1 Här, mina kära små vänner, skickar Eos åt er en stor och vacker tafla, som man kan ha både glädje och nytta af. Den föreställer resan till Lycksalighetens Ö, dit alla menniskor gerna ville komma, om de bara kunde. Men den resan är så lång och så farlig, att icke många komma fram. Derföre är det bra att ha en vägvisare, och det finns ingen bättre ledstjerna, än Guds ord och samvetet. Men om ni ha tålamod att följa med der vägen går uppå taflan, så skall jag förklara för er den långa resan, och så föresätta vi oss att icke tröttna, innan vi komma till målet. Gif nu noga akt på ziffrorna och börja längst ned till venster.
2 Den stora sjön, som vi se här midtpå taflan, liksom på en karta, är Lifvets Ocean. Der gå många höga vågor, när stormarna rasa, men nu är der spegellugnt, såsom sjön brukar vara bittida om morgonen, när man är barn.
3 Der äro många klippor och grund i farlederna, huoriginal: nru skola vi komma förbi dem och hinna fram till de vackra gröna öarna midti|90| hafvet, af hvilka den sista är Lycksalighetens Ö?
4 Jo, nu stå vi först på den fula skrofliga klippan der längst ned i hörnet (No:1). Det är Okunnighetens land, ock der är styggt att vara. Derföre resa vi derifrån på Erfarenhetens skepp (No:2), som seglar kring verlden.
5 Först komma vi till Lättsinnets klippa (3); der kan det fort gå med oss som med gossen derborta, som springer efter en fjäril och ej blir varse att han springer från branten i sjön.
6 Derifrån komma vi till Lättjans kulle, (4) der ligger en gosse och sofver i solskenet, och myrorna krypa öfver hans ansigte. Sedan komma vi till Tanklöshetens luftslott (5), som ser så bra ut och är ändå byggdt af bara papper och faller sönder vid första regn. Derifrån ha vi ej långt till Envishetens stötesten (6), men der akta vi oss väl att stöta uppå.
7 Men efter envisheten, tanklösheten, lättjan och lättsinnet följer Straffets klippa (7); der sitter en stackare fängslad vid klippan. Och komma vi der förbi, så få vi akta oss för Olyckans afgrund (8), der menninskan störtar hufvudstupa, liksom den strida forsen, i djupet. Och komma vi der förbi, så nalkas vi helt nära till Smärtans Udde (9). Ja der måste vi alla engång stiga i land och gå den långa vägen till fots öfver Mödornas isberg (10) till Sorgernas gråtta (11) och derifrån till Tårarnas dal (12). Ja derefter måste vi ännu gå Det onda samvetets ödsliga stig (13), innan vi åter få gå ombord på vårt skepp och komma till Ångerns Ö uti hafvet (14).
8 Men härifrån se vi på afstånd en bättre strand, och det är De goda föresatsernas halfö (15), som skjuter så långt ut i sjön och vinkar oss att komma till sig. Här stiga vi åter i land, gå ihärdigt fram öfver en enslig kust och komma så till ett högt berg, som heter Botfärdighetens berg (16). Att klifva deröfver, det kostar visst mycket arbete, men sedan vi der försmäktat af solens hetta, komma vi till en sval lund, som heter Den goda viljans löfsal (17), och derifrån ha vi ej mera långt till Läraktighetens trädgård (18), der vi hvila en stund, medan vi plocka många vackra blommor. Så ge vi oss åter med friska krafter på väg och komma till Hurtighetens backe (19), som vi med raska steg klifva öfver. Men derefter kommer åter en svår väg, som går genom Ihärdighetens kärr (20), der vi mången gång nedsjunka öfver knäna. Ha vi väl kommit deröfver, så gå vi åter för en kort stund ombord och segla med gladt mod öfver Tillfredsställelsens sund (21).
9 Nu börjar vår resa redan gå mycket bättre. Vi stiga i land på en vacker kust, som heter Den första framgångens strand (22), och sedan ha vi ej långt till Belöningens lustgård (23), med det vackra huset, som vinkar så ljufligt derborta mellan träden. När vi derifrån åter stiga ombord på vårt skepp; få vi noga noga akta oss att stöta på Sjelfklokhetens grund (24), som ligga helt|92| nära den vackra stranden. Ja der kommer ännu ett farligt ställe, ett af de allrafarligaste, der mången resande omkommit, och det heter Passionernas störtflod (25), som kastar sig brusande vild utför den höga klippan. Ha vi kommit väl der förbi, utan att bryta vår nacke i fallet, så ha vi ännu ett krångligt ställe att öfverstiga, nemligen Fåfängans klippa (26), der mången stött sin näsa, när han lyft den för högt. Lyckligtvis kunna vi ställa vår kosa efter Förnuftets vårdtorn (27), som synes på långt håll öfver klipporna och som vi ej böra förlora ur sigte. Och likasom för att belöna oss för vår vaksamhet, vinkar oss ett stycke derifrån De sköna Konsternas tempel (28), der sången ljuder, musiken klingar och herrliga bilder möta oss öfverallt.
