|42|

Hvad Inna gaf sina små syskon att göra.

1 Inna hade fem små syskon: Ossian, Bertha, Georg, Olgaoriginal: Olga, och Anna. Ossian och Bertha voro ännu helt små, men de andra voro litet större. Ofta kommo deras små kusiner till dem: Aina och Mimmi, Toini och Nanne, Verna och Eva. Då skulle barnen ha något att göra, annars hände sig att de började lipa eller gjorde allehanda små dumheter, som barn bruka göra, när de ej hitta på något bättre. Var det vackert väder, så sprungo de ute, om sommarn i trädgården och om vintern i kälkbacken, men i fult väder måste de leka inne. Då hittade Inna på allehanda lekar åt dem, och det var märkvärdigt, att bara de hade något sådant för sig, som var efter deras sinne, så voro de så lydiga och beskedliga barn, som man någonsin kunde önska.

2 Nu hörde Inna engång att det brukar vara så med alla små barn, och alltid måste man ge dem något att göra, annars är det aldrig rätt bra. Ty Gud har lagt i de små barnens lynne ett starkt begär att uträtta något i verlden, och om förståndiga menniskor leda det begäret till det som är nyttigt och roligt på engång, så vexa de små barnen uoriginal: npp till flitiga och arbetssama menniskor. Men om ingen förstår att gifva barnen ett sådant göra, som passar för dem, så komma Guds goda frön i deras hjertan icke till mognad, och barnen blifva då lata och odygdiga och sky allt arbete, när de sedan bli stora. Inna tyckte att sådant vore synd och skada, och efter hon gerna un|43|nade andra små barn lika roligt som hennes små syskon, så beslöt hon berätta hvad hon gaf dem att göra.

3 När barnen sprungit sig trötta eller annars hade lust att sitta stilla kring bordet, lät hon dem

Lägga stickor.

4 Dertill tog hon i början fosforstickor, från hvilka hon noga bortskurit fosforn och svafveln, ty utom det att stickorna annars lätt kunnat ta eld, så visste Inna att fosfor är ett förgift, hvaraf man kan bli mycket sjuk och till och med dö, om man får det i munnen, eller om det kommer uti det allraminsta sår, som man har på fingret eller annars på något ställe. Inna märkte likväl att barnen ej brydde sig om att akta fosforstickorna, för det att de voro så vanliga, och gossarna bröto bara för ro skull sönder dem. Derföre täljde hon sig en hop vackra runda stickor vidpass 4 tum långa och målade dem röda, så att de sågo helt nätta ut, och då nändes ej barnen så fort bryta sönder dem. Derpå lät hon barnen sätta sig kring bordet och lägga stickorna i sådana figurer, som du ser i teckningen här under, och så gjorde hon som du strax skall så höra. Det roade barnen mycket en hel timma eller så vidpass, men Inna aktade sig att trötta ut dem, och när de lagt deras 20 eller 40 figurer, gömde Inna stickorna i sin låda och lät barnen leka någon springlek för ombytes skull.

5 Först gaf Inna en sticka åt hvar. Hvar och en lade sin sticka på bordet antingen liggande så här –, eller stående så här |. Då skulle hvar ochtillagt av utgivaren en säga hvad stickan låtsade vara. Den ena sade: det är en blyertspenna. Den andra: det är en strumpsticka. Den tredje: det är en stoppnål. Den fjerde: det är en lineal. Den femte: det är en käpp. Den sjette: det är ett alnmått. Och så hittade alla på att likna stickan vid något som var långt, smalt och rakt. Sedan sade Inna: mins du nu, Mimmi, hvad Nannes sticka låts vara? Mins du nu, Toine, hvad Evas sticka låts vara? Mins du nu, Anna, hvad Olgas sticka skall föreställa? Och så öfvade hon barnens minne och uppmärksamhet, och det roade dem.

6 Sedan gaf hon åt barnen två stickor hvar, och så lät hon dem alla lägga samma figur, på det sättet att hon först lade sina egna två stickor, liksom till mönster för de andra, midtpå bordet. Sedan alla lagt sina stickor, frågade Inna: vet någon hvad det der låts vara? Så skulle barnen fundera ut hvad figuren föreställde, och den ena gissade tokigt, och den andra gissade rätt, och när det gissades rätt, då klappade Inna i händerna, och så skulle alla klappa efter och ropa högt att det var det eller det. Och den som gissade rätt, fick då ibland ett russin eller ett sockergryn, men om densamma gissade flera gånger och fick flera russin, så var den öfverenskommelse gjord, att hon (eller han) skulle sedan dela med sig åt dem som ingenting fått. Men barnen gissade ej för russinens skull; de tyckte att det var nog så roligt ändå.

7 På det sättes lades nu de första 12 figurerna, som stå här nedanför och som låtsade vara: N:o 1 en blyertspenna och en griffel. N:o 2 en flaggstång. N:o 3 en hoppstång. N:o 4 en bordskifva eller ett golf. N:o 5 en ljusstake. N:o 6 knif och gaffel. N:o 7 en bro. N:o 8 en väg. N:o 9 en stege utan pinnar. N:o 10 en hammare. N:o 11 en borr. N:o 12 ett kors.

