|122|

En Sjöbatalj.

1 Atte, hvad gör du i ärtlandet?

2 – Jag söker linieskepp, mamma.

3 – Låt bli att trampa ned sängarna.

4 – Jag är strax färdig, mamma. Nu har jag 20 linieskepp och 15 fregatter. Jag menar det skall förslå. Korvetter och kutterbriggar nappar jag i förbigående.

5 – Kära Atte, hvad har du för dig?

6 – Jo mamma, en duktig flotta blir det. Arthur kommer till bryggan med sin flotta, och så blir det batalj.

7 – Fall bara inte i sjön. Kom ihåg att du har dina nya stöflar på dig.

8 – Ja mamma.

9 Nu satte sig Atte att göra sin flotta, och det gick flinkt, ty nål hade han att rispa opp ärtskidorna, och Köksmaja hade gifvit honom en hel låda afbrunna fosforstickor, som råkat ta eld på köksspisen. Deraf blefvo ypperliga roddarbänkar. Linieskeppen hade fyra tvärträn i midten, fregatterna hade tre, korvetterna och kutterbriggarna hade två, men kanonsluparna hade bara en sticka. Amiralskeppet hette Ormen Långe, och dernäst voro Styrbjörn Starke, Ilmarinen, Neptunus, Dunderbas och Tusanpinnar de största och präktigaste fartygen. Men de små voro ej heller att förakta. Der voro Myggan, och Loppan, och Krabaten, och Huggarn, och Muntergöken, och Baddarn, och Klipparn, och Håll-fast, och Gripen, och Fiskmåsen, och Girsen och många andra märkvärdiga fartyg som man ej så noga kan minnas. Den allraminsta af alla hette Bytingen, och han var en liten kanonslup, gjord af den allraminsta ärtskida som fanns uti ärtlandet. Men han var icke ängslig för det. Han bar flagga af ett grässtrå, liksom sjelfva amiralskeppet, och två kanoner förde han, en i aktern och en i förn, af lagom skuren gräslök.

10 Nu var flottan i sjön. Godt och väl, men hvar skulle man få besättning? Ja det blef ett svårt bekymmer. Först gjordes försök med flugor som doppades i sjön, så att vingarna blefvo våta. Och så länge kröpo de bara och flögo intet. Men det var en lättfärdig och trolös besättning; knappt voro vingarna torra, innan flugorna gåfvo krigstjensten på båten och rymde sin kos.

11 Sedan försökte Atte med små metmaskar och tänkte utnämna en stor daggmask till amiral. Men det var en krånglig och slingrig besättning; knappt var amiralen ombord, innan han fick lust att klifva på skeppsrelingen, och så kantrade hela Ormen Långe. Det dugde allsinte, amiralen blef afsatt, och hela besättningen dankades af.

12 Till sist hittade Atte på råd. Nära stranden i skogsbacken var en stor myrstack. Der behöfde man ej annat än sticka fram en käpp, vips var den genast full af krypande folk. Från käppen fingo de krypa i skeppen, och så fick hvart skepp sin besättning. Nu var det ej heller ondt om stora bruna myror, som voro passlige till officerare, och den största af alla blef amiral, som rätt och billigt var. Det var en arbetsam besättning; skada att officerare och matroser hade så litet att göra. Ett|123| qvickt folk var det, flinka i benen, och icke rymde de bort, de kröpo bara på relingen och klefvo i vanterna och sågo sig omkring, och när de begrepo att vattnet var vått, så tänkte de: hoppa inte dit, Wetterblom!

13 Ändtligen kom också Arthur med sin flotta. Den seglade med förlig vind från stranden midtemot och samlades efterhand i en liten vik, som kallades Ärans grund. Arthurs flotta var nästan dubbelt så stor, nära hundrade fartyg, och det af alla möjliga sorter. Amiralskeppet hette Wellington och var gjordt af en förskräckeligt stor bondböna, med sex tvärträn, mäster af grässtrån och flera flaggor på hvar mast. De andra voro gjorda somliga af stora sabelärtskidor, somliga af vicker och somliga tillochmed af turska bönor. Många namn hade de, som ingen kan minnas, men så mycket är visst, att der fanns ett som hette Napoleon (det var en sabelärtskida), ett hette Sultan (det var en tursk böna), ett hette Austerlitz, ett hette Leopard, ett hette Gamen, ett hette Örnen, ett hette Tigern, ett hette Lejonet, ett hette Amfion, och hvad de alla må hetat. Små fartyg voro der också många ibland. Der voro Grimasen, Grimaldi, Skrapnos, Tättingen, Syltfoten, Hallonmasken, Filuren och Lappavant. Och det minsta af alla hette Pytt.

14 Hvad folk har du till besättning på din flotta? frågade Atte. – Svarta myror, svarade Arthur. – Det är bra, sade Atte. Jag har bruna på min flotta, och när svarta och bruna myror träffas, så slåss de. Hvem har du till amiral? – En torndyfvel, svarade Arthur. – Det är bra, sade Atte. Torndyflarne köra alltid hufvudet i väggen.

15 Tu tu tu! Noriginal: nu blåstes det till batalj, och båda flottorna seglade mot hvarandra, men innan de träffades, blef det ett skjutande. Först gick det löst med rofbössor, men der måste sigtas bra, och icke blef der stor skada gjord. Myggan fick sig en kula, så att hon kantrade, och Örnen begynte läka, så att myrmatroserne i största hast kröpo upp från kajutan och satte sig allt svart i mästerna. Hurra! strek Atte. Hejsan, ropade Arthur.

