[68]

4. Virststolpen.

1 Det är mycket olika med visst folk här i verlden. Somliga äro lätta, vigilanta, behändiga, smidiga och mjuka i ryggen. Andra äro alldeles styfva, stela, tungfotade, orörliga och nackdryga. Somliga göra lycka med att bocka och andra med att stå raka. Somliga ha svårt att komma sin verld igenom med mycket krus; andra komma till stor heder för det de äro stockar.

2 Som till exempel virststolpen.

3 Det var engång en gran i skogen. Han var den styfvaste och drygaste gran på sju mils omkrets, bar långt skägg af svartbrun mossa och nyttjade vintertiden hvit pels af snödrifvor. När qvällarna voro riktigt sprängkalla, då skulle man ha sett granen. Som han då stod med glänsande rim i sitt gröna hår, med tusen isdiamanter blänkande på hvarje gren och månen gungande uppå hans topp, var han präktig att skåda. Ochså tyckte han|69| om sig sjelf. Han ansåg sig vara ämnad åtminstone till ett mastträd. När jag blir mast, mina vänner, brukade han säga, så var så god och glöm inte bort mig! Han drömde sig redan som stormast på ett linieskepp med amiralsflagga på toppen.

4 En så stor gran borde icke förblandas med andra granar. Han beslöt derföre att hädanefter skrifva sitt namn von Grahn och taga sig titel af skogsråd.

5 Men man må vara aldrig så stor och förnäm, så måste man i skogen umgås med kreti och pleti. Det måste ochså granen. Bland hans närmaste bekanta voro ett rö, en enrisbuske och en skata. Röet stod i en gytjeputt, bugade oupphörligt i alla väderstreck och var allas allerödmjukaste tjenare. Det tänkte säkert härmed göra sin lycka, ja, det spekulerade påtagligen att en dag bli öfverhofceremonimästare. Enrisbusken var krokot och knaglig, hade hvassa barr, men godt förstånd och funderade på att bli professor i philosophin. Skatan åter ansåg sig mycket passande till sällskapsdam åt någon mjältsjuk furstinna, ty hon skrattade oupphörligt, pratade oupphörligt och var familier med alla. Hon satte sig i toppen på von Grahn, bygde der sitt bo och värpte ägg. Hon generade sig allsinte. Men von Grahn gick det till sinnes att blifva kujonerad på det sättet. Han bugade och bugade, för att bli skatan qvitt, men ju mera han bugade,|70| desto mera skrattade hon. Då svor han en dyr ed att aldrig här i verlden buga mer, och den eden höll han.

6 Snart gingo granens stolta drömmar i fullbordan. Befallning kom att man för kronans räkning skulle bygga ett stort linieskepp. Alla byggmästare kommo i rörelse och trapserade i storstöflor genom skogarna, för att söka mastträd. Slutligen kommo de till von Grahn. Den der är just skapad för oss, ropade de. Hahaha, skrattade skatan, det var ett stort misstag: han är skapad enkom för mig.

7 Men byggmästarne brydde sig icke derom, utan begynte hugga omkull granen, utan ringaste respekt för hans skogsrådsvärdighet. Krix krax let det, och så föll granen. Med honom föll ochså skatboet och alla ungarna slogos ihjäl vid fallet. Men skatan skrattade allt i fortsättning, och det var fånigt gjordt.

8 Nu qvistades granen och blef hvad han ochså hade mesta fallenhet för här i verlden, nemligen en stock. Strax släpades han ur skogen ned till varfvet och gjordes till stormast på linieskeppet. Det var ståteligt! Masten kläddes med märsar och tåg och granna vimplar, och när amiralen kom ombord, utropade han: det var en präktig mast! Aldrig har en gran kommit till så stor ära här i verlden. Men han tänkte icke ens så mycket, som att skatan och röet och enrisbusken nu borde se honom så här. Han hade blifvit en stock, och stockar bruka aldrig tänka.

|71|

9 Ett tu tre blef det krig. Skeppet gick ut och kom i en stor sjöbatalj. Hisch och husch, der hveno kanonkulor som brömsar kring den tappra stormasten och krutröken hvirflade som moln omkring honom. Men han stod kapprak och styf och lät sig icke bekomma. Han tänkte platt ingenting, det var derföre han var så tapper. Slutligen kom en ofantelig kula rakt emot honom. Burr urr urr, brummade det i luften, och krix krax, der låg stormasten! Han hade blifvit skjuten tvärt af och damp i sjön, utan att någon vidare brydde sig om honom.

