1 Vänta litet, bäste herr äggsamlare! Var så god och sitt ned, herr tolfårsgamle naturforskare! Eli vill fråga dig något. Du, som känner fåglarnas ägg och kan skilja de gröna ifrån de hvita, de rödspräckliga ifrån de gråspräckliga, och som läser i din bok om alla fåglars näbbar och klor, säg mig nu hur en gråsparf ser ut!
2 – En gråsparf?
3 – Ja, det måtte väl vara lätt för en så lärd man. Men var så god och titta icke i boken; säg hvad du vet af dig sjelf och hvad du sjelf sett, ty hvem känner ej gråsparfven? Minsta bondgosse kan berätta dig tusen saker om honom. Nåväl, herr magister, hur ser gråsparfven ut?
4 – Han är grå.
5 – Tänk, så fiffigt! Är han grå öfverallt?
6 – Han är svart också.
7 – På hvilka ställen af kroppen?
8 – På hufvudet.
9 – Bom! Hanen är svart på näbben och under ögonen och fram|18| på halsen, men för öfrigt är hufvudet brunt och grått, med en hvit fläck bakom ögonen. Vingarna äro också svarta. Är der någon annan färg, än grått och svart, på hans kropp?
10 – Hvitt.
11 – Hvar är han hvit?
12 – Under magen.
13 – Ja visst; men under bröstet också. Har han flera färger?
14 – Han är grå.
15 – Det ha vi redan hört. Har han flera färger?
16 – Jag tycker, att han är tillräckligt färgad med svart, hvitt och grått.
17 – Nej, min gosse. Hvar och en, som sett en gråsparf på nära håll, bör känna det bruna bandet, som går från hans ögon åt nacken, utom att också ryggen och vingarna äro likasom kantade med brunt och gult. Detta är nu hanen; men huru ser honan ut?
18 – Honan?
19 – Ja, huru ser honan ut?
20 – Hon är – gråaktig.
21 – Åhja. Och hvad mer?
22 – Hvitaktig.
23 – Bom, min vän! Hon är alldeles icke hvit, hon är ofvanpå gråbrun och under grågul. I stället för det bruna bandet åt nacken, har honan ett rostgult, och den svarta stjerten är kantad med gult. Kan du säga mig, om gråsparfven har samma färger om hösten och vintern?
24 – Nej, då är han ...
25 – Hvad är han?
26 – Han är magrare.
27 – Ja, det är visst möjligt, ty då får den stackarn ofta svälta. Men skilnaden är, att han då är gråare och de bjerta färgerna likasom grumlas. Hur se ungarna ut?
28 – De äro små.
29 – Det var märkvärdigt! Ja, jag tror verkligen, att ungarna äro små. Annars äro de grågula med gula näbbar, och derföre kallas också allehanda fnaskenfältar bland menniskorna gulnäbbar. Hvad vet du mera om gråsparfven?
30 – Han är mycket snål.
31 – Säg hungrig! Och emedan han tycker om att lefva i menniskors granskap, ser man honom plocka sitt korn på alla gårdar, vägar och gator, stundom nästan mellan hästarnes fötter. Sitt lilla bo af strå och lera bygger han under taket i alla hus. Han är också en stygg gäst på alla ärtsängar och der man nyss sått ut frön. Ganska djerf är han och kommer snart tillbaka, när man jagar bort honom; men han tror icke menniskorna, han är lika försigtig, som han är djerf, och förgäfves skall du sätta ut snaror eller fågelnät, om du vill fånga honom. Ofta är man förtretad på gråsparfven och önskar honom der pepparn vexer, men om han flöge bort, så att man aldrig fick se honom, skulle man mycket sakna honom. Ty, liksom svalan, är han bland alla vilda fåglar menniskans närmaste vän och|19| följeslagare. Och till ersättning för det korn, som han plockar från våra gårdar, qvittrar han för oss hela dagen, vinter och sommar, så att man stundom nästan vill hålla för sina öron. Gråsparfven stackare är icke just af de mest musikaliska, men han sjunger efter sin näbb, och skälm den, som gör bättre. Med alla sina små odygder och sin lilla påflugenhet är han dock en treflig kamrat, som alla barn tycka om. O, hvad barnen gråta, när gråa Misse stundom lyckats få fatt en sådan liten pyssling och tassar öfver gården, bärande sparfven i munnen! Och när barnen om vintern hitta en ihjälfrusen sparf, då göra de en likkista af papper och begrafva honom i snön, och det skall ske uti procession. Och då sitta de andra sparfvarna och qvittra sorgmusiken på taket, och om man kunde förstå deras qvitter, så skulle det betyda ungefär så:
2. Gråsparfven.
1 Vänta litet, bäste herr äggsamlare! Var så god och sitt ned, herr tolfårsgamle naturforskare! Eli vill fråga dig något. Du, som känner fåglarnas ägg och kan skilja de gröna ifrån de hvita, de rödspräckliga ifrån de gråspräckliga, och som läser i din bok om alla fåglars näbbar och klor, säg mig nu hur en gråsparf ser ut!
