1 Jag är bekant med en gammal girs; han bor vid en sten i Hasselviken och står i mycket anseende, emedan han är farbror åt femhundra unga girsar i grannskapet. En sådan gammal bror ser mycket trubbig och knottrig ut. När han spänner ut sina taggiga käkar och burrar upp sina hvassa piggar, råder jag ingen lax eller gädda att komma honom för nära. Men han är icke så grym, som han ser ut. Han försvarar sitt lif, och deruti gör han rätt. Han ofredar ingen, om icke någon vatteninsekt eller larf eller metmask råkar ut för hans gap, ty detta är stort och glupskt, men lyckligtvis utan tänder. Något skall man äta. För öfrigt är girsen en skönhet bredvid simpan och sjuryggen. Jag ser honom ofta, der han flera timmar å rad ligger stilla på den hvita sandbottnen med nosen mot stenen och tyckes begrunda hvarför han har råkat blifva en girs och ingenting annat. De lättsinniga löjorna och de knipsluga mörtarna stimma omkring honom, men det rör honom icke det allraminsta. Han gapar och funderar på verldens gång. Han har sett något i verlden, och det lönar mödan att höra honom berätta om fiskarnes lif.
2 En dag frågade jag honom|306| hvad fiskarne göra under den långa hösten och vintern, och då berättade han på följande sätt:
3 Om hösten, när det blir kallt, när stormarna hvina och regnet faller i strömmar, då gå de flesta fiskar till djupa gropar i hafvet, men siken och några andra gå på grunda ställen att leka. En afton ville jag helsa på en sik af mina bekanta och samm till den grunda stranden, der jag visste att han befann sig. Jag hade lång väg att simma, och det var redan mörkt, när jag närmade mig till stranden. Siken fanns ganska riktigt der, och jag hade nyss helsat god afton, när jag såg något ganska förunderligt, som jag aldrig sett förr. Ett starkt sken flög öfver vattnet och färgade alla stenar och allt vissnadt sjögräs röda. Med ens blef så ljust, att jag kunde se ålarnas vägar på bottnen och räkna hvart fjäll, som glimmade hvitt mellan de små röda sandkornen.
4 – Hvad kan det vara? frågade jag.
5 – Det är en eldkula från himmelen, svarade siken. O, hvad det är vackert!
6 I detsamma såg jag en grym gädda, tjock och lång som en timmerstock, ligga orörlig helt nära invid oss och bliga på ljusskenet med sina stora glaslika ögon. Jag kände henne rätt väl, det var hon, som så ofta rusat in likt en varg i Hasselviken och slukat många hundrade oskyldiga småfiskar i sitt ohyggliga gap. – Kom, sade jag; det står ej rätt till, när gäddan ligger så stilla. Vi måste vara uppå vår vakt.
7 Siken svarade icke. Han låg lika stilla som gäddan och kunde icke taga sina ögon från skenet. I detsamma hördes ett lätt buller; der rände någonting hvasst in i vattnet och träffade siken tvärtöfver ryggen. Siken hajade till och försökte att fly, men ett skarpt jern hade träffat honom och drog honom upp ur vattnet.
8 Jag förstod nu att det var slut med min vän, siken, och ville skynda min väg, men blef nyfiken att se hvad gäddan nu skulle företaga sig och drog mig litet åt sidan. Gäddan gjorde en liten ryckning, som ville hon fly, men stadnade åter och förblef der gapande likasom fastvuxen, ty det starka skenet hade alldeles förtrollat henne.
9 Nu kom en skugga glidande öfver vattnet, och knapps, – hördes samma lätta buller, och samma hvassa jern rände in uti gäddans sida. Ritsch, du skulle ha sett en sådan hvirfvel i vattnet! Den grymma sjövargen kände sig dödligt sårad och gjorde ett språng, så att jernet brast tvärt af och spetsen stadnade qvar i den|307| sårade sidan. Vattnet färgades rödt af hennes blod, men gäddan dök undan i djupet, och jag hörde årtagen af en båt, som förgäfves förföljde henne. Det var fiskare i båten, som hade upptändt eldskenet för att blända fiskarne och sedan smugit sig sakta öfver dem med sitt dödande jern.
10 – Så är det. Vi kalla detta att ljustra.
11 – Ja, ni menniskor upptänka alla möjliga försåt mot de stackars fiskarne. Det är icke nog att vi hafva fiender i vattnet, såsom gäddor, torskar, abborrar, skjälhundar, och fiender i luften, såsom örnar, måsar och andra vattenfåglar: vi måste ännu frukta menniskornas roflystnad, som är farligare för oss, än alla de andras. Men för att återkomma till gäddan, så fann jag henne några dagar derefter död uppfluten på vattnet med ljusterjernet uti sin sida, och femtio måsar flögo skrikande kring henne. Hon har förgapat sig! Hon har förgapat sig! skreko måsarne. Åh ja, lagom måste man gapa i denna verlden. Ofta såg jag sedan ljusterflamman kasta sitt röda sken om natten på vattnet, men jag aktade mig att gapa för mycket på henne: – Undfly frestelsen, tänkte jag vid mig sjelf. Annars kommer han öfver dig som ett dödligt sårande uddhvasst jern, och det är slut med ditt gapande.