10 Der dref han nu omkring och slutligen dref han i land. En brofogde gick på stranden och rökte sioriginal: tn morgonpipa under djupa funderingar, hvarifrån han skulle få det billigaste virke till en hop virststolpar, dem han åtagit sig att anskaffa på entreprenad. Se der ligger en gammal skeppsmast, sade han, den kan nog duga till virststolpe och kostar mig ingenting. Och så lät han draga masten på stranden, hugga honom lagom lång och göra honom till virststolpe.

11 Det fordna skogsrådet stod nu åter putsad och grann vid landsvägen, röd och hvit som rosor och liljor, och på ena taflan bar han 2, på den andra 10. Han såg smått treflig ut, men hvad var det emot när han var mast! God tid hade han ochså att tänka på lyckans omvexlingar, men se det var icke hans sak. Som en veri|72|tabel stock ansåg han det under sin värdighet att bry sin hjerna med någonting. Han kände sin skyldighet att visa vägens längd och icke röra sig ur fläcken. Fastän han dagligen såg hela verlden ila framåt, gjorde han för sin del inga framsteg, och det räknades honom till stor berömmelse.

12 Det är minsann icke en dum tjenst att vara virststolpe.

13 En dag blef det stort halloh på landsvägen. Man väntade ingen mindre än kejsaren sjelf. Guldsmidda adjutanter sprängde förbi, kronofogdarna svettades, länsmännen körde ihjäl hästkrakarna sina; vatten sprutades på vägen; lyktor hängdes i träden, och rundtomkring i alla grantoppar hade pojkarna klifvit, för att bättre se, men gummorna orkade icke högre än upp på kullerstenarna.

14 Ändtligen kom kejsaren. Folket hurrade och bugade och den milde monarken helsade nådigt åt alla sidor. En enda i hela skaran stod kapprak och styf, och det var virststolpen, ty han hade ej bättre vett. Men ingen förundrade sig deröfver.

15 Icke lång stund derefter begynte det mörkna och vägen blef tyst och tom. Då kom der i skumrasket en brofogde åkande, efter att ha följt sviten åt ett stycke. Han hade tagit sig något till bästa, i glädjen öfver att icke|73| ha fått mer än tre skrapor för broarna, och var helt myndig och stolt, när han nu i sin tur kunde lexa upp bönderna. Virststolpen såg honom nog, men den som icke bugat sig för kejsaren, gör sig icke mycket besvär för en simpel brofogde. Han stod således helt lugn och orörlig, som hans vana var. Men brofogden fann sig horiginal: bäröfver mycket mankerad; han måtte i skymningen ha tagit virststolpen för en uppstudsig torpare. Hvarföre tar du inte mössan af dig, när höga kronans embetsmän åka förbi? ropade han och höll stilla med schäsen.

16 Virststolpen svarade ej ett ord, ej heller tog han mössan af sig, så mycket mer som han ingen mössa hade.

17 Menniska, jag tror du vågar bli stursk! skrek brofogden. Mössan af och det på stund!

18 Virststolpen lät sig icke bekomma. Han var ju en stock.

19 Jaså, du vill chikanera mig, din bof, men jag skall lära dig! utbrast nu den förtörnade embetsmannen, sprang ned från schäsen och började af alla krafter plagga på virststolpen med sin knöliga masurkäpp. Virststolpen åter ansåg stryk för behållna gåfvor och fördrog alla rapp med största tålamod. Detta förargade brofogden ännu mer, så att han lät rappen hagla utan all urskiljning.|74| Men vid det kraftigaste rappet brast knölkäppen tvärt af. Jaså din bandit, du bryter af min käpp, men jag skall väl få bugt på dig, skrek brofogden. Och dermed sprang han virststolpen på lifvet, för att fatta honom i kragen.

