1 För femtio år sedan bodde i landskapet Wales i England en fattig arbetare vid namn John Rowland. Walesarne äro ett duktigt folk och hade fordom sitt eget konungarike, der de tappert försvarade sig på sina otillgängliga berg. Men när John Rowland dog, hade han intet annat att lemna i arf åt sin enka, än en rask pojke, som fick sin faders namn och var född 1841. Modern gifte om sig med en slagtare vid namn Jones, och gossen skickades till fattighuset, der han fick gå i skola. När han blef tolf år, ansågs han vara lärd nog att blifva vallgosse i byn. Der vallade han i två år byns får på de ensliga bergen, slet ondt i alla väder, blef härdad, stark och lärde sig något, som alla gossar borde lära, nemligen att frimodigt reda sig sjelf på egen hand.
2 Efter de två åren hände sig att vallgossen kom på besök till sin moder, som dittills så litet tagit vård om honom.original: honom Om hon blef glad att se honom, vet ingen numera, men styffadren, slagtaren Jones, tyckte om den duktige pojken. Hvad skall du valla får? sade styffadren. Jag skall skicka dig i slagtarelära, så kan du komma dig upp i verlden och blifva med tiden slagtareålderman.
3 Unge John Rowland var med om den saken. Godt hufvud hade han och hade lärt sig hvarjehanda i skolan: det vore dock något att blifva en storslagtare, som kejsar Napoleon och andra berömda krigshjeltar; icke var det alltid så roligt i dimman på bergen. John kom till Liverpool och lärde sig den blodiga konsten att göra oxar till biffstek. Trefligt var det just icke, men det gick väl an att klubba en arg oxe. Värre var det att slagta ett stackars beskedligt|26| får, som aldrig gjort ens en mask för när, och John hade vänskap för fåren; de hade ju varit hans trogna vänner på bergen och tycktes alla känna igen honom. Nej, dem ville han icke döda. Då hånade honom de grymme slagtardrängarne, och när han vågade svara dem, läto de sina grofva näfvar lära honom, att en sådan pojkvasker borde hålla sin mun, om han ej ville ha smörj.
4 Detta stod John icke länge ut med. Han var nu på sextonde året och van att reda sig sjelf; hvems träl var han? En mörk natt smög han sig ned till hamnen, kröp ombord på det första fartyg han fann och gömde sig der i lastrummet. Andra dagen hissade fartyget segel, och när det väl var ute på oceanen, kröp John fram ur sitt gömställe. Hvad skulle kaptenen göra? Icke kunde han segla tillbaka med gossen, och icke ville han kasta honom i sjön. John fick följa som skeppsgosse med fartyget till Amerika och gå i matroslära. Men om någon annan gosse får lust att rymma, som John ombord på ett fartyg, är det icke så visst, om han finner en lika hygglig kapten, som John fann. En rymmare kunde hitta på att få göra bekantskap med »katten», – den der knutiga grofva daggen, du vet, och den kan klösa en stackars tröja och rygg mer än godt gör.
5 John kom till staden New-Orleans vid Mexikanska bugten och gick frimodig ut i den främmande nya verlden att söka sig arbete. Kom så till en handelsbutik och läste på ett papper i fönstret: »Här får en gosse tjenst». John trädde in. Nå hvad tror du dig kunna uträtta? frågade köpmannen.
6 – Jag har en vacker handstil.
7 – Så så, sade köpmannen och pekade på en kaffesäck, der hans namn stod skrifvet med stora bokstäfver. Här har du bläck, penna och papper; skrif nu mitt namn, såsom det står skrifvet på säcken!
8 John tog pennan och skref med prydliga bokstäfver köpmannens namn, som var Henry Mortlake Stanley.
9 – Det är bra, sade köpmannen. Du får tjenst hos mig; jag vill se hvad du duger till.
10 Och John dugde, ja, han dugde så väl, att grosshandlaren Stanley efter något år tog honom till sin kompanjon och fosterson. Man kan också komma sig fram med en vacker handstil. Men ännu bättre kommer man fram med ett redligt hjerta, god vilja och goda kunskaper.
11 Från denna tid antog John Rowland sin fosterfaders namn och kallade sig som också vi nu böra kalla honom – Henry Mortlake Stanley, eller blott Stanley, som hela verlden nu kallar honom.
