[38]

4. William Sellsing och hans katt.

En saga för små barn.

1 Vet du, mitt lilla snälla barn, hvar London ligger? Om du läst geografin, så vet du att London är en stor stad, hufvudstaden i England, och har du ej ännu läst så långt, så bed att din mamma eller pappa är så god och visar dig på kartan hvar England är beläget, med dess stora granna hufvudstad London.

2 Efter nu London är en så stor stad, så måste der ju ochså bo många tusende menniskor, och ibland så många tusende menniskor måste då finnas flera hundrade små fattiga barn.

3 Tänk dig då, min lilla vän, huru många af dessa små barn, som ha så fattiga föräldrar, att de ej kunna ge dem kläder och mat, och huru många stackars små, som måste irra omkring utan tak öfver hufvudet och skulle vara så oändeligen glada, om de hade en bit bröd, en enda bit torrt bröd, sådant som du ofta ej alls vill äta! Och du, som har så mycket, mins du, hur du många gånger bedt af din mamma att få sockerbröd eller något annat godt, och då din mamma nekat|39| dig det, har du visat dig missnöjd och ledsen, liksom hade man gjort dig illa och varit orättvis emot dig. Men du skulle bara försöka hvad det är att vara hungrig och ej ha mat; vara törstig och ej ha dricka, frysa och ej att något att värma sig med, vara ensam och ej ha någon som håller af sig! Det allt få de små fattiga barnen göra, och vet du, det är ej för roligt!

4 Jag vill nu berätta för dig om en liten fattig gosse, hur han slet mycket ondt, om du lofvar att alltid vara snäll mot sådana små barn, som gå omkring och begära af beskedliga menniskor en bit bröd, och om du lofvar att helst ge dem ett vänligt ord, om du inte har annat att gifva dem.

5 Den lilla gossen jag ville tala om hette William Sellsing och hade hvarken pappa eller mamma, ty de hade båda dött då han var helt liten. Han hade ochså ingen annan menniska i hela vida verlden, som brydde sig om honom. Det blåste mycket kallt och den stackars William satte sig på trappan till ett stort hus och gret bittert, ty han hade ej annat än den kalla marken att sofva på och intet en bit bröd att äta till qvällsvard. Till på köpet var det julafton, då alla menniskor äro glada och alla goda barn få julklappar. Och det började redan mörkna. Alla som hade ett hem, skyndade|40| sig dit, för att värma sig vid en god brasa, äta lutfisk och gröt, få vackra saker till skänks och sedan somna godt på en mjuk bädd. De sågo ej den stackars gossen, som, alldeles stel af hunger och köld, satt hopkrumpen i ett hörn af den stora stentrappan och ej vågade bedja om en allmosa, emedan han tänkte för sig sjelf, att ingen skulle höra honom eller bry sig om att stadna för att ge honom ett godt ord till tröst. Han knäppte ihop sina händer och bad att Gud, som är alla små barns fader, skulle förbarma sig öfver honom och skicka någon god menniska att hjelpa honom, på det han ej skulle frysa ihjäl på sjelfva den långa kalla julnatten, då Jesus blef född till verlden, han som håller så mycket af alla fromma barn.

6 Knappt hade han slutat bedja, då han såg en liten katt komma springande genom den stora porten till huset. Den likasom gaf sig sjelf till julklapp, den hoppade upp i Williams knä, den smekte honom så vänligt och låg helt stilla, då han med sina stela händer strök dess varma rygg. William lutade sitt ansigte mot den vänliga kissen och stora tårar rullade ned på hans tröja; det gjorde hans hjerta godt att en enda lefvande varelse fanns som brydde sig om honom och som tycktes hålla af honom denna qväll. Men hvad kunde väl den stackars lilla katten hjelpa honom? Än sen då; han var min|41|sann glad att ha helst en liten katt till sällskap, då han skulle sitta den långa mörka natten ute på gatan.

