1 Det är besvärligt för gossar och flickor, som läsa verldshistorien, att deras lexa blir för hvarje år större, allteftersom verldshistorien tillvexer med nya märkvärdiga händelser. Nu sednast har kappseglingen vid Majstrand kommit att öka lexan för våra efterkommande.
2 Sista somras berättade Trollsländan om kappseglingen i Sommarvik. Den var utan tvifvel europeisk, men kappseglingen vid Majstrand är verldshistorisk. Ty det finns ingenstädes förut skrifvet, att sextiotre barkskepp på engång seglat i kapp.
3 Fem hela veckor räckte tillrustningarna till detta stora företag. Redare, byggmästare och varfstimmermän hade natt och dag varit i full verksamhet, utom att de sofvo 10 timmar hvar natt och plockade bär om dagarna. De hade magrat af bekymmer, fastän de åto|| fyra goda mål om dagen och något extra mellanåt. Bark och papper hade stigit i pris; det var sällsynt att se en ledig tälgknif. Men så blef det också en flotta! När hon radades upp till verldens beundran på långa brädstycken, fartyg vid fartyg, måste alla med rättmätig stolthet erkänna, att en sådan kappseglingsflotta aldrig har varit sedd sedan Xerxes tid, när han seglade öfver Hellesponten.
4 Sextiotre mönstergiltiga fartyg var det, alla af bark, med master, segel, roder, köl, skeppare, flagg och namn, utom kilbåtar och däckade fartyg, som ej fingo deltaga i kappseglingen. Största fartyget hette Rephanut, kapten Tuna-Pehr, 8 tum långt; det minsta var Jeppe, kapten Stolt, hvars längd från bogsprötet till rodret var omkring 2 tum. Föröfrigt voro de byggda och tacklade efter mycket olika mönster, en del urgröpta och försedda med kajutor och lastrum, andra släta som monitorer, somliga med barlast, andra utan, somliga smala och aflånga som klipperfartyg, andra nästan runda som seglande flundror. Några hade köl af jernspikar och segel utklippta af blårandiga papperschemisetter, hvilket var en ny och lycklig uppfinning i skeppsbyggeriets historia. Fartygens namn voro lika märkvärdiga som de sjelfva, det kan man förstå, men det blefve för långt att uppräkna.
5 Majstrand ligger vid stranden af en ö i Bottniska viken, och framför ön är en stor fjärd i öster. Alltså ville man ha ostlig vind, för att kunna mottaga den kappseglande flottan vid stranden. Äfven nordan hade varit god, men flaggan behagade visa vest och nordvest. Får gå för vestan, sade kappseglarne, när de ledsnat att vänta, och så utspändes en lina på lagomt afstånd i fjärden, för att mota seglarne, och vid dess ena ände utankrades en flagga, vid dess andra ände en påle, för att precis kunna bestämma när något fartyg hunnit till målet.
6 Det var den 13 Augusti 1873 klockan 11 på förmiddagen. Redarne ställde sina ur – de som hade ett ur – och kaffepannan sattes på elden. Redarne som ägde fartygen, voro 8 herrar och gossar samt 9 flickor och fruar, den äldsta 67 och den yngsta 8 år. I längden var en stor åtskilnad, ty den längsta var omkring 4 alnar lång, medan den minste knappt stod med nästippen öfver alnstickan.
7 Alla de yngre foro nu ut i båtar, och de tre yngste voro enkom beställde till hurrabasar. De räknades ett, tu, tre, ända till tolf, och när det kommenderades tolf, skjötos alla|| fartyg ut på samma gång. Der hände några små misstag i brådskan, så att fem eller sex råkade vända masterna nedåt och kölen i vädret, men detta blef snart hjelpt, och så begaf sig hela den stora flottan till sjös.
