[297]

Blommorna på Karl Collans graf

den 19 September 1871.

Der blommade kransar på grafvens mull,

De voro så sköna och bjerta:

Der doftade rosor för kärleks skull

Och liljor för trofast hjerta.

Och eklöf var der för manlig dygd,

Resdea för ödmjukt sinne;

Syrenen betydde fosterbygd,

Löfkojan ett älskadt minne.

Dem virade barnen i skolans sal

I rika, vackra festoner

|298|

Till tack för lärarens ädla tal,

Till tack för sångarens toner.

Och nu var höst i de dödas stad,

Och löfven började falla;

Men solen sken genom molnet glad,

Och Guds ord tröstade alla.

När sången klingade sakta bort

Och daggen fuktade marken,

Då var der ej månget öga torrt

I hela den vida parken.

Se, det är minne, som sent förgår;

Det lönar väl lifvets möda,

När kärlek kläder en höst till vår

Och tårar i blommor flöda.

Christ qifve, när blomstren här förgå,

Att vi till himmelen vädje,

Att alla, som här i tårar så,

Uppskära en evig glädje!

Z. T.