7 Så hade han suttit en stund med kissen i sitt knä, då den helt hastigt hoppade ned på gatan och började gå in tillbaka genom porten. Tänk om jag skulle följa med, sade William för sig sjelf. Kanske den gode Guden har skickat den lilla snälla kissen att föra mig på ett varmare ställe, der jag kan få tak öfver hufvudet. Strax steg han upp och började följa katten in på den stora rymliga gården. Lilla missen sprang så lätt förut uppför en trappa, som ledde till en vind, och William gick sakta efter. Väl stadnade han ibland och tänkte: månne det är rätt att jag går hit, kanske tar man mig för en tjuf och kör bort mig, och så måste jag ändå gå till min gamla plats på gatan. Är det ej derföre bäst jag går dit förut? Och så ämnade han vända om tillbaka. Men så hörde han i detsamma hur den lilla kissen sade: »jam! jam!» och se det gick William till hjertat, så att han stadnade qvar och kastade sig gråtande ned bredvid katten, ty man skall veta, att Jam! hade hans mamma ofta kallat honom då han var barn, – det var bara ett kortare ord i stället för William – och nu tyckte han sig höra hennes vänliga röst och blef derföre utan betänkande qvar.

|42|

8 På vinden, der William befann sig med sin lilla miss, var en hop mattor, som domestikerna qvarlemnat; dem bredde William ut på golfvet och lade sig helt förnöjd, ty på länge hade han ej legat så väl. Ochså beslöt han inom sig att om morgonen gå upp i köket, för att säga att han sofvit der, ty han ville ej för allt i verlden ha på sitt samvete att ha stulit sig in utan låf. Lilla missen kröp så vänligt intill honom, och lade sig i ring bredvid honom. Han åter lade sin arm omkring henne och så somnade båda godt.

9 William måste ha vaknat bra sent på julmorgonen, ty solen kastade redan sina klara strålar in genom ett litet fönster på vinden, så det just såg helt trefligt ut. William tittade efter sin lilla kamrat, men den var längesedan borta. Det är bra, tänkte William, att ingen ännu varit upp på vinden, annars skulle de visst ha väckt mig. Och så trippade han ned för trapporna för att säga åt tjenstfolket att han sofvit på vinden och tillika be om något att äta, ty ni mins ju att han somnade utan mat.

10 Så hände sig nu, att William kom in i sjelfva köket, der man allt ännu hade kaffepannan på spiseln. Der såg han till sin glädje lilla misse muntert komma springande emot sig. Hvad den var söt, det såg han nu först vid full dager. Det var den allravackraste lilla kissa som William nånsin sett, den|43| hade en svart ring kring halsen och alla fyra fötterna voro hvita och sågo så hjertans fina och snygga ut, och svart och hvit var den på ryggen och långa mjuka murrhår hade den.original:

11 Hushållerskan kom just ut i köket då William inträdde. Så fattig William var, hade han likväl lärt att bocka sig. Det gjorde han strax mycket höfligt och bad madam förlåta att han varit nog djerf att utan låf lägga sig på vinden; det skulle han ej göra mer, om madam förbjöd. Jaså, tänkte madam, och som hon var en hjertans god och vänlig menniska, så såg hon nog på Williams ögon att han var en beskedlig gosse, och derföre, sade hon, förlät hon honom gerna. Men, frågade hon strax derpå, har du då inga föräldrar, som kunna vårda dig och skaffa dig mat och kläder? William berättade då attoriginal: at hans pappa dött då William var mycket liten, och att hans mamma sedan med mycken möda kunnat ge honom mat, men ändå lärt honom läsa. Sedan, då äfven hon dog af sorg och brist och han var bara åtta år, hade han ej haft någon menniska, som vårdat sig om honom. Stackars lilla gosse, sade den goda hushållerskan, du skall få sofva och bo der uppe på vinden, om du uppför dig beskedligt. Se här har du ett par duktiga smörgåsar, jag menar att de smaka dig bättre än konfekt. Jo men, svarade William, och började mugga af alla krafter.

|44|

12 Således blef William qvar, hjelpte till allt hvad han kunde, sopade, blankade stöflar och skurade knifvar, fick sig derföre alltid mat af den goda madam och gick sedan nöjd uppå vinden med sin lilla katt, som nu mera aldrig ville skiljas ifrån honom. Det är ochså visst att William alltid tackade Gud för det han kommit till så goda menniskor, som ville honom så väl.

