Lästext [401]Ny Julvisa.Och åter står Julen och klappar på dörr,När drifvorna hvitna i norden:Den nyfödde Frälsaren klappar, som förr,På slumrande hjertan med orden.Och än skiner Bethlehems stjerna med fröjd,Än sjunga Guds englar i himmelens höjdHans ära och frid uppå jorden. Så gif nu oss, mildaste Herre vår Gud,Vi kunde dig tacka och lofvaFör jordiska fröjder, för eviga bud|402|Och all din välsignade gåfva;Att Bethlehems stjerna må lysa vår väg,Att englarna stöda vårt stapplande stegOch vi ej i synderna sofva. Du sköna Guds barn, du Guds herrlighets sken,Som föddes så arm och så ringa,Hur blef du så mäktig, hur kom du så ren,Att synder och sorger betvinga!Du nedsteg till oss i den mörkaste nattOch kom dock med himmelens saliga skatt,Att eviga ljuset oss bringa. I många, ja många, ja tusende årUppstiger ånyo din stjerna,Att lysa i natten de villades spår,Som gå dit de icke sig ärna.De dö och du lefver, de slockna, du gryr,Du kommer beständigt, ljuf, älskad och dyr,Att leda och trösta och värna. Vi hörde som små i vår fädernegårdOm krubban och barnet derinne.Och sen, när vi vexte i englarnas vård,Så värmde det ordet vårt sinne.Och blefve vi gamla och hvita som snö,Så skulle vårt hjerta försmälta som töFör detta vårt käraste minne, Hur skulle vi ej, o du verldenes ljus,Dig glada i krubban tillbedja,När åter du gästar vårt festliga husI barndomens blomstrande kedja!Ju, kom, Herre Jesu! Var gäst vid vårt bord!|403|Upplys oss i jul med ditt heliga ord!Kom att oss evinnerligt glädja! Z. T.
Ny Julvisa.
Och åter står Julen och klappar på dörr,
När drifvorna hvitna i norden:
Den nyfödde Frälsaren klappar, som förr,
På slumrande hjertan med orden.
Och än skiner Bethlehems stjerna med fröjd,
Än sjunga Guds englar i himmelens höjd
Hans ära och frid uppå jorden.
Så gif nu oss, mildaste Herre vår Gud,
Vi kunde dig tacka och lofva
För jordiska fröjder, för eviga bud
|402|Och all din välsignade gåfva;
Att Bethlehems stjerna må lysa vår väg,
Att englarna stöda vårt stapplande steg
Och vi ej i synderna sofva.
Du sköna Guds barn, du Guds herrlighets sken,
Som föddes så arm och så ringa,
Hur blef du så mäktig, hur kom du så ren,
Att synder och sorger betvinga!
Du nedsteg till oss i den mörkaste natt
Och kom dock med himmelens saliga skatt,
Att eviga ljuset oss bringa.
I många, ja många, ja tusende år
Uppstiger ånyo din stjerna,
Att lysa i natten de villades spår,
Som gå dit de icke sig ärna.
De dö och du lefver, de slockna, du gryr,
Du kommer beständigt, ljuf, älskad och dyr,
Att leda och trösta och värna.
Vi hörde som små i vår fädernegård
Om krubban och barnet derinne.
Och sen, när vi vexte i englarnas vård,
Så värmde det ordet vårt sinne.
Och blefve vi gamla och hvita som snö,
Så skulle vårt hjerta försmälta som tö
För detta vårt käraste minne,
Hur skulle vi ej, o du verldenes ljus,
Dig glada i krubban tillbedja,
När åter du gästar vårt festliga hus
I barndomens blomstrande kedja!
Ju, kom, Herre Jesu! Var gäst vid vårt bord!
|403|Upplys oss i jul med ditt heliga ord!
Kom att oss evinnerligt glädja!
Z. T.