|142|

En hjelte på sina lagrar.

Tuttu fattig, nu är han trött;

Se blott huru han sofver sött!

Men så är det också otroligt

Hvad den skälmen i dag haft roligt!

Dagens nöjen begynte så:

Tuttu sprang utan byxor på,

Greps på gården utaf polisen

Och blef tvättad och klädd vid spisen.

Men när han nu var riktigt snygg,

Hände sig, att han föll på rygg

I en putt, der han råkat plumpa;

Snöt sig sedan i mosters strumpa;

Alla stickorna drog han ut,

Mosters nystan fanns i en knut,

Garnet låg som ett nät för foten,

Tuttu fick syster Lis i noten.

Sen så körde han jernvägståg;

Stol vid stol öfver golfvet låg;

Tuttu satt på lokomotivet,

Klädd i handskar, galosch och hatt,

|143|

Körde som om det gällde lifvet,

Och det gick, ja, det gick, så att ...

Sen fick pappa nog söka hatten,

Mammas handskar, ja, dem tog katten,

Mosters rutiga gråa shjal

Var försvunnen som bansignal.

Efter resa och bråk och träta

Tyckte Tuttu var tid att äta,

Smög sig undan, när ingen såg,

Kom till salen med nästa tåg.

Der stod bordet till middag färdigt;

Var det också hans mage värdigt?

Duken drog han från bordet ned,

Fat och tallrikar följde med,

Och när mamma, förskräckt af braket,

Kom att se, om der ramlat taket,

Fann hon Tuttu med slaskig nos

Slefva i sig potatesmos ...

Hvar dag nytt och ändå detsamma!

Fråga bara, hvad svarar mamma?

Nej, en sådan en hjertegris

Fås för pengar ej i Paris!

Z. T.