8 En så vacker syn kan icke beskrifvas. Den stora fjärden låg alldeles högblå uti det klara solskenet, och en sakta vind, just enkom skapad för barkskepp, krusade vattnets yta med små barnsliga vågor, likasom hade vinden sjelf varit ett barns andedrägt. Inom två eller tre minuter hade flottan spridit ut sig öfver en stor del af fjärden och styrde sin kurs åt alla möjliga håll. Det såg ut som hade den blå fjärden varit betäckt med en svärm af små, hvita fågelungar, som lekfullt och nyckfullt simmade hit och dit, ty hvarje fartygs kapten tycktes ha sitt hufvud för sig, och detta berodde på huru rodren och seglen voro ställda. Somliga styrde med och somliga mot vinden, andra gingo för sida-vind, och några togo sig för att segla uti en rund ring. Dervid puffade soliga mot sina grannar, likasom hade det icke funnits rum nog på fjärden. Det var besynnerligt att se huru de seglade rakt i vägen för andra och stötte dem i sidan och svängde dem rundtom med aktern förut. En lifräddningsbåt, som hette Trefina och var gjord af konstigt utskurna röstrån med kork och jernspikar, var den besvärligaste af alla. Trefina äntrade en liten skonert, som hette Gladan, hängde sig fast vid hennes sida som en sjöröfvare och släppte henne icke, förrän kappseglingen var förbi. Den stackars Gladan sökte af alla krafter att flaxa sig lös, men fåfängt: de drefvo båda med sidan förut som spånor på fjärden
9 Somliga seglade, som man säger, i ogjort väder. Briggen Runkina, som var smal med hög tackling och seglade så väl, att hon troligane vunnit pris, om hon icke styrt efter sin egen näsa, företog sig att segla rätt ut till hafs och ankrade troligen först i Vesterbotten. Kraka, som fördes af kapten Blåsväder, och Korfven, som fördes af kapten Puff, styrde galen kosa rätt emot stranden, men ångrade sig på halfva vägen och vände om. Kapten Gröls med »Ackuraten» och kapten Bore med »Anemotis» stångade bogspröten af hvarandra, men sluppo åter lösa och vände hvarandra ryggen med förakt. Sex fiskmåsar – lefvande, verkliga fiskmåsar – sutto i rad på vattnet ett stycke derifrån och betraktade med förundran detta spektakel.
10 Ändtligen begynte de bäste|| och klokaste seglarne att närma sig målet, och då blef en allmän nyfikenhet. Ni skulle ha hört hurrabasarne, när den ypperste seglaren, klipperfartyget Fornward, fördt af kapten Tom Hatteras, allraförst rörde vid den långa utspända linan, som utgjorde målet! Hurra! hurra! gick ett rop öfver alla stränder och fjärdar och och små vågor, solen sken, fiskmåsarna flögo som hvita stjernor emot den blå himlen, laxar och gäddor hoppade till af förvåning, de små löjorna koxade upp ur vattnet, och den sakta nordvestvinden blef så förbryllad, att han slokade vingarna och strax derefter sprang om till sydost. Med samma hurra och jubel helsades alla de efterkommande pristagarne. Derpå uppsamlades så många fartyg man kunde få fatt och upptogos i båtarne, men sex eller sju hade seglat till hafs, och dem måste man efterlysa i Sverige. Sist upptogs äfven Asinus, ty det var sagt, att den sämste seglaren, som icke kommit ur fläcken, skulle få rang, heder och värdighet af kappseglingens Asinus, och han skulle få sitt pris, likasom alla de andra.
11 Nu rodde alla i land, och der blef ett högtigligt tal och en stor prisutdelning i närvaro af många förtjuste åskådare. De märkvärdiga priserna utföllo i följande ordning:
12 Första priset: den trumpet, som Achilles blåste vid Trojas belägring; vanns af Forward, kapten Tom Hatteras. Redare den 4 alnar långe kusin John.
13 Andra priset:drottning Victorias juvelsmycke med ostindiska diamanter, värdt 100,000 pund sterling; vanns af slupen N:o 13, kapten Lotsberg. Redare kusin John.
14 Tredje priset: Röfvareföraren Rinaldo Rinaldini jemte hans brud Esmeralda Preciosa, originalporträtter, infattade i guld. Vanns af Concordia, kapten Vippstjert. Redarinna moster Thilda.
