|55|

Hästen.

1 Engång såg jag en gammal arbetshäst, som af trötthet fallit omkull vid sidan af landsvägen. Han berättade mig sin lefnadshistoria på följande sätt:

Lätt var min gång, med lustiga språng. Den ypperste var jag.

Då var jag ung. Så stolt som en kung min ryttare bar jag.

Sen till hans gagn så drog jag hans vagn. Då voro vi tvenne.

Gyllene töm med perlor i söm beprydde mitt änne.

Tiden förgick. Ej mera så qvick, för plog de mig spände.

Snärtarnas slag dem kände nog jag. Som eld de mig brände.

Gammal jag blef, men pisken mig dref. Då föll jag af smärta.

|56|

Vandrare, ack, är det menniskors tack? Ha då menskor ett hjerta?

3 Z. T.