16 Nej nu är det bäst att vi fyra af kanonerna, ropade båda, och så hade de hvar sin messingskanon på stranden, laddad med hårda ärter. Passa nu på – bum – paff! Så smällde det på engång, Attes kanon mot Arthurs flotta, och Arthurs kanon mot Attes flotta. Jo der var narri borta. Ärterna hveno öfver vattnet och slogo ned midtibland flottorna, och der blef ett nederlag som var märkvärdigt att se. Dunderbas sjönk som han gick och stod, Tusanpinnar fick hål i botten, och Styrbjörn Starke, så stor och stark han var, blef skjuten i små smulor. Icke stort bättre gick det i andra flottan för Napoleon; der såg man bara mästerna stå opp ofvanför vattenytan; Leopard blef skjuten tvärt af, och Lejonet miste svansen. Men båda amiralskeppen stodo ännu helt tappra och oskadda, och hela svärmen af små fartyg hade ej lidit mycken skada. Segern var oafgjord.

17 Fyra vi af engång till? ropade Atte helt ifrig. Tror du jag är rädd? skrek Arthur i sin tur. Och så smällde det – bum – paff! och det var ett grymfaseligt skjutande, så att pigorna, som klappade kläder på stranden, af förskräckelse fällde klappträden i sjön. Och en stor förödelse blef det. Attes flotta led mindre skada; Ormen Långe fick en kula, men stod på sig ändå; Ilmarinen blef illa tilltygad, och Muntergöken plumpade till botten med hela besättningen. Värre gick det med Arthurs flotta. Sultan blef massakrerad, Gamen kantrade, Grimaldi och Tättingen skjötos i små smulor, och Wellington fick en kula i sidan på bondbönan, så att torndyfveln började brumma och ämna sig bort. Men det halp icke. Nu blef det äntring, båda flottorna råkade hvarandra i lufven, de bruna myrorna anföllo de svarta, Loppan och Krabaten hängde sig fast vid Austerlitz och drogo det med sig, Fiskmåsen och Girsen brottades med Filuren och Hallonmasken, Syltfoten blef kullslagen af Baddarn, medan Klipparn och Håll-fast vågade sig ihop med sjelfva Wellington.original: , Torndyfveln försvarade sig som en hel karl, han var icke ängslig på sjön, men när Ormen Långe med den stora myramiralen också började ansätta torndyfveln, då var det nära att bära till botten med hela bondbönan. När myr|124|amiralen såg detta, ropade han till Klipparn och Håll-fast att de skulle lemna torndyfveln i fred, ty det var icke rätt att tre slogos mot en. Knappt var det gjordt, förrän torndyfveln fick hjelp, och det var lilla Pytt, som borrade sig fast i Ormen Långes sida. Här bets och här slogs, och ingen visste ännu hvems segern skulle bli, då lilla Bytingen i sin tur kom Ormen Långe till hjelp och hängde sig så hårdt fast vid Pytt, att båda sjönko till botten.

18 Det bör ännu sägas, att der haglade stenar från stränderna – klitsch, klatsch och pang, der föllo de rundtkring flottan i vatten, och sist hände sig att bondbönan, just då hon trodde sig säker om segern fick en stenkula, som massakrerade hela skeppet i ett enda rapp. Och nu blef hi och hej och hurra hos myramiralen, ty hans flotta hade vunnit segern, och dyrt var den köpt, ty mer än hälften af flottan var förstörd, men så hade också nästan hela fiendens flotta gått till botten, och de skepp, som ej sjönko, blefvo tagne till fångar. Nu skulle man väl tro att många myrmatroser och myrofficerare stupat på ärans fält i denna blodiga strid, men när man rätt såg efter, hade de allrafleste flutit på vattnet och i all tysthet simmat till land. Hvad torndyfveln angår, så fann man också honom flytande på vattnet, men han brummade icke mer, han hade fallit|125| som en hjelte och upphört att lefva. Derföre blef han också ordentligen begrafven under en blommande nyponbuske, och öfver hans graf restes en sten med följande inskrift: HÄR. HVILAR. DEN. TAPPRE. AMIRAL. TORNDYFVEL. SOM. STUPADE. HIELTEMODIGT. I. SLAGET. VID. ÄRANS. GRUND. DEN. 15. IULI. MDCCCLIV. BÄTTRE. FÄKTA. ÄN. ILLA. FLY. HURRA. FÖR. AMIRAL. TORNDYFVEL.

19 Far och mor hade stått på afstånd och betraktat hela bataljen. Den goda modren tyckte ej rätt om så krigiska lekar och sade bekymrad: framtiden står i vår Herres hand, men kanske kommer ännu den dag, då våra gossar få upplefva i verkligheten hvad de nu ha lekt i en vacker sommarqväll!

20 Ja ja, sade far, och då skola de kanske ha en lärdom af att tänka på deras fordna lek. Då skola de minnas, huru deras flottor i sig sjelfva ingenting kunde uträtta, utan allenast den som stod på stranden ledde deras rörelser och beredde dem seger eller nederlag. Och så skola våra gossar minnas, att äfven de största och mäktigaste flottor i den verkliga verlden ingenting af sig sjelfva uträtta, utan allenast Han, den evige allgode Guden, som står uppå stranden af verldens stora haf, han leder dessa flottor efter sitt visa råd och är ensam den som förmår bereda dem seger eller nederlag. Så äro vi trygge, om än all verldens makt stode hotande mot oss från haf eller land; ty Gud allsmäktig är den som i all tid gifver den goda rättfärdiga saken seger på sistone.

21 Z. T.