15 Fjerde priset: Tre dyrbara fragmenter af Hans Majestät Konung Oskar II:s kröningskrokan i Trondhjem. Vanns af Svanen, kapten Arvid Svan, Redarinna Mimmi L.
16 Femte priset: Porträtt af den bengaliska tigern Ahriman, som fordom bortröfvade prinsessan Lindagull. Infattadt i guld. Vanns af Blås opp, kapten Blåman. Redarinna moster Ida.
17 Sjette priset: Fyra kejserliga pepparkakor, bakade af Hennes Kejserliga Höghet ** för detta välgörande ändamål. Vanns af Balder, kapten Pelleson. Redare Georg H.
18 Sjunde priset: tre kungliga pepparkakor, bakade af prinsessan Thyra för denna verldsbekanta seglats på Östersjön.|| Vanns af Snabb, kapten Backus. Redarinna Lotti D.
19 Åttonde priset: porträtt af en karmosinröd dufva från belägringen af Paris. Vanns af Rephanut, kapten Thuna Pehr. Redare morbror L.
20 Nionde priset: två snusbruna pepparkakor, bakade af Kajsa Warg, samt ett fikon, som tillhört Kajsa Rulta. Vanns af Polhem, kapten Svensson. Redare kusin John.
21 Tionde priset: Franska republikens kröningskonfekt, förärad af marskalk Mac Mahon. Vanns af Flundran, kapten Liljestedt. Redare Werner L.
22 Asinuspriset: ett band rysskringlor. Vanns af Hämplingen, kapten Nordpol. Redare var en person, som blygsamt vill vara okänd, men som blef mycket glad öfver vinsten och äran.
23 Sedan alla de vinnande med glädjestrålande ögon och under starka hurrarop mottagit sina priser, afslöts denna ryktbara och verldsberömda kappsegling med ett kringbjudande af stora brickor, innehållande kaffe och fina dopperier.
Kappseglingen vid Majstrand
den 13 Augusti 1873.
1 Det är besvärligt för gossar och flickor, som läsa verldshistorien, att deras lexa blir för hvarje år större, allteftersom verldshistorien tillvexer med nya märkvärdiga händelser. Nu sednast har kappseglingen vid Majstrand kommit att öka lexan för våra efterkommande.
2 Sista somras berättade Trollsländan om kappseglingen i Sommarvik. Den var utan tvifvel europeisk, men kappseglingen vid Majstrand är verldshistorisk. Ty det finns ingenstädes förut skrifvet, att sextiotre barkskepp på engång seglat i kapp.
3 Fem hela veckor räckte tillrustningarna till detta stora företag. Redare, byggmästare och varfstimmermän hade natt och dag varit i full verksamhet, utom att de sofvo 10 timmar hvar natt och plockade bär om dagarna. De hade magrat af bekymmer, fastän de åto|| fyra goda mål om dagen och något extra mellanåt. Bark och papper hade stigit i pris; det var sällsynt att se en ledig tälgknif. Men så blef det också en flotta! När hon radades upp till verldens beundran på långa brädstycken, fartyg vid fartyg, måste alla med rättmätig stolthet erkänna, att en sådan kappseglingsflotta aldrig har varit sedd sedan Xerxes tid, när han seglade öfver Hellesponten.
4 Sextiotre mönstergiltiga fartyg var det, alla af bark, med master, segel, roder, köl, skeppare, flagg och namn, utom kilbåtar och däckade fartyg, som ej fingo deltaga i kappseglingen. Största fartyget hette Rephanut, kapten Tuna-Pehr, 8 tum långt; det minsta var Jeppe, kapten Stolt, hvars längd från bogsprötet till rodret var omkring 2 tum. Föröfrigt voro de byggda och tacklade efter mycket olika mönster, en del urgröpta och försedda med kajutor och lastrum, andra släta som monitorer, somliga med barlast, andra utan, somliga smala och aflånga som klipperfartyg, andra nästan runda som seglande flundror. Några hade köl af jernspikar och segel utklippta af blårandiga papperschemisetter, hvilket var en ny och lycklig uppfinning i skeppsbyggeriets historia. Fartygens namn voro lika märkvärdiga som de sjelfva, det kan man förstå, men det blefve för långt att uppräkna.