20 Nu hade virststolpen ingen krage, det begrips. Värre var att han också stod lös på foten, ty brofogden, som låtit uppresa honom, hade fuskat med arbetet och låtit gräfva sina stolpar helt löst i jorden. Han hade tänkt: nog stå de ett år eller par och sedan må de ramla bäst de tycka! Men när han nu med all sin kraft fattade i virststolpen, ramlade båda omkull i det djupa diket, som var fullt med vatten, och der lågo de.

21 I detsamma hände sig, att landshöfdingen, som haft den nåden att åtfölja kejsaren till länets gräns, passerade på återresan här förbi. När han hörde besynnerliga suckar och nödrop från diket, lät han hålla stilla med vagnen, för att undersöka hvad det var. Halfdöd och grå af gytja, framdrogs nu brofogden. Tvätta karlen i ansigtet, så få vi se hvem han är, sade landshöfdingen. Åh, tillade han strax derpå, är det du, brofogde?

22 Det är väl möjligt det, ers nåd! svarade brofogden.

23 Hvad har du för dig i diket, brofogde?

24 I diket, ers nåd? Ingenting, ers nåd! Jag höll bara på att bli mördad och röfvad, ers nåd!

|75|

25 Bara mördad och röfvad? Så så, brofogde!

26 Ja ers nåd! Jag antastade på höga kronans vägnar en karl i röd pels och hvit halsduk, som – som visade sidovördnad mot höga kronan sjelf, ers nåd! Han skuffade mig i diket, ers nåd, och nu ligger han der stendöd och sparkar, ers nåd!

27 Gå och se åt hvem som ligger i diket, befallte nu landshöfdingen. En af betjenterna sprang dit och återvände med det budskapet, att i diket låg ingen annan än en kullfallen virststolpe.

28 Hörpå, brofogde, sade landshöfdingen allvarsamt, du har tagit dig ett glas för mycket.

29 Det är väl möjligt det, ers nåd!

30 Men det är att ge allmogen dåliga exempel; begriper du det, brofogde?

31 Jag begriper allting, ers nåd!

32 Nå då begriper du också att du för den här gången slipper med ett halft års suspension från tjensten. Nästa gång mister du tjensten. Dessutom kommer det att gå ny syn öfver alla dina virststolpar.

33 Med dessa ord reste landshöfdingen. Brofogden åter for skamflat sin väg och lät påföljande morgon i all tysthet resa upp virststolpen på hans förra ställe. Virst|76|stolpen var öfver allt detta hvarken glad eller ledsen. Det qvittade honom alldeles lika; han var ju en stock.

34 Nu hade virststolpen åter god tid att göra ingenting och öppen fullmakt att tänka ingenting. Han bara stod på post, likgodt om det regnade eller snögade, var solsken och vackert väder eller höstmörker och vargaväder. Virststolpen såg nog hvarjehanda, ty det passerar en hel hop saker på landsvägen. Han hade kunnat berätta många historier om trötta hästar och gräliga skjutskarlar, om smala kadetter, som körde i pin-karrier, och feta prostar, som åkte i lunk-lunk-lunk. Han hade kunnat berätta om gesäller, som vandrade med rensel på ryggen, och rymmare, som kröpo på händer och fötter långs dikeskanten. Ja han hade kunnat berätta om sköna fröknar, som i granna vagnar nickade under sommarhettan, och om vilda vargar, som under sprängkalla vinternätter lurade på ensame vandrare. Men virststolpen brydde sig om ingenting; han var en stock.

35 Slutligen blef han rutten, och det rådde han intet för. Han hade blifvit blesserad i krig, och dessutom hade han druckit mycket, nemligen salt vatten, när han låg i sjön. Om det var deraf, är svårt att påstå, men rutten blef han. Och så föll han omkull så lång han var.

36 Det är mycket möjligt att han ännu kunnat skarfvas. Men brofogden bar ondt öga till honom alltsedan|77| den der qvälln, ni vet, och så blef virststolpen utan nåd och barmhertighet släpad till ett ställe, der man samlat en hög af ruskor och annat skräp för att brännas. Han var ingen kättare, den stackars virststolpen, han var så rättrogen som en stock kan vara, och sin tjenst hade han alltid skött, utan att se sig om hvarken till höger eller venster, men ändå skulle han dö på bålet. Mången skulle kalla sådant en himmelskriande orättvisa, men virststolpen lät sig allt behaga; han var ju en stock.

