han somnar ... boken faller ur hans hand ... ljustjufven är till hands och anfangar ljuset ... det brinner på sidan, det smälter ... floder af talg rinna ut öfver kläderna på stolen. Lyckligtvis slocknar ljuset i pipan, utan att göra vidare ofog. Men nu är det morgon, klockan felar blott en qvart uti 8 ... upp springer lille Sockerskorponius, klär sig, borstar sig; han hinner nätt och jemnt, det är dock väl ... men ack, hans tröja är dränkt i talg, det är hans enda helgdagströja! Han kan icke gå utan, han springer ut, gråter, skriker, får en sitopp af pappa och en lång förmaning af mamma, försummar sig, dummar sig ... blir icke uppflyttad och får ej det nya fickuret, som pappa lofvat om han komme i högre klass! Det är en olycka, tänk bara! Och allt detta rår den fatala ljustjufven för!
27 Allt, allt rår han för! Jag talar icke om att han kan bränna stora hus och hela städer. Föreställ dig, der sitter en lärd man och bladdrar i gamla arkiver. Tjufven antastar ljuset, ljuset faller och antänder papperen, papperen brinna och kunna aldrig ersättas, ty de äro de enda i verlden i sitt slag. Om femtio år blir det fråga mellan detta rike och grann|89|riket om en gränsereglering. De förbrunna papperen voro de enda, som kunnat upplysa derom. Nu uppstår det tvist, af tvisten blir krig, halfva verlden invecklas deri, förödes och härjas, och hundratusende menniskolif spillas på slagfälten för denna enda lilla ljustjufs skull! ...
28 Ack du lilla inbitna kanalje, sitter du icke just nu på mitt ljus och äter det på sidan och vill hindra mig att skrifva dessa sagor! Vänta du, jag skall berätta för hela verlden ditt okynne och sätta dig i arrest i ljussaxen; der skall du äta sot och os, och blir du icke hängd, lille tjuf, så blir du åtminstone klämd; det har du för alla dina upptåg ... knapps! der har jag dig.