[57]

Snöfästningen.

Min fästning är byggd på bästa vis

Af drifvor med vatten på.

Hvar natt så fryser hans mur till is;

Orubbelig tycks han stå.

Han har både torn och bastion;

Kom ej för nära till hans kanon,

Du kunde ångra dig då.

Väl tjugu gånger mot den drog ut

En stolt fientelig här;

Han kom med kulor och svärd och spjut,

Han hade min fästning kär.

Men friade han, visst fick han korg,

Och slog sin näsa emot min borg,

Och annat fick han ej der.

Så stod min fästning okufvad än,

Och vida dess rykte gick.

Men ack, så kom der från himmelen

|58|

En strålande solskensblick,

Och såg i middagens klara glans

Så mildt på isade murens krans,

Att muren en remna fick.

Han har ju ej spjut och svärd och sköld,

Den älskliga blida vår,

Och dock så smälter ju drifvans köld

För honom i tår på tår.

Han ser så vänligt på borgens mur;

Jag vet ej hvarför, jag vet ej hur,

Men all dess styrka förgår.

Då tänker jag att i verldens gång

Det händer väl ofta så:

Den starke kommer med brak och bång

Och måste med skammen gå.

Men för den strålande kärleks brand

Der ramla murar, der brista band, –

Der kan ingen fästning stå!

Z. T.