1 Vet du, att det är vår? Det var en fråga! Alla skolor få lof, alla skepp segla, frihetens luft strömmar ut öfver verlden. Som bäckarna rinna från alla höjder till floden, rinna barnen ut från staden till landet. Träden löfvas, konvaljerna knoppas, gräset utbreder sina gröna mattor öfver ängar och kullar. Får jag lof? säger gräset. Ja, grönska du; hvarför skulle du ligga der gult och förvissnadt? Du är naturens småskolebarn; foten trampar dig, lian mejar dig, hästen och kon beta dig; lika godt; hvarför skulle du glömma din vår? Lefva vill du, och lefva skall du.
2 Skolbarnen äro som gröntgräs i vida verlden. Hvarför skulle de gulna i stängda kamrar, när solskenet på rutan säger: kom ut! Ut, ut, lilla bleknosiga strå! Lefva vill du, och lefva skall du.
3 Si, så är det. Men när du kommer ut, grässtrå, hör du fåglarna sjunga på alla grenar. Sådan musik bestås icke i staden. Kanske i bur? Misstag. Buren är fängelset, skogen är friheten. Det är en fin differans på åtskilnaden, sade den franska frun.
4 – Nå, Kasse Silfversvan, känner du skogens fåglar? Det var åter en fråga! Ja, du har haft mycket besvär med Lütkens Zoologi. Du vet, att »fåglarnes kropp är danad för ett dubbelt rörelsesätt» – månne ej fyrfaldigt? – »nemligen dels till att flyga i luften med tillhjelp af de främre extremiteterna (vingarne), dels att kunna gå på marken, klättra på träden eller simma i vattnet med tillhjelp af de bakre, (fötterna, benen)». Du vet, att »fåglarnas kropp är kort och sammanträngd», att »alla fåglar äro jemförelsevis långhalsade», att de »som flygredskap begagna vingarna», med mera, med mera. Nå ja, icke vet jag hvad annat man brukar flyga med, än med vingar, men du och Lütken veta det bättre. Du är ofantligt lärd. Kan du skilja en tupp från en höna?
5 – Jo, si, det kan jag.
6 – Det är bra. Säg mig skilnaden mellan en kråka och en skata!
7 – »Korp- eller kråkfåglarna hafva en stor, något sammantryckt och bugtig näbb,|82| hvars näsborrar äro betäckta med styfva borst.»original: borst.
8 – Också bra. Der sitter en större fågel på gärdsgårdsstören. Är det en kråka eller en skata? Gå dit, och undersök näbben!
9 – Men då flyger hon bort!
10 – Der sjunger en liten fågel i björken. Hvem kan han vara? Är han en grönsiska, en rödstjert, en bofink, en löfsångare, eller hvad?
11 – »Sångfåglarna hafva en svagt bugtad, temmeligen smal och icke mycket lång näbb med en liten tand innanför spetsen af öfvernäbben.»
12 – Riktigt, klättra i björken och bed sångaren der sitta stilla, så länge du undersöker hans näbb! ... hvad? Du vill ej? Du säger, att du först måste skjuta honom för att examinera honom och se hvem han är. Eller kanhända stoppa upp honom?
13 – Ja, på det sättet lära vi oss i skolan att känna naturen.
14 – Nå, stoppa upp en menniska, och lär dig känna hennes natur?
15 – Menniskan?
16 – Ja, hon är också natur, utom att hon tillika är ande.
17 – Läraren visar oss uppstoppade djur.
18 – Hvarför icke? Men jag fruktar, att du missförstått läraren. Han kan ju ej föra dig ut i vinterns snö, han måste gifva dig den döda naturen, när han ej har den lefvande. Men mellan björkens glada sångare och den uppstoppade fågeln eller Lütkens näbbar är ungefär samma skilnad, som mellan lifvet och döden. Derför har Gud gifvit dig sommaren och skolan ferie, för att du skall lära dig känna lifvet. Sitt då icke vid boken, gå ut på fält och i skog, klättra på bergen, ro på sjön eller floden, lär dig känna lefvande djur och lefvande menniskor; du kan tro mig, de äro icke uppstoppade. Gå till dem, lyssna på dem, se dem i deras frihet, lär känna, icke blott deras språk, ty de ha alla sitt språk, – utan ock deras hemseder, deras fröjder och sorger. Det lönar din möda bättre än lexan.
19 – Vet du, Kasse, jag hade en god vän, som kände hvar växt på fältet, hvart djur i skogen, hvar fågel af qvittret, af flygten, af boet, af äggen, af nackens knyckningar, af gömstället, af deras jagt efter föda, deras vänner och fiender, deras nödrop och lockljud, kort sagdt af hundrade små kännetecken, som aldrig kunna läras af någon zoologi. Jag vet knapt, om min vän någonsin läst Lütken, kanske, kanske icke; han var ingen äggsamlare, ingen uppstoppare, men om någon var lärd, i den betydelse att man känner lifvet och icke döden, var han lärd. En sådan lärdom skulle vi alla pröfva.