37 Medan han nu låg uppå skräphögen och tåligt fogade sig i sitt öde, hörde han oförmodadt bekanta röster bredvid sig utropa: hvad, se vi rätt? är det inte vår gamla vän, skogsrådet von Grahn?

38 Jo men, svarade virststolpen buttert.

39 Nå det fägnar oss att sluta vår lefnad i sällskap med en gammal vän, fortforo de talande. Känner du inte igen oss? Jag, som nu framställer mig i skepnad af ett gammalt förslitet tunnband, är ingen annan än din beskedliga granne enrisbusken. Jag tänkte en tid slå mig på philosophin, men sedan beslöt jag att välja advokatyren. Medan jag hvälfde dessa planer i mitt sinne, kom ödet i gestalt af en tjufpojke och skar mig tvärt af samt gjorde mig till band omkring en strömmingsfjerding. Och sedan jag troget tjenat i denna min underordnade|78| ställning, kastar man mig på gamla dagar hit i skräphögen.

40 Jag åter, skrek en fin röst ur högen, jag är det artiga röet, hvars komplimenter och bugningar städse vitnade om så mycken belefvenhet. Jag ämnade mig till hofvet, men råkade förvilla mig i en simpel och ostädad madrass, hvarest jag ganska oanständigt bemöttes af en hop sämre folk, som understodo sig att begagna mig i sin säng. Jag längtar till en annan verld, som utan tvifvel är mera civiliserad, och är förtjust öfver den lyckan att dö i de etheriska lågorna.

41 Men kan du gissa hvart skatan tog vägen? fortfor den pratsama enrisbusken. Hon ämnade bli guvernant och flög kring verlden, stackars toka, för att prata och skratta sig till en förmånlig kondition. Ändtligen erbjöd man henne att, mot god lön och hyggligt bemötande, uppfostra ett halft dussin moderlösa kattungar. Men knappt hade hon hunnit inpregla i dem Meidingers fransyska grammatik till och med konjugationerna, innan hennes elever under förfärliga interjektioner kastade sig öfver henne och uppåto henne. Der ser du allt hvad af henne återstår: en utsliten vinge, med hvilken man i flera år sopatoriginal: opat golfven.

42 Ack! o och ve! utropade röet. Otack är verldens lön! Det tjenar då rent af till ingenting att vara fiffig|79| och educerad och ha stora planer; man kommer ändå till slut i skräphögen. Men vågar jag ödmjukast supplicera att få höra herr skogsrådets egen märkvärdiga lefnadshistoria?

43 Virststolpen berättade nu i största korthet hvad vi redan veta, men utan att det ringaste förundra sig öfver ödets gång.

44 Hvilken sublim resignation! utropade röet.

45 Hvilket nöt till stock! tänkte tunnbandet inom sig.

46 Men snart var det slut med både utrop och tankar. En stor skara gossar och flickor nalkades skräphögen med sina pertvedsbloss och påtände den hurtigt i alla fyra hörnen. Det lilla fina och väl educerade röet tog först eld och inom mindre än en minut hade det utandats i rymderna sitt lilla flyktiga väsende. Dernäst fattade lågorna i tunnbandet, den fordna enrisbusken. Han spottade och sprakade och ville ej dö, men snart var det förbi med honom och af all hans vishet var nu bara askan qvar. Sen kom turen till den utslitna skatvingen. Den osade förfärligt illa, det var allt hvad den kunde göra, och så var det slut med den. Sist antändes den tjocka virststolpen. Den var, som sagdt, något rutten och ville icke brinna; den rykte och glödde, men den tog icke låga. Den hade lefvat som en stock; den ville också|80| dö som en stock. Den var följaktligen envis och tog icke reson.

47 Hej gossar, låt oss kasta mera spånor och ris på den gamla stocken! ropade nu en, och strax höljde man virststolpen från topp till tå med torra qvistar. Och nu brann han lustigt och klart, och den granna lågan slog himmelshög mot skyarna, och gossar och flickor dansade hurtigt i ring kring elden, ty det var om midsommarnatten.

48 Ett så hederligt slut fick virststolpen.