6. När man förgapar sig.
1 Jag är bekant med en gammal girs; han bor vid en sten i Hasselviken och står i mycket anseende, emedan han är farbror åt femhundra unga girsar i grannskapet. En sådan gammal bror ser mycket trubbig och knottrig ut. När han spänner ut sina taggiga käkar och burrar upp sina hvassa piggar, råder jag ingen lax eller gädda att komma honom för nära. Men han är icke så grym, som han ser ut. Han försvarar sitt lif, och deruti gör han rätt. Han ofredar ingen, om icke någon vatteninsekt eller larf eller metmask råkar ut för hans gap, ty detta är stort och glupskt, men lyckligtvis utan tänder. Något skall man äta. För öfrigt är girsen en skönhet bredvid simpan och sjuryggen. Jag ser honom ofta, der han flera timmar å rad ligger stilla på den hvita sandbottnen med nosen mot stenen och tyckes begrunda hvarför han har råkat blifva en girs och ingenting annat. De lättsinniga löjorna och de knipsluga mörtarna stimma omkring honom, men det rör honom icke det allraminsta. Han gapar och funderar på verldens gång. Han har sett något i verlden, och det lönar mödan att höra honom berätta om fiskarnes lif.
2 En dag frågade jag honom|306| hvad fiskarne göra under den långa hösten och vintern, och då berättade han på följande sätt:
3 Om hösten, när det blir kallt, när stormarna hvina och regnet faller i strömmar, då gå de flesta fiskar till djupa gropar i hafvet, men siken och några andra gå på grunda ställen att leka. En afton ville jag helsa på en sik af mina bekanta och samm till den grunda stranden, der jag visste att han befann sig. Jag hade lång väg att simma, och det var redan mörkt, när jag närmade mig till stranden. Siken fanns ganska riktigt der, och jag hade nyss helsat god afton, när jag såg något ganska förunderligt, som jag aldrig sett förr. Ett starkt sken flög öfver vattnet och färgade alla stenar och allt vissnadt sjögräs röda. Med ens blef så ljust, att jag kunde se ålarnas vägar på bottnen och räkna hvart fjäll, som glimmade hvitt mellan de små röda sandkornen.
4 – Hvad kan det vara? frågade jag.
5 – Det är en eldkula från himmelen, svarade siken. O, hvad det är vackert!
6 I detsamma såg jag en grym gädda, tjock och lång som en timmerstock, ligga orörlig helt nära invid oss och bliga på ljusskenet med sina stora glaslika ögon. Jag kände henne rätt väl, det var hon, som så ofta rusat in likt en varg i Hasselviken och slukat många hundrade oskyldiga småfiskar i sitt ohyggliga gap. – Kom, sade jag; det står ej rätt till, när gäddan ligger så stilla. Vi måste vara uppå vår vakt.
7 Siken svarade icke. Han låg lika stilla som gäddan och kunde icke taga sina ögon från skenet. I detsamma hördes ett lätt buller; der rände någonting hvasst in i vattnet och träffade siken tvärtöfver ryggen. Siken hajade till och försökte att fly, men ett skarpt jern hade träffat honom och drog honom upp ur vattnet.
8 Jag förstod nu att det var slut med min vän, siken, och ville skynda min väg, men blef nyfiken att se hvad gäddan nu skulle företaga sig och drog mig litet åt sidan. Gäddan gjorde en liten ryckning, som ville hon fly, men stadnade åter och förblef der gapande likasom fastvuxen, ty det starka skenet hade alldeles förtrollat henne.
9 Nu kom en skugga glidande öfver vattnet, och knapps, – hördes samma lätta buller, och samma hvassa jern rände in uti gäddans sida. Ritsch, du skulle ha sett en sådan hvirfvel i vattnet! Den grymma sjövargen kände sig dödligt sårad och gjorde ett språng, så att jernet brast tvärt af och spetsen stadnade qvar i den|307| sårade sidan. Vattnet färgades rödt af hennes blod, men gäddan dök undan i djupet, och jag hörde årtagen af en båt, som förgäfves förföljde henne. Det var fiskare i båten, som hade upptändt eldskenet för att blända fiskarne och sedan smugit sig sakta öfver dem med sitt dödande jern.
10 – Så är det. Vi kalla detta att ljustra.
11 – Ja, ni menniskor upptänka alla möjliga försåt mot de stackars fiskarne. Det är icke nog att vi hafva fiender i vattnet, såsom gäddor, torskar, abborrar, skjälhundar, och fiender i luften, såsom örnar, måsar och andra vattenfåglar: vi måste ännu frukta menniskornas roflystnad, som är farligare för oss, än alla de andras. Men för att återkomma till gäddan, så fann jag henne några dagar derefter död uppfluten på vattnet med ljusterjernet uti sin sida, och femtio måsar flögo skrikande kring henne. Hon har förgapat sig! Hon har förgapat sig! skreko måsarne. Åh ja, lagom måste man gapa i denna verlden. Ofta såg jag sedan ljusterflamman kasta sitt röda sken om natten på vattnet, men jag aktade mig att gapa för mycket på henne: – Undfly frestelsen, tänkte jag vid mig sjelf. Annars kommer han öfver dig som ett dödligt sårande uddhvasst jern, och det är slut med ditt gapande.
12 Z. T.