1 Barnen höra nu hvar dag sina föräldrar och syskon tala om kriget. O, att man aldrig hörde talas derom! Kriget är något så grymt, så förskräckligt, så afskyvärdt, att det är en sorg för Guds englar och en skamfläck för menniskorna. Hvar dag läsa vi Guds ord: du skall älska din nästa såsom dig sjelf, och allt hvad du vill att menniskorna skola göra dig, det skall du ock göra dem. Käre bröder, säger evangelisten Johannes, älsken hvarandra inbördes! Och Frälsaren sjelf säger till oss: huru kan du älska Gud och hata din broder? Men dessa kärlekens heliga bud trampa nu menniskorna under sina fötter och döda och såra hvarandra som vilddjur och förhärja blomstrande länder och bränna städer och byar, så att oräkneliga oskyldiga barn med deras föräldrar råka i nöd och elände och hungra och dö i den kalla vintern.
2 Sådant är kriget, och bland alla olyckor i verlden, är det visst en af de största. Gud skydde dig, kära barn, att du aldrig behöfver se något sådant, som nu Frankrikes barn få se, när kriget förhärjar deras land. Äfven många bland Tysklands barn få aldrig återse deras fäder och bröder, som gått ut i kriget friska och starka, men aldrig komma till deras hem igen, emedan de stupat på slagfälten eller dött i sjukhusen. Äfven Tysklands barn lida nöd och bekymmer, men Frankrikes barn hafva det mycket svårare, emedan deras hem äro uppbrända och de sörja sitt olyckliga fädernesland, som fienden ödelägger.
3 Nu höra ofta barnen hos oss, att den ena håller med Preussen, den andra med Frankrike, och våra barn göra så med. Men barnen skulle göra rättast uti att bedja Gud om frid på jorden och om tröst för alla de olyckliga, som lida af kriget. Ty barnen få icke hata någon menniska, eller önska något ondt, vare sig Preussare eller Fransmän. Gerna må de önska, att den rättfärdige och den oskyldige må segra i striden, men detta skola de ställa i Guds hand, ty äfven fullvuxna menniskor kunna icke alltid bedöma hvem som har rätt, och barn förstå icke sådana saker.
4 Efter nu kriget mellan Preussen och Frankrike likväl är en stor och sorglig verldshändelse, hvarom alla tala, så vill jag berätta för eder huru det uppkommit och huru det härtills gått. Ty efter några år skola barnen läsa derom i verldshistorien, och då är det godt att nu redan veta huru det är.
|3|
5 Preussen är en del af norra Tyskland och har småningom vuxit genom krig och eröfringar från ett litet land till ett stort och mäktigt rike, så att numera nästan hela Tyskland måste lyda dess vilja. Och efter Tyskland länge har varit oenigt och deladt i många små riken, som varit afundsjuka på hvarandra, är det ingenting illa, utan tvärtom nyttigt, att alla Tyskar blifva förenade till ett rikeoriginal: a, som är mäktigt icke blott genom stora krigshärar, utan ännu mer genom vetenskap och en ädel bildning.
6 Frankrike har länge varit stort, upplyst och mäktigt; dess folk har ansetts för det tappraste, men också det oroligaste i Europa. För 60 år sedan var der en kejsare, som hette Napoleon den förste; han vann stora segrar och underkufvade många länder, deribland äfven Tyskland. Slutligen blef han öfvervunnen och förd som fånge till ön Sankt Helena, der han dog. Efter honom hade det oroliga franska folket flera konungar, som det åter störtade, tilldess att det fick en kejsare, som var brorson till den förste och kallade sig Napoleon den tredje. Han var mycket klok, mycket sträng och förtryckte all frihet i Frankrike. När han regerat i 18 år och fört flera krig, blef han gammal och sjuklig. Då fruktade han, att Fransmännen skulle störta honom och hans son från thronen, som de gjort med så många andra regenter förut, och beslöt att gifva dem ett krig att tänka på. Preussen var Frankrikes granne och hade nu blifvit så mäktigt, att båda dessa riken afundades hvarandra, emedan båda ville vara de allra mäktigaste. Detta var rätta orsaken till kriget; men kejsar Napoleon var den, som började, och han hade icke någon bättre anledning, än att Spaniorerne ville hafva en preussisk prins till sin konung.
7 Så klok kejsar Napoleon var, så misstog han sig, när han trodde, att han skulle få strida mot Preussen allena. Tyskarne hade i godt minne huru den förste Napoleon gjort dem illa, och derföre gick nu hela Tyskland med Preussen i striden mot Frankrike. Förra somras i Juli månad samlades derföre en half million tyska soldater, för att möta 400,000 Fransmän, som tänkte infalla i Preussen.
8 Nu var kejsar Napoleon den tredje ingalunda en så skicklig krigsherre, som hans farbror hade varit. Dessutom var han gammal, och hans generaler och rådsherrar hade bedragit honom, så att när han trodde allt vara i ordning, var der mycket i oordning. Konung Wilhelm i Preussen var ännu äldre, men han hade bättre generaler, bättre rådsherrar, och Tyskarne stridde för sitt fädernesland, medan Fransmännen stridde blott för den toma äran. Och Gud var med Tyskarne, så att de hunno förut|4| och inföllo i Frankrike och slogo Fransmännen i flera stora drabbningar.
