1 Också jag har en ladugård, som fått plats på ett sju qvarter – nej, förlåt, 95 centimeter – långt bräde utanför mitt fönster. Der beta alla morgnar tre par oxar, som icke likna andra oxar i ladugårdarna. Mina oxar trippa på två ben, och deras andra två ben ha blifvit vingar. Svansen har blifvit stjert; nosen har blifvit näbb; hornen ha de slarfvarne stångat bort, ifall de någonsin haft horn, hvarpå jag tviflar. Du förstår kanske, att mina oxar äro talgoxar.
2 Der kommer nu visst både finare och simplare folk till min ladugård. Hämplingen är alltid en sommargäst der och har stundom med sig en förnäm fröken steglitsa. Domherrn koxar dit upp, der han naggar de röda bären af trybusken, men han är så blyg, stackare, han törs sällan dela oxarnes bete. Den som törs, det är gråsparfven, han jagar oxarna från brädet, när det vankas något extra godt på julmorgonen eller vid andra högtidliga tillfällen. Men till all lycka är sparfven snyltgäst vid ett stort sädesmagasin ett par kilometer härifrån, och derför hedrar han oss sällan med sin näsvisa närvaro.
3 Jag vill nu berätta endast om mina oxar, för att du må blifva lika bekant med dem, som jag. Talgoxen hör, som du kanske vet, till mesarnas ryktbara familj, som har fått ett så tvetydigt rykte om sig bland menniskorna. Det är obegripligt hvarför just mesarna anses vara så ökända pultroner. Jo, du skulle se mina oxar; har någon kurage, visst är det de! Ställ fönstret på glänt, så har du dem snart inne i rummet. Gör en ventil i väggen, så har du dem der. De äro det mest nyfikna och påflugna folk man kan tänka sig, der de tro någonting vara att förtjena. När jag var gosse, gjorde jag|18| burar af trädspjelar, inrättade en fallucka, som föll igen, när oxen hoppade in för att snaska en talgbit på pinnen, och så var han fången. Vi hade då en stor förstuga full med oxar, som bodde der om vintern och släpptes fria till våren. Nu fångar jag dem ej mer, jag matar dem fria, de äro då qvickast och gladast att se på. Men säg, att de äro mesar! Säg hellre, att de äro snåla och dumma, den orlofssedeln kan du väl gifva dem; men mesar? Nej, lita du på, att de äro lika orädda tjufpojkar, som du eller jag!
4 Lägg på minnet, att talgoxens latinska namn är parus major: det klingar ju lärdt. Hans uniform känner du: ofvan grönaktig, under gul; hufvudet, strupen och ett band långs bröstet svarta; kinderna hvita, en fläck i nacken gulaktig; yttersta stjertpennan utåt hvit. Han är den störste och snålaste af familjen Mes. Han tycker, som roffåglarna, om mat från djurriket. Gif honom ett stycke talg eller osaltadt fläsk: det är för honom konfekt. Jag brukar binda en sådan godbit vid en tråd från fönstret; den fryser om vintern till is, men oxen naggar derpå, tills blotta tråden är qvar; då naggar han på den: der är ju något qvar af den goda smaken. Sofver jag för länge på morgonen, knackar han på fönstret: nå, latmask, har du glömt min frukost? Vi ha blifvit så goda vänner, att mina oxar trifvas här mest hela sommaren, fastän deras bröder och kusiner då bo i skogen. Till vintern blir min oxe allestädes en menniskovän och kommer till gårdarna för att snaska folkmat. Då har han ej tid att sjunga, bara att äta, och burrar upp sig, när det är kallt. Men när det lider till våren, får han fallenhet för musik, han som de andra, och sjunger: tuditu, tuditu, siidå. Det är ju ej prima konsertsång, men sämre kan man få höra. Han är allmän i hela Europa, norra och mellersta Asien ända till norra Afrika, men Egypten blir honom redan för het. Sådan verldsborgare är min lilla oxe, som alla barn känna och som ej har någon annan ovän, än katten,original: katten sparfhöken och perlugglan. Jag sköt en gång en perluggla på Björkuddens flaggstång, och det gjorde mig ondt, så vacker var hon. Men de, som voro glada, det var mina oxar. De misstänkte, att ugglan enkom infunnit sig här för att spisa dem till frukost.
5 Jag råder alla gossar och flickor att blifva bekanta med talgoxarna. Icke för att man ej kan finna vackrare, snällare fåglar och bättre sångare, än dessa lättsinniga små snålingar, men derför att de bli hos oss hela vintern, när de flesta andra öfvergifvit oss.original: , Då äro mina oxar en ständig påminnelse om, att vi skola vara goda mot djuren. Ingen brasa värmer vinterfåglarnas bon, ingen lampa lyser dem i den långa natten, ingen köksa kokar varm mat åt dem. Utan de smulor vi strö åt dem, ha de endast snön, mörkret och kölden. Var god mot dem, var deras sol och vår!
Mina oxar.