12 Detta var omkring år 1859. Några år derefter dog den hederlige grosshandlaren, fosterfadren, och Stanley öfvertog hans affär. Men samtidigt utbröt det stora kriget mellan Amerikas nordstater, som ville frigöra slafvarne, och sydstaterna, som försvarade slafveriet. New-Orleans (läs: Nju-Orlins) vid Missisippifloden är hufvudstad i Louisiana, som vid den tiden höll många negerslafvar och alltså med all ifver deltog i kriget mot nordstaterna. Henry Stanley var då 20 år, köpman och slafegare; alltså gick han med i kriget på sydstaternas sida, stred tappert i många fäktningar och blef likväl aldrig sårad. Vid Pittsburg blef han tillfångatagen, rymde, simmade under fiendens kulregn öfver floden och kom undan till England. Här besökte han sin barndomsberg och sin moder i Wales, men lärde sig också i England att med andra ögon betrakta de olycklige negerslafvarne. Hans längtan förde honom tillbaka till Amerika, och der tog han ånyo krigstjenst, som simpel matros på flottan, men denna gång på nordstaternas sida mot sina förra krigskamrater. Åter utmärkte han sig i flera strider. Vid en sjöträffning blef ett af sydstaternas skepp flytande redlöst och öfvergifvet af sin besättning, men ingen vågade närma sig skeppet under fiendens eld. Stanley simmade med ett tåg till skeppet, fastgjorde tåget, och gjorde det dermed möjligt för sina kamrater att hala skeppet till sig. För denna bragd blef han underlöjtnant och begynte nu skrifva krigsskildringar till tidningen New-York-Herald.
13 Efter kriget kom han med sitt skepp till Konstantinopel och mindre Asien, der han företog ströftåg på egen hand. I Smyrna fängslades han, vägrade muta den turkiske paschan och måste slutligen frigifvas. Kort derefter föll han i röfvares händer, hvilka utplundrade honom och omsider sålde honom|27| som röfvare för betalning åt de turkiska myndigheterna. I stället att lyckas preja Stanley, fick paschan sjelf betala åt honom ett drygt skadestånd, ty amerikanska konsuln i Smyrna var paschans buse.
14 Återkommen till Amerika, tog Stanley afsked ur krigstjensten på flottan och blef tidningskorrespondent. Öfverallt var han med, der det luktade krut i verlden, och öfverallt var han den förste, som visste berätta om ett fältslag. Så hände, att han också var med, när England skickade en krigshär mot Abyssinien. Då stod der ett afgörande fältslag, och derom skulle telegraferas till New-York. Det blef ett långt telegram. För att ingen skulle hinna förut, hyrde Stanley hela telegrafen för en timme, och medan han skref, lät han telegrafera ett kapitel ur bibeln. Det kostade hans tidning 10,000 dollars (50,000 mark), men det ansågs icke för dyrt. Tvärtom blef tidningens egare, mr Bennet, så förtjust öfver denna påpasslighet, att han kort derefter skickade Stanley på sin bekostnad att uppsöka Livingstone i Afrikas öknar. I hela verlden fanns endast en man, som kunde utföra ett sådant storverk, och denneoriginal: enne man var Henry Stanley. Det lyckades honom, icke blott att finna Livingstone, utan ock att 10 år senare lyckligt afsluta det mest sagolika tåg, som någonsin företagits 960 svenska mil genom det inre af Afrika. Berättelsen härom skall upptaga flera tryckta band, och bokhandlarne bjuda en miljon mark för att få utgifva denna berättelse*)Sländan, som ej har en miljon mark så genast till hands, lärer få vänta litet på boken..
15 För närvarande hvilar sig Stanley i Kairo. Han är så van vid Afrikas heta klimat, att han icke vågar sig till Europa under den kalla årstiden. Vallgossen från Wales är nu 49 år gammal. Hans svarta hår har blifvit snöhvitt, hans hy brunbränd af solen som en egyptiers, men hans blick är lika genomträngande klar, hans kraft obruten, hans hållning lika frimodigt lugn, som i hans ungdoms dagar. Solens brännande glöd, sumptrakternas förpestade luft, hunger och sjukdom, eld och vatten, vilddjur och fiender, förgiftade pilar, tusen lifsfaror af alla upptänkliga slag, intet tyckes få makt öfver denne märkvärdige man, förrän han uppfylt den mission, hvartill utan tvifvel en högre makt kallat honom, – Afrikas öppnande för den öfriga verlden. Detta måste han sjelf ha känt, om ej förr, så i öknens enslighet. Med Guds makt är han obetvinglig, utan den intet. Utan den kan en fläkt från ett fönster bortblåsa den starkaste hjelte. Med den eröfrar han nya verldar.
16 Z. T.
*)Sländan, som ej har en miljon mark så genast till hands, lärer få vänta litet på boken.
