Skapelsens suckan.

För Sylvia af Z. T.

(Melodi: »Vi äro så blyga, vi äro så små»).

Vi tallösa barn af Guds rika natur,

vi växande örter och lefvande djur,

som skåda till jorden i mörker och grus,

vi sucka af längtan till himmelens ljus.

Men flyga vi ock, såsom lärka och örn,

till morgonens skyar i himmelens hörn,

så fins där ej kvist till att sitta uppå,

till jorden, till jorden vi sjunka ändå.

Vi födas att strida för dagens behof,

vi beta vårt strå, och vi jaga vårt rof.

Vi bygga ett bo, och vi lägga ett frö,

vi hungra, vi törsta, vi lida, vi dö.

Men genom vårt lif är dock spunnen en tråd

af allvis försyn och förbarmande nåd.

Vi ana den Gud, som vi icke förstå,

han sörjer för oss, där vi intet förmå

Han skyddar om vintern de frysande frön,

han reder de groende löfvet i snön,

han matar vår unge, han bäddar vår säng

på klippornas mossa och grönskande äng.

Hur har ej på oss, som blott lefva en dag

han slösat sin rikaste skatt af behag

i formernas finhet, i färgernas prakt,

i tonernas välljud, i skönhetens makt!

Vi knota ej öfver den lag han befallt,

vi fråga ej hvarför, vi lyda i allt.

Vi stå där han ställt oss på lefnadens torg,

vi vissna i lugn, och vi dö utan sorg.

||

Hvem minnes då mer vår föraktade graf?

Ej ens denna moder, som lifvet oss gaf.

Ej minne, ej forntid, ej framtid v fått;

Det tröstlösa, hopplösa Nu är vår lott.

Du lyckliga, du som fått minne och hopp

och ser med förtröstan mot himmelen opp,

förstår du den Gud, som vi icke förstå,

då måste du känna hans kärlek också.

Du vill ej, du kan ej, du får ej till lön

förtrampa den värld, som han skapat så skön,

som lefver och känner och lider med dig,

den värld som Han älskar och sluter till sig.

Din synd har oss bundit i träldomens land,

din kärlek skall lösa vårt tryckande band,

med oss skall vid tidernas ände du nå

den saliga frihet du hoppas uppå.