1 Också jag har en ladugård, som fått plats på ett sju qvarter – nej, förlåt, 95 centimeter – långt bräde utanför mitt fönster. Der beta alla morgnar tre par oxar, som icke likna andra oxar i ladugårdarna. Mina oxar trippa på två ben, och deras andra två ben ha blifvit vingar. Svansen har blifvit stjert; nosen har blifvit näbb; hornen ha de slarfvarne stångat bort, ifall de någonsin haft horn, hvarpå jag tviflar. Du förstår kanske, att mina oxar äro talgoxar.
2 Der kommer nu visst både finare och simplare folk till min ladugård. Hämplingen är alltid en sommargäst der och har stundom med sig en förnäm fröken steglitsa. Domherrn koxar dit upp, der han naggar de röda bären af trybusken, men han är så blyg, stackare, han törs sällan dela oxarnes bete. Den som törs, det är gråsparfven, han jagar oxarna från brädet, när det vankas något extra godt på julmorgonen eller vid andra högtidliga tillfällen. Men till all lycka är sparfven snyltgäst vid ett stort sädesmagasin ett par kilometer härifrån, och derför hedrar han oss sällan med sin näsvisa närvaro.
3 Jag vill nu berätta endast om mina oxar, för att du må blifva lika bekant med dem, som jag. Talgoxen hör, som du kanske vet, till mesarnas ryktbara familj, som har fått ett så tvetydigt rykte om sig bland menniskorna. Det är obegripligt hvarför just mesarna anses vara så ökända pultroner. Jo, du skulle se mina oxar; har någon kurage, visst är det de! Ställ fönstret på glänt, så har du dem snart inne i rummet. Gör en ventil i väggen, så har du dem der. De äro det mest nyfikna och påflugna folk man kan tänka sig, der de tro någonting vara att förtjena. När jag var gosse, gjorde jag|18| burar af trädspjelar, inrättade en fallucka, som föll igen, när oxen hoppade in för att snaska en talgbit på pinnen, och så var han fången. Vi hade då en stor förstuga full med oxar, som bodde der om vintern och släpptes fria till våren. Nu fångar jag dem ej mer, jag matar dem fria, de äro då qvickast och gladast att se på. Men säg, att de äro mesar! Säg hellre, att de äro snåla och dumma, den orlofssedeln kan du väl gifva dem; men mesar? Nej, lita du på, att de äro lika orädda tjufpojkar, som du eller jag!
4 Lägg på minnet, att talgoxens latinska namn är parus major: det klingar ju lärdt. Hans uniform känner du: ofvan grönaktig, under gul; hufvudet, strupen och ett band långs bröstet svarta; kinderna hvita, en fläck i nacken gulaktig; yttersta stjertpennan utåt hvit. Han är den störste och snålaste af familjen Mes. Han tycker, som roffåglarna, om mat från djurriket. Gif honom ett stycke talg eller osaltadt fläsk: det är för honom konfekt. Jag brukar binda en sådan godbit vid en tråd från fönstret; den fryser om vintern till is, men oxen naggar derpå, tills blotta tråden är qvar; då naggar han på den: der är ju något qvar af den goda smaken. Sofver jag för länge på morgonen, knackar han på fönstret: nå, latmask, har du glömt min frukost? Vi ha blifvit så goda vänner, att mina oxar trifvas här mest hela sommaren, fastän deras bröder och kusiner då bo i skogen. Till vintern blir min oxe allestädes en menniskovän och kommer till gårdarna för att snaska folkmat. Då har han ej tid att sjunga, bara att äta, och burrar upp sig, när det är kallt. Men när det lider till våren, får han fallenhet för musik, han som de andra, och sjunger: tuditu, tuditu, siidå. Det är ju ej prima konsertsång, men sämre kan man få höra. Han är allmän i hela Europa, norra och mellersta Asien ända till norra Afrika, men Egypten blir honom redan för het. Sådan verldsborgare är min lilla oxe, som alla barn känna och som ej har någon annan ovän, än katten,original: katten sparfhöken och perlugglan. Jag sköt en gång en perluggla på Björkuddens flaggstång, och det gjorde mig ondt, så vacker var hon. Men de, som voro glada, det var mina oxar. De misstänkte, att ugglan enkom infunnit sig här för att spisa dem till frukost.
5 Jag råder alla gossar och flickor att blifva bekanta med talgoxarna. Icke för att man ej kan finna vackrare, snällare fåglar och bättre sångare, än dessa lättsinniga små snålingar, men derför att de bli hos oss hela vintern, när de flesta andra öfvergifvit oss.original: , Då äro mina oxar en ständig påminnelse om, att vi skola vara goda mot djuren. Ingen brasa värmer vinterfåglarnas bon, ingen lampa lyser dem i den långa natten, ingen köksa kokar varm mat åt dem. Utan de smulor vi strö åt dem, ha de endast snön, mörkret och kölden. Var god mot dem, var deras sol och vår!
6 Z. T.