13 Så hade ett år förflutit. Gårdsägaren, hos hvilken William bodde, var en rik köpman och hade nu utrustat ett stort skepp, som skulle gå till Polynesien. Han lät säga åt allt sitt gårdsfolk, att om de ville skicka med skeppet antingen kläder, böcker eller husgerådssaker, som ej fanns uti det landet, så kunde de kanske förtjena derpå en hel hop pengar, om skeppet lyckligt komme hem igen. Då skall man tro att alla skyndade sig och skrapade ihop nästan allt hvad de ägde och skickade det ombord, för att afsändas till Polynesien. Nå William, sade de, har du intet något att skicka? Hvem vet, kanske kan ochså du förtjena pengar. Men den stackars gossen svarade bedröfvad: jag har ju ingenting annat än min lilla kissa, och den håller jag så mycket af, att jag inte kan skicka bort den. Åh skicka du! sade alla, du får väl en annan kissa i stället! Och skeppsfolket, som hörde att William hade en katt, tog den nästan med våld ifrån honom, fast han gret och ej ville släppa|45| sin älskling. – Så for då skeppet af, men William smög sig på sin vind och gret, ty han hade så ledsamt efter den lilla snälla kissen, som varit hans enda sällskap och den enda som höll af honom på hela jorden. Då han somnade om qvällarna, saknade han sin varma vänliga kamrat med dess mjuka pels, och då han vaknade, kom misse ej mera så gladt hoppande till honom, och strök sig så vänligt emot honom som den brukade. Man kan väl tänka, att William hade mycket ledsamt och ångrade att han ej bad sjöfolket ge kissen tillbaka, sålänge den ännu fanns i hamnen.

14 Två år hade förgått. William var nu i sitt 13:de år och hade vuxit mycket, men ingen kissa hade han tagit i stället för den förlorade lilla katten. Han bodde på samma vind och hade nu blifvit ett slags betjent, som passade upp vid kontoret, och var mycket omtyckt, ty han var alltid villig och ordentlig och gjorde ingen menniska emot.

15 En dag hände sig att hans husbonde lät kalla honom till sig på sitt eget rum, med tillsägelse att han hade något att tala vid honom. William, som ännu aldrig talt ett ord med sin herre, och dessutom kände honom som en mycket sträng och sträf man, blef vid detta budskap så illa till mods, att han bleknade och tänkte vid sig sjelf: hvad har jag arma gosse nu gjort, då min husbonde låter kalla mig, han som aldrig ens|46| sett på mig, då jag någongång mött honom i kontoret? Hvart skall jag taga vägen? Joriginal: jag vågar inte visa mig för honom, jag kan intet möta hans stränga blick. Jag måste bort – bort igen utan hem, måste söka mig en vänlig menniska, som tar mig till sig liksom den goda madam här gjorde. Men jag har ju ingenting ondt gjort, hvarför fruktar jag? tänkte han. Månne jag skall gå? – Och redan satte han handen på låset, men då vaknade åter hans barnsliga fruktan, och han ryckte handen bort, som hade han brännt sig, och sprang som en jagad hare långt ut på gatan. Ja han sprang och sprang utan att stadna, ända tills han slutligen uttröttad nedsatte sig på trappan till en stor kyrka.

16 Det var en söndagsmorgon, solklar och vacker. Folket skyndade sig i kyrkan innan sammanringningen skulle ske, för att bättre få plats, och William satt der modfäld och tankfull och visste ej hvad han borde företa sig. Han ångrade att han sprungit bort som en förbrytare, utan att säga farväl åt någon, och folket der i huset hade ju ändå alla varit så goda emot honom. Han riktigt trätte på sig sjelf. Hvart skall jag nu vända mig? tänkte han; vända om törs jag ej. Nu då min husbonde så länge väntat mig, skall han säkert med stränghet förebrå mig min försumlighet och kanske köra mig på porten. Ack du stackars dumma William, hvarför lydde du inte strax|47| din herres bud? Och stora tårar började rinna utför hans kinder.

17 I detsamma började klockorna att ringa i tornet. William torkade sina tårar och lyssnade. Han tyckte sig höra den vackraste musik och klockorna ljödo så herrligt som sånger, och han hörde likasom röster af andar, hvilka blandade sig med klockornas ljud. Tyst! tänkte han, hvem ropar mitt namn? Ty klockorna sjöngo: bong! bong! Sellsing vänd om! Lord Major i London!

18 Skall jag vända om? ropade William. Jag hörde ju tydligt dessa ord: Sellsing vänd om! Lord Major i London! och det var bestämdt klockornas klang. Ja, jag vänder om! skrek William. I ögonblicket var han på fötter, och sprang af alla krafter, utan att hvila, förrän han var i tamburen till sin herres rum. Här måste han litet hämta andan, ty annars hade han ej fått fram ett ord efter det häftiga springandet.

