[137]

1 Maj 1873

Der sågs vid fönsterbågen

Den lilla Clara stå,

Så ledsen uti hågen,

När himlen var så grå,

Hon ville vara glad, men aj,

I dag var ju den första Maj!

Och snön begynte falla,

Och då blef Clara haj.

– Ack, sad’ hon, förr den dagen

Var första Maj så grön!

Då sprungo vi i hagen,

Då rodde vi på sjön.

Nu faller snön på stad och land,

Nu ligger isen qvar vid strand,

Och ingen kan ta lyra

Med sådan frusen hand.

Hvad lönar att jag mumsar

På strufvor och på mjöd,

När jag derute plumsar

Med näsan rosenröd?

Och hvarför – jo, jag tackar, jag! –

Så skulle vi ha lof i dag,

När ingen ann än vargen

Har nöje och behag?

– Men bortom himlens slöja

Den glada solen log:

Jag skall ej länge dröja;

|138|

Var viss, jag kommer nog!

Jag kommer nog, när tider bli,

Att göra böljan åter fri

Och lära siskan sjunga

Sin muntra melodi.

Om du, din lilla fjolla,

Min mening rätt förstod,

Så skulle du dig hålla

En påse tålamod.

Ty just det värsta dusk i dag

Är vinterns sista andedrag,

Och derför gråter molnet,

Och derför glädes jag.

Låt bli att mer dig grufva

För det din nos är röd;

Ät glad din rara strufva,

Och drick ditt svala mjöd!

Ty just i dag slår våren opp

Sin allraförsta blomsterknopp,

Och alltid gror i tårar

Ditt skönsta lefnadshopp.

Z. T.