5 Majstrand ligger vid stranden af en ö i Bottniska viken, och framför ön är en stor fjärd i öster. Alltså ville man ha ostlig vind, för att kunna mottaga den kappseglande flottan vid stranden. Äfven nordan hade varit god, men flaggan behagade visa vest och nordvest. Får gå för vestan, sade kappseglarne, när de ledsnat att vänta, och så utspändes en lina på lagomt afstånd i fjärden, för att mota seglarne, och vid dess ena ände utankrades en flagga, vid dess andra ände en påle, för att precis kunna bestämma när något fartyg hunnit till målet.
6 Det var den 13 Augusti 1873 klockan 11 på förmiddagen. Redarne ställde sina ur – de som hade ett ur – och kaffepannan sattes på elden. Redarne som ägde fartygen, voro 8 herrar och gossar samt 9 flickor och fruar, den äldsta 67 och den yngsta 8 år. I längden var en stor åtskilnad, ty den längsta var omkring 4 alnar lång, medan den minste knappt stod med nästippen öfver alnstickan.
7 Alla de yngre foro nu ut i båtar, och de tre yngste voro enkom beställde till hurrabasar. De räknades ett, tu, tre, ända till tolf, och när det kommenderades tolf, skjötos alla|| fartyg ut på samma gång. Der hände några små misstag i brådskan, så att fem eller sex råkade vända masterna nedåt och kölen i vädret, men detta blef snart hjelpt, och så begaf sig hela den stora flottan till sjös.
8 En så vacker syn kan icke beskrifvas. Den stora fjärden låg alldeles högblå uti det klara solskenet, och en sakta vind, just enkom skapad för barkskepp, krusade vattnets yta med små barnsliga vågor, likasom hade vinden sjelf varit ett barns andedrägt. Inom två eller tre minuter hade flottan spridit ut sig öfver en stor del af fjärden och styrde sin kurs åt alla möjliga håll. Det såg ut som hade den blå fjärden varit betäckt med en svärm af små, hvita fågelungar, som lekfullt och nyckfullt simmade hit och dit, ty hvarje fartygs kapten tycktes ha sitt hufvud för sig, och detta berodde på huru rodren och seglen voro ställda. Somliga styrde med och somliga mot vinden, andra gingo för sida-vind, och några togo sig för att segla uti en rund ring. Dervid puffade soliga mot sina grannar, likasom hade det icke funnits rum nog på fjärden. Det var besynnerligt att se huru de seglade rakt i vägen för andra och stötte dem i sidan och svängde dem rundtom med aktern förut. En lifräddningsbåt, som hette Trefina och var gjord af konstigt utskurna röstrån med kork och jernspikar, var den besvärligaste af alla. Trefina äntrade en liten skonert, som hette Gladan, hängde sig fast vid hennes sida som en sjöröfvare och släppte henne icke, förrän kappseglingen var förbi. Den stackars Gladan sökte af alla krafter att flaxa sig lös, men fåfängt: de drefvo båda med sidan förut som spånor på fjärden
9 Somliga seglade, som man säger, i ogjort väder. Briggen Runkina, som var smal med hög tackling och seglade så väl, att hon troligane vunnit pris, om hon icke styrt efter sin egen näsa, företog sig att segla rätt ut till hafs och ankrade troligen först i Vesterbotten. Kraka, som fördes af kapten Blåsväder, och Korfven, som fördes af kapten Puff, styrde galen kosa rätt emot stranden, men ångrade sig på halfva vägen och vände om. Kapten Gröls med »Ackuraten» och kapten Bore med »Anemotis» stångade bogspröten af hvarandra, men sluppo åter lösa och vände hvarandra ryggen med förakt. Sex fiskmåsar – lefvande, verkliga fiskmåsar – sutto i rad på vattnet ett stycke derifrån och betraktade med förundran detta spektakel.