Kommentaari
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 15/2 1890.
Henry Stanleys ungdom.
1 För femtio år sedan bodde i landskapet Wales i England en fattig arbetare vid namn John Rowland. Walesarne äro ett duktigt folk och hade fordom sitt eget konungarike, der de tappert försvarade sig på sina otillgängliga berg. Men när John Rowland dog, hade han intet annat att lemna i arf åt sin enka, än en rask pojke, som fick sin faders namn och var född 1841. Modern gifte om sig med en slagtare vid namn Jones, och gossen skickades till fattighuset, der han fick gå i skola. När han blef tolf år, ansågs han vara lärd nog att blifva vallgosse i byn. Der vallade han i två år byns får på de ensliga bergen, slet ondt i alla väder, blef härdad, stark och lärde sig något, som alla gossar borde lära, nemligen att frimodigt reda sig sjelf på egen hand.
2 Efter de två åren hände sig att vallgossen kom på besök till sin moder, som dittills så litet tagit vård om honom.original: honom Om hon blef glad att se honom, vet ingen numera, men styffadren, slagtaren Jones, tyckte om den duktige pojken. Hvad skall du valla får? sade styffadren. Jag skall skicka dig i slagtarelära, så kan du komma dig upp i verlden och blifva med tiden slagtareålderman.
3 Unge John Rowland var med om den saken. Godt hufvud hade han och hade lärt sig hvarjehanda i skolan: det vore dock något att blifva en storslagtare, som kejsar Napoleon och andra berömda krigshjeltar; icke var det alltid så roligt i dimman på bergen. John kom till Liverpool och lärde sig den blodiga konsten att göra oxar till biffstek. Trefligt var det just icke, men det gick väl an att klubba en arg oxe. Värre var det att slagta ett stackars beskedligt|26| får, som aldrig gjort ens en mask för när, och John hade vänskap för fåren; de hade ju varit hans trogna vänner på bergen och tycktes alla känna igen honom. Nej, dem ville han icke döda. Då hånade honom de grymme slagtardrängarne, och när han vågade svara dem, läto de sina grofva näfvar lära honom, att en sådan pojkvasker borde hålla sin mun, om han ej ville ha smörj.
4 Detta stod John icke länge ut med. Han var nu på sextonde året och van att reda sig sjelf; hvems träl var han? En mörk natt smög han sig ned till hamnen, kröp ombord på det första fartyg han fann och gömde sig der i lastrummet. Andra dagen hissade fartyget segel, och när det väl var ute på oceanen, kröp John fram ur sitt gömställe. Hvad skulle kaptenen göra? Icke kunde han segla tillbaka med gossen, och icke ville han kasta honom i sjön. John fick följa som skeppsgosse med fartyget till Amerika och gå i matroslära. Men om någon annan gosse får lust att rymma, som John ombord på ett fartyg, är det icke så visst, om han finner en lika hygglig kapten, som John fann. En rymmare kunde hitta på att få göra bekantskap med »katten», – den der knutiga grofva daggen, du vet, och den kan klösa en stackars tröja och rygg mer än godt gör.
5 John kom till staden New-Orleans vid Mexikanska bugten och gick frimodig ut i den främmande nya verlden att söka sig arbete. Kom så till en handelsbutik och läste på ett papper i fönstret: »Här får en gosse tjenst». John trädde in. Nå hvad tror du dig kunna uträtta? frågade köpmannen.
6 – Jag har en vacker handstil.
7 – Så så, sade köpmannen och pekade på en kaffesäck, der hans namn stod skrifvet med stora bokstäfver. Här har du bläck, penna och papper; skrif nu mitt namn, såsom det står skrifvet på säcken!
8 John tog pennan och skref med prydliga bokstäfver köpmannens namn, som var Henry Mortlake Stanley.
9 – Det är bra, sade köpmannen. Du får tjenst hos mig; jag vill se hvad du duger till.
10 Och John dugde, ja, han dugde så väl, att grosshandlaren Stanley efter något år tog honom till sin kompanjon och fosterson. Man kan också komma sig fram med en vacker handstil. Men ännu bättre kommer man fram med ett redligt hjerta, god vilja och goda kunskaper.
11 Från denna tid antog John Rowland sin fosterfaders namn och kallade sig som också vi nu böra kalla honom – Henry Mortlake Stanley, eller blott Stanley, som hela verlden nu kallar honom.