9 Då kom snart kejsar Napoleon i nöd och trångmål, när hans fältherrar blifvit slagne, och slutligen blef han instängd i en fästning, som hette Sedan. Der måste han i början af September gifva sig fången med sin krigshär af 80,000 man och fördes till ett slott i Tyskland, der han ännu sitter fången. Men Tyskarne utbredde sig öfver norra Frankrike och intogo dess fästningar, och slutligen togo de Frankrikes sista krigshär tillfånga i fästningen Metz: det var icke mindre än 170,000 man. Och det finnes nu mer än 300,000 franska fångar i Tyskland.
10 Ända dittills kunde man säga, att Preussen försvarat sig emot Frankrike. Nu, när alla Frankrikes krigshärar voro förstörda och kejsaren fången, hade likväl Fransmännen gerna slutat fred och betalat krigskostnaderna. Men nu ville åter Tyskarne öka sin ära med att intaga det ryktbara Paris, Frankrikes hufvudstad, och eröfra två rika franska provinser, Elsass och Lothringen, som för långa tider tillbaka hört under Tyskland. Dessutom ville de i grund förstöra Frankrike, för att det aldrig mer skulle kunna anfalla Tyskland. Detta allt smärtade Fransmännen så djupt; att de hellre ville strida för sitt land in i döden. De hade nu afsatt sin kejsare och gjort Frankrike till en republik, der folket sjelf väljer sina styresmän. Detta hjelpte ej mycket, ty Preussens konung drog med sin segrande här till Paris och innesluter den stora staden alltsedan den 19 September på alla sidor.
11 Så underligt är allting förbytt, att nu är det Fransmännen, som försvara sitt fädernesland, och nu är det Tyskarne, som strida blott för den toma äran. Båda folken bära derföre sitt ansvar för krigets utgjutna blod: Fransmännen för dess början, Tyskarne för dess fortsättning. Båda straffas också hårdt för sin skuld. Men hvem som till sist vinner, detta beror icke af soldater och kanoner, utan af Guds makt, som styr alla menniskors öden efter sitt allvisa råd. Och vi vänte med undran och bäfvan utgången af denna förskräckliga strid: det är dock alltid Guds vilja och Guds rättfärdighet, som till sist vinna segern.
1. Kriget.
1 Barnen höra nu hvar dag sina föräldrar och syskon tala om kriget. O, att man aldrig hörde talas derom! Kriget är något så grymt, så förskräckligt, så afskyvärdt, att det är en sorg för Guds englar och en skamfläck för menniskorna. Hvar dag läsa vi Guds ord: du skall älska din nästa såsom dig sjelf, och allt hvad du vill att menniskorna skola göra dig, det skall du ock göra dem. Käre bröder, säger evangelisten Johannes, älsken hvarandra inbördes! Och Frälsaren sjelf säger till oss: huru kan du älska Gud och hata din broder? Men dessa kärlekens heliga bud trampa nu menniskorna under sina fötter och döda och såra hvarandra som vilddjur och förhärja blomstrande länder och bränna städer och byar, så att oräkneliga oskyldiga barn med deras föräldrar råka i nöd och elände och hungra och dö i den kalla vintern.
2 Sådant är kriget, och bland alla olyckor i verlden, är det visst en af de största. Gud skydde dig, kära barn, att du aldrig behöfver se något sådant, som nu Frankrikes barn få se, när kriget förhärjar deras land. Äfven många bland Tysklands barn få aldrig återse deras fäder och bröder, som gått ut i kriget friska och starka, men aldrig komma till deras hem igen, emedan de stupat på slagfälten eller dött i sjukhusen. Äfven Tysklands barn lida nöd och bekymmer, men Frankrikes barn hafva det mycket svårare, emedan deras hem äro uppbrända och de sörja sitt olyckliga fädernesland, som fienden ödelägger.
3 Nu höra ofta barnen hos oss, att den ena håller med Preussen, den andra med Frankrike, och våra barn göra så med. Men barnen skulle göra rättast uti att bedja Gud om frid på jorden och om tröst för alla de olyckliga, som lida af kriget. Ty barnen få icke hata någon menniska, eller önska något ondt, vare sig Preussare eller Fransmän. Gerna må de önska, att den rättfärdige och den oskyldige må segra i striden, men detta skola de ställa i Guds hand, ty äfven fullvuxna menniskor kunna icke alltid bedöma hvem som har rätt, och barn förstå icke sådana saker.
