Lilla Emmas Morgonvisa.

Jag är ett barn, och det är visst,

Jag är en fågel på sin qvist,

Som sjunger och som tackar Gud

I alla sina dagar.

Jag är ett frö, som Gud har sått,

Och far och mor de vattna godt

Sitt lilla gröna blomsterskott

I vida verldens hagar.

När solen skiner varmt derpå,

Nog vexer lilla föret då,

Och nog blir det en blomma än,

Om Gud vill vexten gifva.

Och blomman, som på ängen står

Så menlös i sin ålders vår,

Guds goda barn hon vara får;

Det vill jag också blifva.

Jag vill ej vara mer än hon;

Jag vill ej ha den stygga tron,

Att jag är klok och stark och stor

Och ren de gamlas like;

Jag vill blott tänka hvarje dag:

Jag är så liten och så svag;

Lär mig, du gode Gud, att jag

Må vexa för ditt rike.

Ty jag vill blifva god och klok

Och läsa flitigt i min bok,

Arbeta snällt och sen få fri

Som luftens fågel fara;

Men alltid vill jag tänka gladt;

Den högsta fröjd, den bästa skatt,

Det är att frukta Gud och att

Hans barn för alltid vara.

Z. T.