2 – En gråsparf?
3 – Ja, det måtte väl vara lätt för en så lärd man. Men var så god och titta icke i boken; säg hvad du vet af dig sjelf och hvad du sjelf sett, ty hvem känner ej gråsparfven? Minsta bondgosse kan berätta dig tusen saker om honom. Nåväl, herr magister, hur ser gråsparfven ut?
4 – Han är grå.
5 – Tänk, så fiffigt! Är han grå öfverallt?
6 – Han är svart också.
7 – På hvilka ställen af kroppen?
8 – På hufvudet.
9 – Bom! Hanen är svart på näbben och under ögonen och fram|18| på halsen, men för öfrigt är hufvudet brunt och grått, med en hvit fläck bakom ögonen. Vingarna äro också svarta. Är der någon annan färg, än grått och svart, på hans kropp?
10 – Hvitt.
11 – Hvar är han hvit?
12 – Under magen.
13 – Ja visst; men under bröstet också. Har han flera färger?
14 – Han är grå.
15 – Det ha vi redan hört. Har han flera färger?
16 – Jag tycker, att han är tillräckligt färgad med svart, hvitt och grått.
17 – Nej, min gosse. Hvar och en, som sett en gråsparf på nära håll, bör känna det bruna bandet, som går från hans ögon åt nacken, utom att också ryggen och vingarna äro likasom kantade med brunt och gult. Detta är nu hanen; men huru ser honan ut?
18 – Honan?
19 – Ja, huru ser honan ut?
20 – Hon är – gråaktig.
21 – Åhja. Och hvad mer?
22 – Hvitaktig.
23 – Bom, min vän! Hon är alldeles icke hvit, hon är ofvanpå gråbrun och under grågul. I stället för det bruna bandet åt nacken, har honan ett rostgult, och den svarta stjerten är kantad med gult. Kan du säga mig, om gråsparfven har samma färger om hösten och vintern?
24 – Nej, då är han ...
25 – Hvad är han?
26 – Han är magrare.
27 – Ja, det är visst möjligt, ty då får den stackarn ofta svälta. Men skilnaden är, att han då är gråare och de bjerta färgerna likasom grumlas. Hur se ungarna ut?
28 – De äro små.
29 – Det var märkvärdigt! Ja, jag tror verkligen, att ungarna äro små. Annars äro de grågula med gula näbbar, och derföre kallas också allehanda fnaskenfältar bland menniskorna gulnäbbar. Hvad vet du mera om gråsparfven?
30 – Han är mycket snål.
31 – Säg hungrig! Och emedan han tycker om att lefva i menniskors granskap, ser man honom plocka sitt korn på alla gårdar, vägar och gator, stundom nästan mellan hästarnes fötter. Sitt lilla bo af strå och lera bygger han under taket i alla hus. Han är också en stygg gäst på alla ärtsängar och der man nyss sått ut frön. Ganska djerf är han och kommer snart tillbaka, när man jagar bort honom; men han tror icke menniskorna, han är lika försigtig, som han är djerf, och förgäfves skall du sätta ut snaror eller fågelnät, om du vill fånga honom. Ofta är man förtretad på gråsparfven och önskar honom der pepparn vexer, men om han flöge bort, så att man aldrig fick se honom, skulle man mycket sakna honom. Ty, liksom svalan, är han bland alla vilda fåglar menniskans närmaste vän och|19| följeslagare. Och till ersättning för det korn, som han plockar från våra gårdar, qvittrar han för oss hela dagen, vinter och sommar, så att man stundom nästan vill hålla för sina öron. Gråsparfven stackare är icke just af de mest musikaliska, men han sjunger efter sin näbb, och skälm den, som gör bättre. Med alla sina små odygder och sin lilla påflugenhet är han dock en treflig kamrat, som alla barn tycka om. O, hvad barnen gråta, när gråa Misse stundom lyckats få fatt en sådan liten pyssling och tassar öfver gården, bärande sparfven i munnen! Och när barnen om vintern hitta en ihjälfrusen sparf, då göra de en likkista af papper och begrafva honom i snön, och det skall ske uti procession. Och då sitta de andra sparfvarna och qvittra sorgmusiken på taket, och om man kunde förstå deras qvitter, så skulle det betyda ungefär så:
Åhå, liten sparf,
Stackars slarf,
Hur har det nu gått med dig?
Aldrig qvitrar du mer för mig,
Aldrig plockar du mer ditt frö;
Nu får du en graf i snö,
Åhå! Adjö, adjö!
33 Z. T.