10 Ändtligen begynte de bäste|| och klokaste seglarne att närma sig målet, och då blef en allmän nyfikenhet. Ni skulle ha hört hurrabasarne, när den ypperste seglaren, klipperfartyget Fornward, fördt af kapten Tom Hatteras, allraförst rörde vid den långa utspända linan, som utgjorde målet! Hurra! hurra! gick ett rop öfver alla stränder och fjärdar och och små vågor, solen sken, fiskmåsarna flögo som hvita stjernor emot den blå himlen, laxar och gäddor hoppade till af förvåning, de små löjorna koxade upp ur vattnet, och den sakta nordvestvinden blef så förbryllad, att han slokade vingarna och strax derefter sprang om till sydost. Med samma hurra och jubel helsades alla de efterkommande pristagarne. Derpå uppsamlades så många fartyg man kunde få fatt och upptogos i båtarne, men sex eller sju hade seglat till hafs, och dem måste man efterlysa i Sverige. Sist upptogs äfven Asinus, ty det var sagt, att den sämste seglaren, som icke kommit ur fläcken, skulle få rang, heder och värdighet af kappseglingens Asinus, och han skulle få sitt pris, likasom alla de andra.
11 Nu rodde alla i land, och der blef ett högtigligt tal och en stor prisutdelning i närvaro af många förtjuste åskådare. De märkvärdiga priserna utföllo i följande ordning:
12 Första priset: den trumpet, som Achilles blåste vid Trojas belägring; vanns af Forward, kapten Tom Hatteras. Redare den 4 alnar långe kusin John.
13 Andra priset: drottning Victorias juvelsmycke med ostindiska diamanter, värdt 100,000 pund sterling; vanns af slupen N:o 13, kapten Lotsberg. Redare kusin John.
14 Tredje priset: Röfvareföraren Rinaldo Rinaldini jemte hans brud Esmeralda Preciosa, originalporträtter, infattade i guld. Vanns af Concordia, kapten Vippstjert. Redarinna moster Thilda.
15 Fjerde priset: Tre dyrbara fragmenter af Hans Majestät Konung Oskar II:s kröningskrokan i Trondhjem. Vanns af Svanen, kapten Arvid Svan, Redarinna Mimmi L.
16 Femte priset: Porträtt af den bengaliska tigern Ahriman, som fordom bortröfvade prinsessan Lindagull. Infattadt i guld. Vanns af Blås opp, kapten Blåman. Redarinna moster Ida.
17 Sjette priset: Fyra kejserliga pepparkakor, bakade af Hennes Kejserliga Höghet ** för detta välgörande ändamål. Vanns af Balder, kapten Pelleson. Redare Georg H.
18 Sjunde priset: tre kungliga pepparkakor, bakade af prinsessan Thyra för denna verldsbekanta seglats på Östersjön.|| Vanns af Snabb, kapten Backus. Redarinna Lotti D.
19 Åttonde priset: porträtt af en karmosinröd dufva från belägringen af Paris. Vanns af Rephanut, kapten Thuna Pehr. Redare morbror L.
20 Nionde priset: två snusbruna pepparkakor, bakade af Kajsa Warg, samt ett fikon, som tillhört Kajsa Rulta. Vanns af Polhem, kapten Svensson. Redare kusin John.
21 Tionde priset: Franska republikens kröningskonfekt, förärad af marskalk Mac Mahon. Vanns af Flundran, kapten Liljestedt. Redare Werner L.
22 Asinuspriset: ett band rysskringlor. Vanns af Hämplingen, kapten Nordpol. Redare var en person, som blygsamt vill vara okänd, men som blef mycket glad öfver vinsten och äran.
23 Sedan alla de vinnande med glädjestrålande ögon och under starka hurrarop mottagit sina priser, afslöts denna ryktbara och verldsberömda kappsegling med ett kringbjudande af stora brickor, innehållande kaffe och fina dopperier.
24 Trollsländans Korrespondent.