Samtal emellan en flintsten, ett sjögräs och en björk
Kommentaari
Kommentar
Sagan publicerades i Trollsländan 21/8 1869 och omarbetades för Edlunds utgåva av Läsning för barn 4 (Helsingfors 1871) där titeln lyder »För hårdt och för mjukt. Ett samtal emellan en flintsten, ett sjögräs, en björk och några lustiga vindar». Omarbetningen avslutas med en tillagd replikväxling mellan Björken och Vindarna.
2. Samtal emellan en flintsten, ett sjögräs och en björk.
1 Flintstenen. Hvad, jag tror du understår dig, eländiga sjögräs, att vexa upp vid min sida och inkommodera min beqvämlighet? Maka dig åt sidan, eller skär jag dig tvärt af med min skarpaste kant.
2 Sjögräset. Jag ber allraödmjukast om förlåtelse att jag lefver och råkat vexa upp vid eders skarphets sida. Jag skulle oändligt gerna maka åt mig, men jag förmår ej rycka mig lös från min rot.
3 Flintan. Jag tror det krypet gör undflykter. Vet du hvem jag är? Jag är kusin till den röda klippan och lika gammal som hon, det vill säga femtiotusen år. Jag undrar huru gammal du kan vara, din stackare.
4 Sjögräset. Jag är snart två veckor gammal, om ers nåd tillåter.
5 Flintan. Der hör man. Två veckor gammal! Och huru länge tänker du lefva, sjökryp?
6 Sjögräset. Om Gud vill, till hösten, när jag förvissnar och stormarna rycka mig lös från min rot.
7 Flintan. Det är intet under, att du är så blöt. Du hukar dig under för hvar liten vindpust och hvar liten våg. Jag tål ej så fega uslingar. Skarp skall man vara, om man skall|266| slå sig fram här i verlden. Jag råder ingen att komma mig för nära, ty jag hugger till. Och träffar jag hårdt mot hårdt, som stål till exempel, så sprakar det kring mig, så gnistorna flyga. Si, så skall det vara.
8 Sjögräset. Ers nåd är ofantligt skarpsinnig; jag tackar ödmjukast för en så god lärdom. Efter ers nåd så vill, skall jag göra mitt bästa att stå på mig en annan gång.
9 Flintan. Alla skola stå på sig! Jag håller vad om femton gnistor, att du kröker din rygg, som du alltid plär göra, för den der lilla dyningen, som rusar in uti viken.
10 Sjögräset. Det förstås, att jag gör allt som ers hårdhet befaller. Skulle jag i min höga gynnares närvaro skämma ut mig och vara rädd för ett sådant litet vågstycke! Se, nu kommer det! Får jag ha den nåden att blott aldrig så litet söka ryggstöd hos eders skarpsinnighet?
11 Flintan. Klämm till!
12 Sjögräset. Jag klämmer till, efter ers nåd så befaller. Här är fienden. Hårdt mot hårdt skall det vara, sad’ flintan, och derföre ... pu...uff, aj, aau, knapps!
13 Flintan. Knapps ... der ligger ju krypet, tvärt afslaget! Jag tror verkligen, att den stackarn skar af sig emot min kant. Men så är det med hela det blöta sällskapet. Försöka de engång stå på sig i verlden, så ... knapps, der ligga de, som gräset för lian. Det är för ömkeligt. Hade jag icke ett flinthjerta, skulle jag både skratta och gråta.
14 Björken. Nå, flinta, det gick på tok med din granne.
15 Flintan. Ja, hvad skulle det annat, när en stackare försöker stå på sig?
16 Björken. Det går så här i verlden med kryperi och alltför stor ödmjukhet. Men något kan man ju böja sig för verldens vågor, allenast man står på en stadig rot.
17 Flintan. Hvad säger du: böja sig? Nej, om jag aldrig en kappe sådde. Hårdt mot hårdt, det är alltid mitt valspråk. Kommer någon, så hugger jag till.
18 Björken. Är det alltid så rätt, det, kära flinta? Kan man ej stå på sitt orubbliga fäste och likväl väja undan för öfvermakten, tilldess att man kan återtaga sin naturliga ställning?
19 Flintan. Du är också en krypare, björk! Men jag är mitt eget fäste, jag behöfver ej något annat.
20 Björken. Der kommer en mycket högre störtsjö in genom vikmynningen. Vore det ej godt att vika något litet åt sidan och återtaga din plats, när faran är öfverstånden?
21 Flintan. Kommer aldrig i|267| fråga. Jag ställer mig emot med min skarpa kant.
22 Björken. Akta dig, flinta! Störtsjön bryr sig icke om dina skarpa kanter. Du skär ej vågen i stycken.
23 Flintan. Gör jag ej? Du skall få se. Här kommer han. Hårdt mot hårdt, det är alltid mitt val ...
24 Knapps! Störtsjön kom rullande, flintan ställde sig deremot, men blef kastad med fart mot den röda klippan och slogs i stycken. Så gick det med hennes valspråk.
25 Björken stod derofvanför på den gröna branten och skakade betänksamt sina hängande lockar. Nej, sade han, hårdt mot hårdt duger lika litet som att vara för mycket buskablyg här i verlden. Väl den, som vet att strida med vishet på stadig rot.