Lästext [57]Snöfästningen.Min fästning är byggd på bästa visAf drifvor med vatten på.Hvar natt så fryser hans mur till is;Orubbelig tycks han stå.Han har både torn och bastion;Kom ej för nära till hans kanon,Du kunde ångra dig då. Väl tjugu gånger mot den drog utEn stolt fientelig här;Han kom med kulor och svärd och spjut,Han hade min fästning kär.Men friade han, visst fick han korg,Och slog sin näsa emot min borg,Och annat fick han ej der. Så stod min fästning okufvad än,Och vida dess rykte gick.Men ack, så kom der från himmelen|58|En strålande solskensblick,Och såg i middagens klara glansSå mildt på isade murens krans,Att muren en remna fick. Han har ju ej spjut och svärd och sköld,Den älskliga blida vår,Och dock så smälter ju drifvans köldFör honom i tår på tår.Han ser så vänligt på borgens mur;Jag vet ej hvarför, jag vet ej hur,Men all dess styrka förgår. Då tänker jag att i verldens gångDet händer väl ofta så:Den starke kommer med brak och bångOch måste med skammen gå.Men för den strålande kärleks brandDer ramla murar, der brista band, –Der kan ingen fästning stå!Z. T.
Snöfästningen.
Min fästning är byggd på bästa vis
Af drifvor med vatten på.
Hvar natt så fryser hans mur till is;
Orubbelig tycks han stå.
Han har både torn och bastion;
Kom ej för nära till hans kanon,
Du kunde ångra dig då.
Väl tjugu gånger mot den drog ut
En stolt fientelig här;
Han kom med kulor och svärd och spjut,
Han hade min fästning kär.
Men friade han, visst fick han korg,
Och slog sin näsa emot min borg,
Och annat fick han ej der.
Så stod min fästning okufvad än,
Och vida dess rykte gick.
Men ack, så kom der från himmelen
|58|En strålande solskensblick,
Och såg i middagens klara glans
Så mildt på isade murens krans,
Att muren en remna fick.
Han har ju ej spjut och svärd och sköld,
Den älskliga blida vår,
Och dock så smälter ju drifvans köld
För honom i tår på tår.
Han ser så vänligt på borgens mur;
Jag vet ej hvarför, jag vet ej hur,
Men all dess styrka förgår.
Då tänker jag att i verldens gång
Det händer väl ofta så:
Den starke kommer med brak och bång
Och måste med skammen gå.
Men för den strålande kärleks brand
Der ramla murar, der brista band, –
Der kan ingen fästning stå!
Z. T.