Leopolds visa.

(Melodin efter en visa af Nikander).

Skjut ut, låt båten gå!

Stranden är grön, och himmelen är så blå.

De lätta vågors brus

I sommarmorgons ljus

Kullrar mot sten och grus.

Jag vet en enslig man,

Borta på hafvets stormiga ö bor han.

Men han tar friska tag,

Är fri och glad hvar dag:

Mannen, det är just jag.

Och hör du, hafvets spån,

Käraste, säg, hvar kom du så långt ifrån?

Jag kom från nordanland,

Der längst vid himlens rand

Skymtar min hembygds strand.

Hvart flyr du, hafvets mås,

Ensam på sjön, der fartyg och last förgås?

Jag seglar verlden kring,

Jag vill se jordens ring,

Den är ett underligt ting.

Och när du seglat ut,

Ensliga vän, hvar hamnar du sen till slut?

Då far jag till min ö

I fjerran nordansjö,

Der vill jag lefva och dö.

Skjut ut, låt båten gå!

Seglar jag långt, nog kommer jag hem ändå.

Blås högt, min vind på fjärd!

Nu går min glada färd

Rundt kring den vida verld.

Z. T.