19 Nu kände William ej den minsta rädsla, öppnade frimodigt dörren och steg in till sin fruktade herre. Hvarför har du låtit mig vänta så länge? sade husbonden. Blossande röd af blygsel, men uppmuntrad af den vänliga tonen i sin herres röst, svarade William uppriktigt att han ej vågade komma,|48| emedan han fruktat förebråelser för något fel, och att han först efter långt betänkande vågade sig in. Du behöfver ingenting frukta, sade husbondoriginal: oen vänligt, jag har tvertom alltid varit nöjd med dig och funnit dig vara en ordentlig och lydig gosse; ett sådant uppförandeoriginal: r blir aldrig utan belöning. Kan du gissa, min gosse, hvarför jag låtit kalla dig? jo, för att säga dig att du blifvit rik. – Jag rik? frågade med största förundran vår lilla William, som trodde att han ej hört rätt. – Ja du just, sade leende den goda herrn. Du mins väl att du för två år sedan skickade din lilla katt med mitt skepp till Polynesien. Jag har i dag haft bref, hvaruti man underrättar mig att du har en betydlig summa penningar att lyfta för din lilla katt, som blifvit såld i det främmande landet, eller rättare bortbytt emot guld, hvilket min skeppare här låtit förvandla i penningar, för att af dig begagnas. Jag vill nu blott fråga hvad du ämnar göra med din rikedom och om du vill låta den innestå hos mig och uppbära räntan deraf årligen till dina egna behofver.

20 Der stod nu William som fallen från skyarna. Att ifrån en fattig gosse, som ej ägde så mycket som ett halmstrå, med ens blifva ofantligt rik, det var något som hade kunnat förbrylla en mindre oerfaren gosse än han. Ochså stod han som en bildstod och stirrade på sin herre, liksom hade han ej förstått|49| ett ord af allt hvad denne hade sagt. Slutligen hämtade han sig så mycket, att han kunde be sin herre vara så god och ställa om den saken som han för godt funne, och i det han påminte sig sin stackars mamma, som alltid måste strida emot brist och nöd, utropade han med tårarna i halsen: Ack om min mamma nu hade lefvat!

21 Hans herre rådde honom nu att använda en del af den årliga räntan på penningarna till undervisning, och lofvade att ta honom på sitt kontor, så snart han gjort tillräckliga framsteg för att kunna motsvara de fordringar man brukar göra af en skicklig handelsbokhållare.

22 Strax skyndade han uppå sin vind, för att för sig sjelf få tänka på lyckans omvexlingar. Det var hit som hans lilla kissa förde honom först då han var nära att dö af köld på gatan, och nu var det hans lilla kissa som skänkt honom en så ofantlig förmögenhet. Han kastade sig på knä och tackade Gud, som styrt och ledt allting så underbart, och bad att han aldrig skulle bli högmodig öfver sin lycka, utan alltid komma ihåg den afton, då lilla kissen förde honom in i detta hus som en utfattig och hungrig gosse.

23 Men nu vill ni säkert, mina små barn, veta hur det gick till att William blef så rik; det skall jag ochså berätta er.

|50|

24 När kapten Smith kom till Polynesien med sitt stora skepp, väckte det en oerhörd förundran hos allt folket der, ty de hade aldrig sett fartyg förr och aldrig gjort sig begrepp om att stora hus kunde flyta på vattnet. De sprungo som tokiga till stranden, för att se på det miraklet, och så kom underrättelsen om skeppet äfven till Kungens öron. Kungen lät bjuda kapten Smith till sig på middag, ty han ville höra talas om det land der de bygde sådana hus, som kunde fara på vattnet. Kapten Smith kom äfven, och förundrade sig i sin tur öfver att på middagsbordet bland många präktiga saker af klaraste gull äfven finna små trädklubbor, en vid hvar kuvert; han kunde ej begripa hvartill de skulle tjena. Men knappt hade man satt sig till bordet och börjat äta, förrän han nog märkte att klubborna voro högst nödvändiga, ty en sådan mängd små möss infunno sig nu på bordet och ville äta med gästerna, att om dessa ej haft sina små klubbor att döda de näsvisa djuren med, så hade de ej fått äta en munsbit. Det här är både tokigt och löjligt, tänkte kapten Smith. Hur hänger det här ihop? frågade han. Ja, svarade Kungen, hvad skall man göra, de mössen äro en sådan landsplåga här hos oss, att jag ville ge halfva mitt rike åt den som kunde laga mig fri från dem. Är det intet annat? sade kapten Smith; om Ers Majestätoriginal: r tillåter, skall jag skaffa bort alla dessa odrägliga kräk.