20 Men för att blifva så förtrogna med naturen, måste vi älska det minsta grässtrå och den fattigaste mask, ej mindre än de stora och förnäma uti naturens riken. Det är som i sagan: »älskar du mig så älskar jag dig». När vi älska naturen, kommer allt oss till möte; när vi studera henne som en besvärlig lexa, när vi förakta henne, misshandla henne, flyr hon ifrån oss. Der står t. ex. i zoologin, att de små fåglarna hafva många fiender, att de äro värnlösa, att de kunna rädda sig blott med sin snabba flygt. Men der står ingenstädes, att de äro vackra och glada som flygande blommor, att de äro trogna det land, der de först sågo dagen, att de prisa Gud och fröjda menniskans hjerta.
21 Läs nu zoologin, skjut de små fåglarna, stoppa upp dem, peta sönder dem för att undersöka deras långa halsar och smala näbbar med en liten tand innanför spetsen af öfvernäbben, – har du då lärt dig känna den lefvande fågeln? Plundra ett fågelbo, röfva äggen, stick ett hål i dem, blås ur dem, förvara dem i en bordslåda, – har du då lärt dig ungarnas lif och föräldrarnas omsorger? Fånga steglitsan, beröfva henne friheten, glädjen, modet, himmelens solsken och skogens friskhet; – har du då lärt dig känna steglitsans lif?
22 Nej, Kasse, du som sjelf vill vara fri, glad och modig, du, som icke vet något bättre, än att en sommarmorgon ströfva ut i den gröna skogen, – unna andra detsamma! Du som rodnar af blygsel och harm, när du ser en stor gosse slå en liten gosse, – hvarför vill du vara grym mot en värnlös liten varelse, hvilken aldrig gjort dig något för när, mycket mera sjungit för dig och velat göra dig glädje? Älskar du ditt fädernesland? Joriginal: ja, det tror jag du gör. Glöm då ej, att de små|83| fåglarne komma om våren flere hundrade mil tillbaka till Finland, för att detta land är dem kärare, än något annat i hela verlden! Är de möjligt, att du vill löna deras trohet med att fånga dem, plundra dem, bedröfva dem eller döda dem?
23 Krig mot förtrycket! Koriginal: krig mot orättvisan! Det är fegt, det är uselt och vanhederligt att förtrycka de svaga; men det är en mans ära och stolthet att försvara de värnlösa!
Vårens fåglar.
1 Vet du, att det är vår? Det var en fråga! Alla skolor få lof, alla skepp segla, frihetens luft strömmar ut öfver verlden. Som bäckarna rinna från alla höjder till floden, rinna barnen ut från staden till landet. Träden löfvas, konvaljerna knoppas, gräset utbreder sina gröna mattor öfver ängar och kullar. Får jag lof? säger gräset. Ja, grönska du; hvarför skulle du ligga der gult och förvissnadt? Du är naturens småskolebarn; foten trampar dig, lian mejar dig, hästen och kon beta dig; lika godt; hvarför skulle du glömma din vår? Lefva vill du, och lefva skall du.
2 Skolbarnen äro som gröntgräs i vida verlden. Hvarför skulle de gulna i stängda kamrar, när solskenet på rutan säger: kom ut! Ut, ut, lilla bleknosiga strå! Lefva vill du, och lefva skall du.
3 Si, så är det. Men när du kommer ut, grässtrå, hör du fåglarna sjunga på alla grenar. Sådan musik bestås icke i staden. Kanske i bur? Misstag. Buren är fängelset, skogen är friheten. Det är en fin differans på åtskilnaden, sade den franska frun.
4 – Nå, Kasse Silfversvan, känner du skogens fåglar? Det var åter en fråga! Ja, du har haft mycket besvär med Lütkens Zoologi. Du vet, att »fåglarnes kropp är danad för ett dubbelt rörelsesätt» – månne ej fyrfaldigt? – »nemligen dels till att flyga i luften med tillhjelp af de främre extremiteterna (vingarne), dels att kunna gå på marken, klättra på träden eller simma i vattnet med tillhjelp af de bakre, (fötterna, benen)». Du vet, att »fåglarnas kropp är kort och sammanträngd», att »alla fåglar äro jemförelsevis långhalsade», att de »som flygredskap begagna vingarna», med mera, med mera. Nå ja, icke vet jag hvad annat man brukar flyga med, än med vingar, men du och Lütken veta det bättre. Du är ofantligt lärd. Kan du skilja en tupp från en höna?
5 – Jo, si, det kan jag.
6 – Det är bra. Säg mig skilnaden mellan en kråka och en skata!
7 – »Korp- eller kråkfåglarna hafva en stor, något sammantryckt och bugtig näbb,|82| hvars näsborrar äro betäckta med styfva borst.»original: borst.
8 – Också bra. Der sitter en större fågel på gärdsgårdsstören. Är det en kråka eller en skata? Gå dit, och undersök näbben!
