7. Guldgräfvarne vid Ivalojoki

[289]

7. Guldgräfvarne vid Ivalojoki.

1 Långt borta i Lappland finnes en stor sjö vid namn Enare (på finska Inara). Han är så djup, att inga linor ännu räckt till hans botten på en del ställen. En Lappgubbe ville en gång mäta djupet, men linan brast, och Enare Necken ropade till gubben: mät först min längd! – han ville låta förstå, att sjön är lika djup, som lång. Der äro många öar, och stranden rundtomkring är en ofantelig ödemark af berg och mossar. Så kallt än landet, att isen på Enare sjö smälter först i början eller medlet af Juli och tillfryser åter i medlet af September. Under dessa korta två månader måste Enares fiskar och fiskare uträtta allt hvad de ämna göra för sommaren, och lika brådt hafva alla träd, buskar, blommor, mossar och gräs, för att hinna lefva.

2 Det finns ännu andra, som hafva lika brådt, och det är guldgräfvarne.

3 Femton eller tjugu mil söderom Enare sjö utlöper den stora|290| landtryggen Maanselkäs vilda berg ifrån skandinaviska fjällryggen. Der nedstörtar från fjällen en strid och brusande flod vid namn Ivalojoki, bryter sig väg genom rännorna mellan bergen och utfaller slutligen mot norr i Enare sjö. Der har mången båt kantrat och mången lax blifvit fångad i forsarna. Castrén reste der år 1838 och var glad att, efter en mödosam färd, se nybyggarnes vänliga stugor framskymta vid flodens mynning. Men sällsynt var det ännu för några år sedan att se en båt eller en menniskofot på de ensliga, storartadt vilda stränderna af Ivalojokis öfra lopp. Det var då endast Kalevalas sagor, som visste berätta om guld i Lappmarken. Nu ser man der flera hundrade menniskoarmar gräfva i sanden, röken uppstiger från välmurade skorstenar, och hvita tält blänka här och der fram emellan de mossiga bergen.

4 Allt detta kommer af guldets trollkraft. Intet lappskt troll kan framhexa någonting underligare.

5 Det är nuoriginal: n fem och tjugu år sedan alla Europas och Amerikas lycksökare slogo ned som roffåglar öfver Kaliforniens guldsand. När de slitits om rofvet i denna aflägsna vrå och sönderhackat hvarandra och sig sjelfva i tio år, begynte en ny vrå af jorden glimma af guld och locka menniskorna till sig som flugor till sockerbiten. Det var Australien, som väl kan sägas, likasom Kalifornien, ligga rätt under våra fötter, och dess frestande guldglans fortfor i andra tio år att förvrida många tusendes hufvuden. Men nu, när allt småningom lugnat och menniskorna åter blifvit nyktra derborta på andra sidan om jorden, nu begynner guldet spöka uti en ny trakt åt helt motsatt håll, – i det gamla Europas yttersta hörn bland nordpolens öde fjäll och töcken. Nu börjar Lapplands gyllene ålder, och äfven den har i början gjort många hufvuden hvimmelkantiga, fastän icke på långt när så yra i mössan, som Kalifornien och Australien.

6 Här i den höga norden är folket senfärdigare och betänksammare. En mängd både stadigt och löst folk har lupit dit, och många i ogjordt väder. Men man rusar icke så hals öfver hufvud till Lappland. Det behöfs ihärdighet, för att vada genom oöfverskådliga kärr och staka i båt uppför tjugumila forsar. Medan man traskar så långa och öde vägar, hinner den första ifvern förgå: man besinnar sig, och man vänder kanhända om.

7 Dessutom tvifla många ännu på sakens riktighet. Men det behöfs icke mer, än att någon hittar en stor guldklimp, eller att några guldgräfvare blifva rika och köpa sig egendom, så skall man ännu – trots kärren,original: . forsarna, myggorna, isarna och alla besvärligheter – få se en underlig folkvandring, hvars make man aldrig sett uti Finland, och den|291| skall strömma till Lappland. Detta har också regeringen varit rädd för och utfärdat sådana lagar, att ingen får söka guld utan särskildt tillstånd, som kostar pengar, och att dessutom alla guldsökare måste lemna en tiondedel af hvad de hitta som skatt åt kronan.

8 Nu vill du väl också veta huru något så otroligt kan ske, att man hittar guld i det fattiga Lappland och hvem den lycklige varit, som först hittat det.

9 Det var länge en sägen der i de norra trakterna, att en Lappgubbe engång utbjudit ett stort stycke gediget guld till salu åt en köpman. Köpmannen tyckte mycket om guld och ville förmå Lappgubben att visa sig stället, der han funnit den rara klenoden. Lappgubben låtsade lofva, men dertill var han för slug: han gick sin väg och kom aldrig tillbaka. Någon tid derefter sades det, att gubben var död. Men han hade efterlemnat en gumma, och till gumman vände sig nu både köpmannen och andra, som tyckte guld i skogen vara bättre än lingon. Gumman var ännu illfundigare, än gubben: hon förde sina nyfikna vänner genom milslånga obanade ödemarker, och när de så vandrat sig trötta i flera dagar, förklarade gumman, att hon omöjligen kunde finna rätt uppå stället. Dervid blef det. De förste guldsökarne fingo vända om med långa näsor och oförrättade ärender. Men ryktet härom utbredde sig och kom till regeringens öron.