|51|

25 Kungen blef mycket glad, det kan man väl tro, och lofvade att om det lyckades kaptenen att utöda mössen, skulle han få en hel ö till betalning och allt det guld som fanns i skattkammaren. Åhå, tänkte kapten Smith och skyndade sig på skeppet, tog så Williams katt med sig i land och förde den till Kungens bord. Knapt hade han släppt katten på golfvet, förrän alla möss, visst flere hundrade, störtade ned från bordet döda af förskräckelse, och under hela tiden katten var i salen vågade sig intet möss upp på golfvet. Detta såg Kungen och hans folk och förundrade sig högeligen och läto genast åt kapten utbetala allt guld som fanns i skattkammaren samt gaf honom den omtalda ön med allt hvad dertill hörde både folk och fä. Aldrig här i verlden har en katt blifvit så väl betald. Sedan kapten Smith sålt sin last och alla de kläder och grannlåter, som han hade med sig, seglade han derifrån hem till London igen och lilla kissen blef i Polynesien, och det är visst, att der såg man aldrig några möss mera och behöfde aldrig några klubbor vid bordet.

26 Så var då William tillika ägare af en stor ö i granskapet af Polynesien. Han läste och skref och räoriginal: åknade med otrolig flit, och blef efter några år förnämsta bokhållare på den rike köpmannens kontor, ja för att säga rent ut, så blef han slut|52|ligen gift med sin husbondes dotter, en mycket söt och snäll flicka. Hvem kan då mera undra uppå, att när den rike köpmannen några år derefter dog, William Sellsing blef hans arfvinge och efterträdare samt slutligen en rik och mäktig man?

27 Men att vara rik, det är långt ifrån att vara det bästa och lyckligaste på jorden. Att vara en gudfruktig och ädel man, som lefver rättskaffens och gör sina medmenniskor godt, det är något mycket mer, än att blott vara rik. Och en sådan man var William Sellsing. Alla sina rikedomar värderade han blott derföre, att han dermed kunde uträtta stora och nyttiga ting, hvaraf hela hans fädernesland drog vinst och fördel samt hvarigenom tusende goda menniskor fingo tillfälleoriginal: s att med arbete förtjena sitt bröd. Isynnerhet visade William Sellsing mycken ömhet och kärlek för små fattiga barn, som icke hade far och mor och måste hungra och törsta i sin stora öfvergifvenhet. Dem tog han till sig, gaf dem snygga kläder och tarflig mat, lät dem gå i skolan och drog försorg om att de aldrig mera behöfde lida nöd, såvida de ville vara arbetsama och ärliga. Och då, när den rike Herr Sellsing ibland besökte skolan, der flere hundrade sådana små barn på hans bekostnad underhöllos, brukade han gerna dröja öfver aftonbönen och innerligt tacka Gud, såsom alla de små barnen gjorde.|53| Sedan när bönen var slut, hände väl ock ibland att han satte sig ned bland barnen och berättade för dem huru han ochså engång hade varit fattig och värnlös liksom de, och huru Gud, som är de öfvergifnas far, skickat goda menniskor till hans hjelp. Derföre, brukade han då säga, skall man aldrig tänka att Gud förglömer ett litet barn, som rätt innerligt ber om hans hjelp. Guds vägar äro underbara och visa; han vet väl bäst huru han skall försörja de som hålla honom kär.

28 Ryktet om William Sellsings ädla handlingar kom slutligen till Kungens af England öron, och Kungen, som ville på ett rätt utmärkt sätt visa denne redlige man sin nåd, gjorde honom till Lord Major i London, hvilket är den högsta hedersplats, som en borgare i den stora staden kan blifva utnämnd till. Så besannades då hvad klockorna en dag klingat i Williams öron; Sellsing, vänd om! Lord Major i London! och det är visst, att hade William icke den gången lydt klockornas vänliga röst, så hade horiginal: ban aldrig blifvit hvad han sedan blef.

29 Men än en sak måste jag berätta er. På den rike Herr Sellsings skrifbord såg man bilden af en liten svart och hvit kissa, huggen i marmor. Det kan ni väl gissa, att han dermed ville hedra minnet af sin lilla kära katt, upphofvet till|54| all hans rikedom. Så skall man vara tacksam som William var. – Och det är väl möjligt, att någon af er i en annan bok läst sagan om en dylik katt, som såldes för mycket pengar; jag vill minnas det. Men det kan ni vara säkra på, att det var ej samma kiss, som Williams, ty Williams, den var svart och hvit, den.