[41]

Juldagens evangelium.

(Luc. 2: 8–16)

Kom, min älskling, kom, min lilla,

Lägg din mjuka hand i min,

Sätt dig på mitt knä så stilla,

Se mig rakt i ögat in!

När jag ser ditt barnaöga

Glänsa utaf glädje nu,

Tänker jag, att också du

Är en engel från det höga,

Utan vingar blott ännu.

Herren Gud skall dig bevinga:

Än är du så svag och ringa,

Dina krafter äro inga,

Men du hör Guds rike till.

O, mitt barn, gå aldrig vill!

O, låt ingen dig bedraga

Och din himmel från dig taga!

Kom, jag vet en gammal saga

Om Guds allmakt i de svaga;

|402|

Af Guds ord jag henne hört.

Mig har hon så hjertligt rört;

Må hon också dig behaga.

Det var engång en decembernatt

Långt borta i Juda land,

Och ingen måne på fästet satt,

Och ingen stjerna der lyste gladt;

Mörk, mörk var himmelens rand.

Då vallade herdar frusna hjorden

Och lofvade Gud med dessa orden:

Ära vare Gud i höjden!

Så sorgsne voro de fromme män,

Ty verlden var hård och ond:

O Gud, du lofvat oss Frälsaren,

Men ack, han dröjer, han kom ej än;

Tänk, Herre, på ditt förbund!

O väktare, säg, hvad lider tiden?

Är långa natten ej snart förliden

Och frid på jorden?

Då syntes, hastigt som blixten far,

Ett skinande ljus kring dem:

En engel stod der så hög och klar

Med hvita, glänsande vingars par

Och handen mot Bethlehem:

Ej frukten eder; jag bådar glädjen.

I män af jorden, nu alle bedjen

Åt menskorna en god vilje!

Den fallna verlden, i synd förströdd,

Skall nu stå upp af sitt fall:

Förbi är natten, dess makt förödd;

I dag är Frälsaren Christus född,

Som verlden förlossa skall.

I krubban ligger i lindakläder

Det lilla barn, som all verlden gläder;

Ära vare Gud i höjden!

Och engelen stod ej mer allen,

Der stod all himmelens här.

|403|

Den mörka, molniga luften sken

Med stjerneögon i glans så ren

Af englablickarna der,

Och natten fylldes af sköna toner

Från många tusende legioner:

Ära vare Gud i höjden

Och frid på jorden,

Åt menskorna en god vilje!

En sådan sång har ej förr man hört

Och skall icke höra om,

Den nattens sång, som vårt hjerta rört,

När mörkrets välde blef allt förstördt

Och ljuset i verlden kom.

Då gingo herdarne ganska glade

Och funno barnet, som engeln sade.

Ja, ära vare Gud i höjden

Och frid på jorden,

Åt menskorna en god vilje!

Z. T.