Barnens sommar
på
landet.
I.

Femton teckningar
af
Alexandra Såltin.

Text af Z. T.

||

1. Fjäriln.

Hvad du är vacker med gula ringar!

Du är en blomma, som har fått vingar,

Ja, du är sommarens lilla docka,

Som får de skönaste rosor plocka.

Du simmar lätt uppå luftens fläktar,

Du äter socker, du dricker nektar,

Du har så roligt och är så glad;

Men är du lydig din mamma, hvad?

||

2. Spindelväfven.

Se hur han sitter på lur, den styggen,

Gif akt, rättnu på sitt rof han störtar!

Han jagar flugan, han fiskar myggen,

Som farbror lägger ut nät för mörtar.

Den der, han sköter sin jagt ej illa;

Hvad kostar pundet, min gubbe lilla?

– Åh fy, hvad gör han för nytta sen,

Om han är slug, när han är gemen?

||

3. Prinsessan åker ut.

Prinsessan åker till kungens slott,

Hej hoppsan hoppelismäll;

Der får prinsessan så mycket godt,

Sex strutar med karamell.

Der vexa äpplen af guld på träna,

Och Putte hästen får hål på knäna.

Och klatsch och hopp,

I galopp, i galopp

För prinsessan Rosenknopp!

||

4. Kråkungen.

Nej, mamma, mamma, kom hit och se!

En riktig fågel, en lefvande!

Den låg i skogen vid stora stenen,

Den bits med näbben, den sparkar benen,

Säg, mamma, är det en örn kanske?

– Det är en kråka, en stackare,

Som nyss har råkat ur boet falla,

Var god mot den, som du är mot alla!

– Ja, mamma, den blir vårt lilla höns,

Den värper ägg och skall heta Jöns.

||

5. Jöns matas.

Min lilla Jösse, putte min,

Hvad du är svart om näbben din!

Har du ej tvättat dig i dag?

Och så du gapar! Det tror jag.

Du är så snäll, du är så söt;

Nå, gapa nu, så får du gröt,

Men inte slefven med, nånå,

Jag menar mindre kan förslå.

Nu skall man lära sig bli fin,

Man skall bli Jösse Kråkelin.

||

6. Den första sorgen.

Du skulle ju bli min lilla höna,

Jag har ju gifvit dig bär och böna,

Du fick din mjölk uti skålar fulla,

Och jag har bäddat din lilla lulla,

Och jag har kammat din svarta fjäder,

Jag tänkte sy dig så varma kläder,

Men nu så var du stygg ändå

Och ville hellre i grafven gå.

Adjö, min käraste lilla kråka,

Dig får jag aldrig i verlden råka.

Jag skall plantera din graf så grön

Med smultronblommor och tusenskön.

||

7. Kråkans graf.

Det finns ej mången så tapper hjelte,

Som blir begrafven i blomsterbälte,

Men lilla kråkan har kors på kullen,

Hon glöms ej bort i den mörka mullen.

Dit kommer Gerda hvar dag så trogen

Att vattna grafven i gröna skogen;

Hur gerna vexa de blommor små,

När trogen vänskap dem vattnar så!

||

8. Jernvägsolycka.

Mi lekte barntåg med hela raden,

Vi skulle köra med ved till staden,

Det skulle gå fyra mil minuten,

Men då så körde vi kull vid knuten,

Och då så – då så –

– Ja, upp och ned!

Tänk, om nu dockorna varit med?

||

9. Förlåt!

Nej, aldrig skall jag så mera göra

Och fyra mil i minuten köra.

Men var det inte en verldens lycka,

Att ingen docka får gå på krycka?

Och inte miste ju veden lifvet,

Det var ju bara lokomotivet.

Var inte ledsen, det skall nog passa,

Jag har tolf penni uti min kassa,

Jag går till smeden med bitarna.

Förlåt, förlåt! – Nå, nog blir det bra.

||

10. I torpstugan.

Der är en mamma, som ej får latas,

Hon har två grisar, som måste matas,

Och derför spinner hon hela dagen

Och halfva natten sitt lin på flagen.

Men när små grisarna skrika qvicka

Om morgonqvisten på mat och dricka,

Då händer stundom, att mamma trött

Midtunder frukosten somnar sött.

||

11. Farmor går ut.

Du var så sjuk, du vår farmor snälla;

Nu blir du frisk som en sommarkälla.

Du skall spatsera hvarenda dag,

Nog leda vi dig, när du är svag.

Du bar ju pappa, när han var liten,

Du gungat oss, så din arm blef sliten,

Och derför är du så trött, så trött:

Nu sköta vi dig, som du oss skött.

||

12. Doktorn undersöker.

Nu är jag doktor Pillerstrut.

Mamsell, var god, räck tungan ut!

Försök att hosta: uhuhu!

Jo, jo, det känns i magen nu.

Man har fått tandvärk i sin tå,

Man tar en smörgås eller två,

Man dricker mjölk, man äter gröt,

Man sockrar den så lagom söt.

Sen kan man ta en karamell

Precis hvar morgon och hvar qväll;

För all del, glöm ej det, mamsell!

||

13. Barnen resa på ångbåt.

Skogens stam skall vara skepp.

Gunnar flaggar med sin käpp,

Och på stranden finner Torsten

Passlig stake till en skorsten,

Medan Gerda, glad och käck,

Bär sitt barn på akterdäck.

Är du rädd, ditt lilla pyre?

Knotig gren är båtens styre.

Piii – nu hvisslar pipan ren,

Sätt maskin i gång, kapten!

||

14. Huru man gör en riktig ångbåt.

Man hugger en stock så lagom och lång.

Så gör man en mast, ett däck, en salong.

Så smider man hjul, som gå på ett skaft.

Så tar man en häst, att gifva dem kraft.

Så skjuter man ut och ropar hurra,

Och båten får namn, och det låter bra.

Det trycks i annons på tidningens spalt.

Man reser till sjös, och så är det allt.

Är det icke så, skeppsbyggmästare?

||

15. Ångbåten Aura.

Fru Kunigunda och fröken Laura,

De gå ombord på sin ångbåt Aura.

Det är en ångbåt, som heter duga,

Han är minsann ej utaf de ranka,

Han simmar ju som en riktig anka

Och kilar af som en vattenfluga.

– Adjö, sitt inte nu der och vingla,

Res ut att köpa en Wiborgskringla!

Nej, se, hur rädda de äro båda!

Ja, hafvet, hafvet är grymt att skåda.

Fru Kunigunda är sjösjuk redan,

Och Laura önskar hon vore dädan.

Adjö, adjö, den som resa vill –

Så långt som snöret det räcker till!