8 Derefter sade Inna: vänta litet. Hvad gör jag nu med mitt finger? (och så böjde hon pekfingret som figuren 13). – Du vinkar. – Nå, nu lägga vi stickorna som mitt finger, och det kallas en rät vinkel. Men nu böjer jag fingret mera ihop. Nu lägga vi stickorna på samma sätt, och så få vi en|44| spetsig vinkel (N:o 14). Och nu sträcker jag ut fingret igen, men så att det ej är alldeles rakt, och så lägga vi stickorna i en trubbig vinkel (N:o 15). Kom nu ihåg det. Nu lägga vi stickorna så (N:o 16). Hvad låts det vara? En sax. Hvad kallar man den vinkeln? Och den vinkeln? – Och så frågade Inna vid alla de följande figurerna, och barnen tyckte det var märkvärdigt att veta. Och Inna förklarade för dem allt hvad de ej visste förut. N:o 17 en tång. N:o 18 en brunnshink. N:o 19 en vägvisare. N:o 20 ett tak.

9 Nu ger jag åt hvar och en tre stickor, sade Inna. Vi lägga ihop dem så här (N:o 21). Det kallas en triangel eller trehörning. Huru många vinklar äro i den. Och hurudana vinklar? – Så lägga vi ihop flera saker. N:o 22 ett bord. N:o 23 en vattså. N:o 24, 25, 26, 27 bokstäfverna A, H, N och Z. N:o 28 ett bord med korsfötter. N:o 29 en flygande fågel. N:o 30 en enkel stjerna.

10 Så lät Inna dem lägga ännu många andra figurer, och sedan gaf hon åt hvar och en fyra stickor. Det första de dermed gjorde var en qvadrat eller fyrhörning, och Inna beskref huru den var beskaffad (N:o 31). Derefter lade de ihop bokstäfverna M och W (N:o 32, 33). Sedan fingo de N:o 34 en pil. N:o 35 en tratt. N:o 36 en färgareskylt. N:o 37 en kopp och ett fat. N:o 38 ett trädgårdsstakett. N: 39 en svamp. N:o 40 en dubbel stjerna. Derefter sammansatte de|45| ännu flera figurer af alla slag: plank, broar, stegar, trappor, hus, stolar, bord och annat mer, som ej behöfver uppräknas, emedan hvar och en kan försöka det sjelf. Slutligen satte de ihop ziffror och bokstäfver, och alla försökte att få ziffran eller bokstafven tydlig med så litet stickor som möjligt. Det hände också att de togo ett namn med lika många bokstäfver, som de sjelfva, så att hvar och en fick sätta ihop en bokstaf, och så fingo de små barnen, som ännu ej kunde läsa, stafva ihop namnet. Och aldrig hade de trott att man kunde ha så roligt med några stickor.

11 Men Inna tänkte vid sig sjelf att det var lika nyttigt som roligt. Ty de små barnen kunna lära sig vackra saker, bara de få leka sig till det. Deras inbillning är så stark, att de alltid tycka om, när någonting låts vara annat än det är. Och derföre skall man lära dem efter deras lynne. Derföre skall man gifva dem vackra sagor och sinnrika bilder. Och så kunna gossar och flickor lära sina små syskon, så att de ha en hjertlig glädje deraf. Inna tyckte mången gång, att hon var som mamma eller moster för dem. Och icke höll hon för länge på med ett och samma, ty ju mindre man är, dess mindre tålamod har man. Inna märkte också, att de minsta syskonen ej hade tålamod med hennes röda stickor. Men när de blefvo fem år gamla vidpass, begynte de tycka att det var roligt. Då begynte de bygga. Och somliga hittade på att få nya saker af stickorna, och somliga tyckte det var märkvärdigt att bygga bokstäfver. Så lärde Inna dem tidigt att tänka på något visst och att ha deras lilla arbete, så lek som det var. Föräldrarna och sköterskan kunde ej nog förundra sig, att barnen, som voro så kinkiga, när de ej hade något att göra, med ens blefvo så stilla och trefliga, när de fingo något visst att uträtta. Men sådana äro alltid de små barnen. Gud har nog gifvit dem håg och lust ifrån början, så att om de sedan bli lata och odugliga, så är det derföre att Guds gåfva i deras själar ej blifvit ledd till det goda, utan vårdslösad alltifrån deras späda barndom.

12 Derföre, goda barn, om du håller af dina små syskon, så gif dem något vackert och nyttigt att göra. Det ges visst många andra sätt, än Innasoriginal: Ingas röda stickor. Kanske skall jag en annan gång berätta mera derom. Derför har Gud gifvit dig mera förstånd, för att lära de små. Var säker på att de tacka dig, när de bli stora. Och det är förunderligt, hvad man blir glad och nöjd, när man kan göra andra en glädje. Ja, det finns visst intet så roligt i hela verlden, som att lära små barn det vackra och goda.

13 Z. T.