9 – Men då flyger hon bort!
10 – Der sjunger en liten fågel i björken. Hvem kan han vara? Är han en grönsiska, en rödstjert, en bofink, en löfsångare, eller hvad?
11 – »Sångfåglarna hafva en svagt bugtad, temmeligen smal och icke mycket lång näbb med en liten tand innanför spetsen af öfvernäbben.»
12 – Riktigt, klättra i björken och bed sångaren der sitta stilla, så länge du undersöker hans näbb! ... hvad? Du vill ej? Du säger, att du först måste skjuta honom för att examinera honom och se hvem han är. Eller kanhända stoppa upp honom?
13 – Ja, på det sättet lära vi oss i skolan att känna naturen.
14 – Nå, stoppa upp en menniska, och lär dig känna hennes natur?
15 – Menniskan?
16 – Ja, hon är också natur, utom att hon tillika är ande.
17 – Läraren visar oss uppstoppade djur.
18 – Hvarför icke? Men jag fruktar, att du missförstått läraren. Han kan ju ej föra dig ut i vinterns snö, han måste gifva dig den döda naturen, när han ej har den lefvande. Men mellan björkens glada sångare och den uppstoppade fågeln eller Lütkens näbbar är ungefär samma skilnad, som mellan lifvet och döden. Derför har Gud gifvit dig sommaren och skolan ferie, för att du skall lära dig känna lifvet. Sitt då icke vid boken, gå ut på fält och i skog, klättra på bergen, ro på sjön eller floden, lär dig känna lefvande djur och lefvande menniskor; du kan tro mig, de äro icke uppstoppade. Gå till dem, lyssna på dem, se dem i deras frihet, lär känna, icke blott deras språk, ty de ha alla sitt språk, – utan ock deras hemseder, deras fröjder och sorger. Det lönar din möda bättre än lexan.
19 – Vet du, Kasse, jag hade en god vän, som kände hvar växt på fältet, hvart djur i skogen, hvar fågel af qvittret, af flygten, af boet, af äggen, af nackens knyckningar, af gömstället, af deras jagt efter föda, deras vänner och fiender, deras nödrop och lockljud, kort sagdt af hundrade små kännetecken, som aldrig kunna läras af någon zoologi. Jag vet knapt, om min vän någonsin läst Lütken, kanske, kanske icke; han var ingen äggsamlare, ingen uppstoppare, men om någon var lärd, i den betydelse att man känner lifvet och icke döden, var han lärd. En sådan lärdom skulle vi alla pröfva.
20 Men för att blifva så förtrogna med naturen, måste vi älska det minsta grässtrå och den fattigaste mask, ej mindre än de stora och förnäma uti naturens riken. Det är som i sagan: »älskar du mig så älskar jag dig». När vi älska naturen, kommer allt oss till möte; när vi studera henne som en besvärlig lexa, när vi förakta henne, misshandla henne, flyr hon ifrån oss. Der står t. ex. i zoologin, att de små fåglarna hafva många fiender, att de äro värnlösa, att de kunna rädda sig blott med sin snabba flygt. Men der står ingenstädes, att de äro vackra och glada som flygande blommor, att de äro trogna det land, der de först sågo dagen, att de prisa Gud och fröjda menniskans hjerta.
21 Läs nu zoologin, skjut de små fåglarna, stoppa upp dem, peta sönder dem för att undersöka deras långa halsar och smala näbbar med en liten tand innanför spetsen af öfvernäbben, – har du då lärt dig känna den lefvande fågeln? Plundra ett fågelbo, röfva äggen, stick ett hål i dem, blås ur dem, förvara dem i en bordslåda, – har du då lärt dig ungarnas lif och föräldrarnas omsorger? Fånga steglitsan, beröfva henne friheten, glädjen, modet, himmelens solsken och skogens friskhet; – har du då lärt dig känna steglitsans lif?
22 Nej, Kasse, du som sjelf vill vara fri, glad och modig, du, som icke vet något bättre, än att en sommarmorgon ströfva ut i den gröna skogen, – unna andra detsamma! Du som rodnar af blygsel och harm, när du ser en stor gosse slå en liten gosse, – hvarför vill du vara grym mot en värnlös liten varelse, hvilken aldrig gjort dig något för när, mycket mera sjungit för dig och velat göra dig glädje? Älskar du ditt fädernesland? Joriginal: ja, det tror jag du gör. Glöm då ej, att de små|83| fåglarne komma om våren flere hundrade mil tillbaka till Finland, för att detta land är dem kärare, än något annat i hela verlden! Är de möjligt, att du vill löna deras trohet med att fånga dem, plundra dem, bedröfva dem eller döda dem?
23 Krig mot förtrycket! Koriginal: krig mot orättvisan! Det är fegt, det är uselt och vanhederligt att förtrycka de svaga; men det är en mans ära och stolthet att försvara de värnlösa!
24 Z. T.