10 Ryssarne hade länge vaskat guldsand i Uralbergens floder, och nu blef man varse, att bergen i Lappland mycket liknade Uralbergen. Då sändes från Helsingfors kunnige män att undersöka Lapplands berg och floder, och de funno mångenstädes helt små guldblad, tunnare än det finaste löf. Guldsökarne kommo tillbaka och berättade, att guld finnes nog i Lappland, men så litet och så kringspridt, att det ej skulle löna arbetskostnaden.

11 År 1868 begynte Norrmännen hitta guld vid stranden af Tana elf, som flyter ut från Enare sjö till Ishafvet och är gränsfloden mot Norige. Då skickades åter en guldsökare från Helsingfors till Lappland, och han fann något mera, än de förra, men ännu icke tillräckligt. Följande året hände sig, att två österbottniske sjömän, Ervast ock Lepistö, hvilka förut sökt guld i Kalifornien och Australien, företogo sig att på egen hand försöka sitt gamla yrke i Lapplands ödemarker. De vandrade i flera månader utan tak, ofta utan mat, genom bergen, sleto mycket ondt, men kommo på hösten tillbaka med guldsand till ett värde af 6,000 mark. Då begynte strax guldet att spöka i många hufvuden, regeringen tog saken om händer, utfärdade lagar och afsände tjenstemän till Lappland.

12 År 1870 voro redan Ivalojokis|292| stränder uppfyllde af guldsökare, och detta har fortfarit nu i år under sommaren. Emedan så många, som först begifvit sig dit utan mat och utan redskaper, endast ledo nöd och kommo fattige åter, ha nu nästan alla guldsökare förenat sig till särskilda bolag, som dela vinsten. Eller också är det några, som ansvara för alla kostnader och aflöna sina arbetare, hvarefter de behålla vinsten för sig sjelfva. Bolagen skicka mat och förråder redan vintern förut till Ivalojoki, men guldsökarne resa ut i slutet af Maj och vända tillbaka i medlet af September. Hela sommaren arbeta de, och det är icke något lätt arbete. De måste vada ut i flodens kalla vatten till medjan och upphämta sanden från flodens botten. Denna sand lägges i tråg eller rännor; dem spolar man öfver med vatten, och vattnet bortsköljer sanden, men guldet, som är tyngre, blir liggande på rännans botten. Sedan skall det hittade guldet hvar dag vägas af regeringens tjenstemän, som behålla det för ett visst pris, och guldsökarne få sedan hvad deras guld varit värdt, med afdrag af tiondedelen för kronan. Förlidet år hittades guld för 60,000 mark; i år blir det mera.

13 Vid Ivalo är nu ett slags by, som heter Kultala och är guldsökarnes hufvudstation. Här har kronan ett litet vackert hus med 5 rum, en badstuga och hvad der för öfrigt behöfves. Men guldsökarne sjelfve bo för det mesta i tält, och de lida väl ofta af köld och fult väder, men må annars ej illa, ty sjukdomarne hitta icke den långa vägen till höga norden. Der är frisk luft, beständigt dagsljus, och myggorna ensamme äro Lapplands plåga.

14 Stundom, när guldsökarne om qvällen slutat sitt arbete, sitta de trötta på stranden och lyssna på forsarnas brus. Då sticka Lapplands troll sina grå hufvuden fram mellan bergskrefvorna och fresta dem med förledande ord.

15 »Sök – säga de – sök mera, mera, mycket mera guld, så blifver du rik och lycklig i verlden! Och när du funnit mycket guld, så sök ännu mycket, mycket mera, alltid mera och ännu mera, så blifver du ständigt lyckligare. Guld är rikedom, guld är makt och ära, guld är allt. Men utan guld är du fattig, föraktad och olycklig i verlden. Sök, arbetare, sök, sök, sök, blif lycklig, och blif hela verldens herre!»

16 Men då tittar den lilla snösparfven, som vistas deruppe om sommaren, fram genom dvergbjörkens späda löf vid stranden af Ivalojoki och qvittrar:

17 »Sök, arbetare, sök ditt bröd i Lappland eller i sydliga länder, men sök icke hastig rikedom, ty den har aldrig välsignelse med sig. Tro icke trollen! Guld är stoft, guld allena gör ingen lycklig, men många olyckliga. Hvad gagnar det menniskan, om hon|293| vinner hela verlden och tager skada till sin själ? Helsa, arbete, samvetsfrid, kärlek, frihet, – deri består jordens lycka. Men äfven med dem är jordens lycka blott en försvinnande dröm, om vi icke hafva del i Guds himmelrike. Sök dessa skatter, sök dem framförallt, öfverallt, och då först skall du finna den sanna lyckan. Allt annat förgår, men Guds rike består evinnerligen.»

18 Så qvittrar snösparfven. Jag vet ej, om guldsökarne lyssna derpå, men det vore väl, om de gjorde det.

19 Z. T.