4 Efter nu kriget mellan Preussen och Frankrike likväl är en stor och sorglig verldshändelse, hvarom alla tala, så vill jag berätta för eder huru det uppkommit och huru det härtills gått. Ty efter några år skola barnen läsa derom i verldshistorien, och då är det godt att nu redan veta huru det är.
|3|5 Preussen är en del af norra Tyskland och har småningom vuxit genom krig och eröfringar från ett litet land till ett stort och mäktigt rike, så att numera nästan hela Tyskland måste lyda dess vilja. Och efter Tyskland länge har varit oenigt och deladt i många små riken, som varit afundsjuka på hvarandra, är det ingenting illa, utan tvärtom nyttigt, att alla Tyskar blifva förenade till ett rikeoriginal: a, som är mäktigt icke blott genom stora krigshärar, utan ännu mer genom vetenskap och en ädel bildning.
6 Frankrike har länge varit stort, upplyst och mäktigt; dess folk har ansetts för det tappraste, men också det oroligaste i Europa. För 60 år sedan var der en kejsare, som hette Napoleon den förste; han vann stora segrar och underkufvade många länder, deribland äfven Tyskland. Slutligen blef han öfvervunnen och förd som fånge till ön Sankt Helena, der han dog. Efter honom hade det oroliga franska folket flera konungar, som det åter störtade, tilldess att det fick en kejsare, som var brorson till den förste och kallade sig Napoleon den tredje. Han var mycket klok, mycket sträng och förtryckte all frihet i Frankrike. När han regerat i 18 år och fört flera krig, blef han gammal och sjuklig. Då fruktade han, att Fransmännen skulle störta honom och hans son från thronen, som de gjort med så många andra regenter förut, och beslöt att gifva dem ett krig att tänka på. Preussen var Frankrikes granne och hade nu blifvit så mäktigt, att båda dessa riken afundades hvarandra, emedan båda ville vara de allra mäktigaste. Detta var rätta orsaken till kriget; men kejsar Napoleon var den, som började, och han hade icke någon bättre anledning, än att Spaniorerne ville hafva en preussisk prins till sin konung.
7 Så klok kejsar Napoleon var, så misstog han sig, när han trodde, att han skulle få strida mot Preussen allena. Tyskarne hade i godt minne huru den förste Napoleon gjort dem illa, och derföre gick nu hela Tyskland med Preussen i striden mot Frankrike. Förra somras i Juli månad samlades derföre en half million tyska soldater, för att möta 400,000 Fransmän, som tänkte infalla i Preussen.
8 Nu var kejsar Napoleon den tredje ingalunda en så skicklig krigsherre, som hans farbror hade varit. Dessutom var han gammal, och hans generaler och rådsherrar hade bedragit honom, så att när han trodde allt vara i ordning, var der mycket i oordning. Konung Wilhelm i Preussen var ännu äldre, men han hade bättre generaler, bättre rådsherrar, och Tyskarne stridde för sitt fädernesland, medan Fransmännen stridde blott för den toma äran. Och Gud var med Tyskarne, så att de hunno förut|4| och inföllo i Frankrike och slogo Fransmännen i flera stora drabbningar.
9 Då kom snart kejsar Napoleon i nöd och trångmål, när hans fältherrar blifvit slagne, och slutligen blef han instängd i en fästning, som hette Sedan. Der måste han i början af September gifva sig fången med sin krigshär af 80,000 man och fördes till ett slott i Tyskland, der han ännu sitter fången. Men Tyskarne utbredde sig öfver norra Frankrike och intogo dess fästningar, och slutligen togo de Frankrikes sista krigshär tillfånga i fästningen Metz: det var icke mindre än 170,000 man. Och det finnes nu mer än 300,000 franska fångar i Tyskland.
10 Ända dittills kunde man säga, att Preussen försvarat sig emot Frankrike. Nu, när alla Frankrikes krigshärar voro förstörda och kejsaren fången, hade likväl Fransmännen gerna slutat fred och betalat krigskostnaderna. Men nu ville åter Tyskarne öka sin ära med att intaga det ryktbara Paris, Frankrikes hufvudstad, och eröfra två rika franska provinser, Elsass och Lothringen, som för långa tider tillbaka hört under Tyskland. Dessutom ville de i grund förstöra Frankrike, för att det aldrig mer skulle kunna anfalla Tyskland. Detta allt smärtade Fransmännen så djupt; att de hellre ville strida för sitt land in i döden. De hade nu afsatt sin kejsare och gjort Frankrike till en republik, der folket sjelf väljer sina styresmän. Detta hjelpte ej mycket, ty Preussens konung drog med sin segrande här till Paris och innesluter den stora staden alltsedan den 19 September på alla sidor.
11 Så underligt är allting förbytt, att nu är det Fransmännen, som försvara sitt fädernesland, och nu är det Tyskarne, som strida blott för den toma äran. Båda folken bära derföre sitt ansvar för krigets utgjutna blod: Fransmännen för dess början, Tyskarne för dess fortsättning. Båda straffas också hårdt för sin skuld. Men hvem som till sist vinner, detta beror icke af soldater och kanoner, utan af Guds makt, som styr alla menniskors öden efter sitt allvisa råd. Och vi vänte med undran och bäfvan utgången af denna förskräckliga strid: det är dock alltid Guds vilja och Guds rättfärdighet, som till sist vinna segern.
12 Z. T.