12 Detta var omkring år 1859. Några år derefter dog den hederlige grosshandlaren, fosterfadren, och Stanley öfvertog hans affär. Men samtidigt utbröt det stora kriget mellan Amerikas nordstater, som ville frigöra slafvarne, och sydstaterna, som försvarade slafveriet. New-Orleans (läs: Nju-Orlins) vid Missisippifloden är hufvudstad i Louisiana, som vid den tiden höll många negerslafvar och alltså med all ifver deltog i kriget mot nordstaterna. Henry Stanley var då 20 år, köpman och slafegare; alltså gick han med i kriget på sydstaternas sida, stred tappert i många fäktningar och blef likväl aldrig sårad. Vid Pittsburg blef han tillfångatagen, rymde, simmade under fiendens kulregn öfver floden och kom undan till England. Här besökte han sin barndomsberg och sin moder i Wales, men lärde sig också i England att med andra ögon betrakta de olycklige negerslafvarne. Hans längtan förde honom tillbaka till Amerika, och der tog han ånyo krigstjenst, som simpel matros på flottan, men denna gång på nordstaternas sida mot sina förra krigskamrater. Åter utmärkte han sig i flera strider. Vid en sjöträffning blef ett af sydstaternas skepp flytande redlöst och öfvergifvet af sin besättning, men ingen vågade närma sig skeppet under fiendens eld. Stanley simmade med ett tåg till skeppet, fastgjorde tåget, och gjorde det dermed möjligt för sina kamrater att hala skeppet till sig. För denna bragd blef han underlöjtnant och begynte nu skrifva krigsskildringar till tidningen New-York-Herald.
13 Efter kriget kom han med sitt skepp till Konstantinopel och mindre Asien, der han företog ströftåg på egen hand. I Smyrna fängslades han, vägrade muta den turkiske paschan och måste slutligen frigifvas. Kort derefter föll han i röfvares händer, hvilka utplundrade honom och omsider sålde honom|27| som röfvare för betalning åt de turkiska myndigheterna. I stället att lyckas preja Stanley, fick paschan sjelf betala åt honom ett drygt skadestånd, ty amerikanska konsuln i Smyrna var paschans buse.
14 Återkommen till Amerika, tog Stanley afsked ur krigstjensten på flottan och blef tidningskorrespondent. Öfverallt var han med, der det luktade krut i verlden, och öfverallt var han den förste, som visste berätta om ett fältslag. Så hände, att han också var med, när England skickade en krigshär mot Abyssinien. Då stod der ett afgörande fältslag, och derom skulle telegraferas till New-York. Det blef ett långt telegram. För att ingen skulle hinna förut, hyrde Stanley hela telegrafen för en timme, och medan han skref, lät han telegrafera ett kapitel ur bibeln. Det kostade hans tidning 10,000 dollars (50,000 mark), men det ansågs icke för dyrt. Tvärtom blef tidningens egare, mr Bennet, så förtjust öfver denna påpasslighet, att han kort derefter skickade Stanley på sin bekostnad att uppsöka Livingstone i Afrikas öknar. I hela verlden fanns endast en man, som kunde utföra ett sådant storverk, och denneoriginal: enne man var Henry Stanley. Det lyckades honom, icke blott att finna Livingstone, utan ock att 10 år senare lyckligt afsluta det mest sagolika tåg, som någonsin företagits 960 svenska mil genom det inre af Afrika. Berättelsen härom skall upptaga flera tryckta band, och bokhandlarne bjuda en miljon mark för att få utgifva denna berättelse*)Sländan, som ej har en miljon mark så genast till hands, lärer få vänta litet på boken..
15 För närvarande hvilar sig Stanley i Kairo. Han är så van vid Afrikas heta klimat, att han icke vågar sig till Europa under den kalla årstiden. Vallgossen från Wales är nu 49 år gammal. Hans svarta hår har blifvit snöhvitt, hans hy brunbränd af solen som en egyptiers, men hans blick är lika genomträngande klar, hans kraft obruten, hans hållning lika frimodigt lugn, som i hans ungdoms dagar. Solens brännande glöd, sumptrakternas förpestade luft, hunger och sjukdom, eld och vatten, vilddjur och fiender, förgiftade pilar, tusen lifsfaror af alla upptänkliga slag, intet tyckes få makt öfver denne märkvärdige man, förrän han uppfylt den mission, hvartill utan tvifvel en högre makt kallat honom, – Afrikas öppnande för den öfriga verlden. Detta måste han sjelf ha känt, om ej förr, så i öknens enslighet. Med Guds makt är han obetvinglig, utan den intet. Utan den kan en fläkt från ett fönster bortblåsa den starkaste hjelte. Med den eröfrar han nya verldar.
16 Z. T.