10 Här ville vi gerna stadna till en tid, men ännu ha vi en lång resa fram till vårt mål. Vår väg går nu under flera besvärligheter framåt öfver Arbetets klipp-udde (29), och derefter måste vi passera Tålamodets sandbankar (30), innan vi, efter flera omvägar, komma till Hoppets udde (31), der vi åter stiga i land. Der ligger mellan klipporna en rikt grönskande holme, som kallas Kunskapens blomstergård (32), och vid dess sida ligga Guld-Diamantgrufvorna (33), ur hvilka man hämtar så stora skatter. Här stadnar också mången qvar och blir ganska rik, men likväl är ej den rikedomen ensam nog, och det är ännu ett stycke väg till Lycksalighetens Ö.
11 Under hela den långa vägen sågo vi ständigt borta vid horizonten ett klart ljus skimra öfver Lifvets ocean, och stundom tyckte vi att andra och närmare ljus lyste klarare för vårt öga, men hvar gång det blef natt omkring oss och natt i vår själ, sågo vi beständigt detsamma eviga ljuset skina öfver de dunkla fjärdarna i vår lefnads sjö. Nu se vi det nära, nu står det framför oss; nu märka vi att det kommer från Guds ords ledstjerna, som strålar högst ifrån korset på tornspiran af Kristendomens kyrka (34). Nu veta vi att den stjernan skall leda oss öfverallt på lifvets väg, och aldrig mera vilja vi vända oss bort ifrån den.
12 Och så fara vi glade fram öfver de lugna vattnen af Tröstens fjärdar (35) och stiga i land vid Vänskapens brygga (36). Icke långt derifrån är Förnöjsamhetens hydda (37), som ligger helt nära den ljusgröna stranden af en silverblank sjö, som kallas Det goda samvetets spegel (38). På andra sidan om den komma vi åter till en fjärd af den stora oceanen, der allt skiner af klarhet, och denna fjärd, dit aldrig stormarna hinna, kallas Fridens haf (39). Sedan ha vi ej mera långt till vårt mål. Der hamna vi sist på den stilla förklarade strand, der Tron, Hoppet och Kärleken bo i de evigt grönskande lunder, och säll är den, som nalkas dess hamn uti lifvets brusande våg, ty der är Lycksalighetens Ö (40), och dit komma allenast de goda och fromma på jorden.
13 Z. T.
Kommentaari
Kommentar
Sagan publicerades i Eos 15/6 1855 med en illustration (se faksimil).
Resan till Lycksalighetens Ö.
1 Här, mina kära små vänner, skickar Eos åt er en stor och vacker tafla, som man kan ha både glädje och nytta af. Den föreställer resan till Lycksalighetens Ö, dit alla menniskor gerna ville komma, om de bara kunde. Men den resan är så lång och så farlig, att icke många komma fram. Derföre är det bra att ha en vägvisare, och det finns ingen bättre ledstjerna, än Guds ord och samvetet. Men om ni ha tålamod att följa med der vägen går uppå taflan, så skall jag förklara för er den långa resan, och så föresätta vi oss att icke tröttna, innan vi komma till målet. Gif nu noga akt på ziffrorna och börja längst ned till venster.
2 Den stora sjön, som vi se här midtpå taflan, liksom på en karta, är Lifvets Ocean. Der gå många höga vågor, när stormarna rasa, men nu är der spegellugnt, såsom sjön brukar vara bittida om morgonen, när man är barn.
3 Der äro många klippor och grund i farlederna, huoriginal: nru skola vi komma förbi dem och hinna fram till de vackra gröna öarna midti|90| hafvet, af hvilka den sista är Lycksalighetens Ö?
4 Jo, nu stå vi först på den fula skrofliga klippan der längst ned i hörnet (No:1). Det är Okunnighetens land, ock der är styggt att vara. Derföre resa vi derifrån på Erfarenhetens skepp (No:2), som seglar kring verlden.
5 Först komma vi till Lättsinnets klippa (3); der kan det fort gå med oss som med gossen derborta, som springer efter en fjäril och ej blir varse att han springer från branten i sjön.
6 Derifrån komma vi till Lättjans kulle, (4) der ligger en gosse och sofver i solskenet, och myrorna krypa öfver hans ansigte. Sedan komma vi till Tanklöshetens luftslott (5), som ser så bra ut och är ändå byggdt af bara papper och faller sönder vid första regn. Derifrån ha vi ej långt till Envishetens stötesten (6), men der akta vi oss väl att stöta uppå.
7 Men efter envisheten, tanklösheten, lättjan och lättsinnet följer Straffets klippa (7); der sitter en stackare fängslad vid klippan. Och komma vi der förbi, så få vi akta oss för Olyckans afgrund (8), der menninskan störtar hufvudstupa, liksom den strida forsen, i djupet. Och komma vi der förbi, så nalkas vi helt nära till Smärtans Udde (9). Ja der måste vi alla engång stiga i land och gå den långa vägen till fots öfver Mödornas isberg (10) till Sorgernas gråtta (11) och derifrån till Tårarnas dal (12). Ja derefter måste vi ännu gå Det onda samvetets ödsliga stig (13), innan vi åter få gå ombord på vårt skepp och komma till Ångerns Ö uti hafvet (14).
8 Men härifrån se vi på afstånd en bättre strand, och det är De goda föresatsernas halfö (15), som skjuter så långt ut i sjön och vinkar oss att komma till sig. Här stiga vi åter i land, gå ihärdigt fram öfver en enslig kust och komma så till ett högt berg, som heter Botfärdighetens berg (16). Att klifva deröfver, det kostar visst mycket arbete, men sedan vi der försmäktat af solens hetta, komma vi till en sval lund, som heter Den goda viljans löfsal (17), och derifrån ha vi ej mera långt till Läraktighetens trädgård (18), der vi hvila en stund, medan vi plocka många vackra blommor. Så ge vi oss åter med friska krafter på väg och komma till Hurtighetens backe (19), som vi med raska steg klifva öfver. Men derefter kommer åter en svår väg, som går genom Ihärdighetens kärr (20), der vi mången gång nedsjunka öfver knäna. Ha vi väl kommit deröfver, så gå vi åter för en kort stund ombord och segla med gladt mod öfver Tillfredsställelsens sund (21).
9 Nu börjar vår resa redan gå mycket bättre. Vi stiga i land på en vacker kust, som heter Den första framgångens strand (22), och sedan ha vi ej långt till Belöningens lustgård (23), med det vackra huset, som vinkar så ljufligt derborta mellan träden. När vi derifrån åter stiga ombord på vårt skepp; få vi noga noga akta oss att stöta på Sjelfklokhetens grund (24), som ligga helt|92| nära den vackra stranden. Ja der kommer ännu ett farligt ställe, ett af de allrafarligaste, der mången resande omkommit, och det heter Passionernas störtflod (25), som kastar sig brusande vild utför den höga klippan. Ha vi kommit väl der förbi, utan att bryta vår nacke i fallet, så ha vi ännu ett krångligt ställe att öfverstiga, nemligen Fåfängans klippa (26), der mången stött sin näsa, när han lyft den för högt. Lyckligtvis kunna vi ställa vår kosa efter Förnuftets vårdtorn (27), som synes på långt håll öfver klipporna och som vi ej böra förlora ur sigte. Och likasom för att belöna oss för vår vaksamhet, vinkar oss ett stycke derifrån De sköna Konsternas tempel (28), der sången ljuder, musiken klingar och herrliga bilder möta oss öfverallt.
10 Här ville vi gerna stadna till en tid, men ännu ha vi en lång resa fram till vårt mål. Vår väg går nu under flera besvärligheter framåt öfver Arbetets klipp-udde (29), och derefter måste vi passera Tålamodets sandbankar (30), innan vi, efter flera omvägar, komma till Hoppets udde (31), der vi åter stiga i land. Der ligger mellan klipporna en rikt grönskande holme, som kallas Kunskapens blomstergård (32), och vid dess sida ligga Guld-Diamantgrufvorna (33), ur hvilka man hämtar så stora skatter. Här stadnar också mången qvar och blir ganska rik, men likväl är ej den rikedomen ensam nog, och det är ännu ett stycke väg till Lycksalighetens Ö.
11 Under hela den långa vägen sågo vi ständigt borta vid horizonten ett klart ljus skimra öfver Lifvets ocean, och stundom tyckte vi att andra och närmare ljus lyste klarare för vårt öga, men hvar gång det blef natt omkring oss och natt i vår själ, sågo vi beständigt detsamma eviga ljuset skina öfver de dunkla fjärdarna i vår lefnads sjö. Nu se vi det nära, nu står det framför oss; nu märka vi att det kommer från Guds ords ledstjerna, som strålar högst ifrån korset på tornspiran af Kristendomens kyrka (34). Nu veta vi att den stjernan skall leda oss öfverallt på lifvets väg, och aldrig mera vilja vi vända oss bort ifrån den.
12 Och så fara vi glade fram öfver de lugna vattnen af Tröstens fjärdar (35) och stiga i land vid Vänskapens brygga (36). Icke långt derifrån är Förnöjsamhetens hydda (37), som ligger helt nära den ljusgröna stranden af en silverblank sjö, som kallas Det goda samvetets spegel (38). På andra sidan om den komma vi åter till en fjärd af den stora oceanen, der allt skiner af klarhet, och denna fjärd, dit aldrig stormarna hinna, kallas Fridens haf (39). Sedan ha vi ej mera långt till vårt mål. Der hamna vi sist på den stilla förklarade strand, der Tron, Hoppet och Kärleken bo i de evigt grönskande lunder, och säll är den, som nalkas dess hamn uti lifvets brusande våg, ty der är Lycksalighetens Ö (40), och dit komma allenast de goda och fromma på jorden.
13 Z. T.