1 Nu är det sommar; – allt lefver, allt växer, allt tillbeder sin Skapare. Du som älskar den fria naturen, vill du höra en vink om dess lif?
2 Vet du huru den första växtens lif börjat? Nej, det förstår du icke, ingen annan vet det, än den, som tror, att Gud Allsmäktig har skapat himmel och jord. Han vet det, han vet, att allt lifs början är ett underverk.
3 Eller är det icke ett underverk, när du ser denna lilla fattiga tallkott och vet, att om du sår den i jorden, skall deraf uppväxa ett himmelshögt träd? Är det icke ett underverk, att ett sädeskorn gror i jorden, ja, att det kan ligga begrafvet i tretusen år, såsom de korn, hvilka man funnit i de egyptiska mumiegrafvarna, och när du utsår det kornet, uppväxer deraf ett rikt sädesstånd, alldeles lika med Egyptens korn under Faraonernes tid? Furan ligger fördold i tallkotten, sädesaxet ligger fördoldt i frökornet; de vänta sin tid och gro, när den kommit.
4 Öfverallt omgifvas vi af skapelsens under, som vi se för våra ögon och fatta med våra händer. Ändock finnas de, som säga, att underverk äro emot naturens lagar. De säga, att allt har uppkommit af sig sjelf, likasom hade någon varit med om alltings början. De säga, att när regnet fallit och solen skinat på jordens mull, ha der uppkommit växter och djur af sig sjelfva, likasom man ser mögelväxten uppstå på brödet och små djur simma i stillastående vatten, utan att någon vet huru de kommit dit. För att nu utröna denna gåtan, ha de nyaste naturforskarne med yttersta omsorg renat vatten och afstängt det från all luft och låtit det ligga flera år i ett täppt glasrör, och se, då har der icke funnits ett spår af något lefvande väsende. Derför är man nu alldeles säker derpå, att ingen växt och intet djur kan uppstå af sig sjelf, utan att|98| der förut varit ett lefvande frö, hvarur de uppstått. Stenen förblifver sten och mullen mull, vattnet vatten och luften luft, om der ej kommer till dem ett lifsfrö utifrån. Men derför att sådana frön, som kringflyga i luften eller simma i vattnet, ofta äro så små och så fina, att vi ej kunna se dem, derför ha så många härtills trott, att lefvande varelser kunna uppkomma af sig sjelfva. Nu vet man det bättre. Nu vet man, att lif kommer endast af lif och utan ett lifsfrö, som funnits förut, kan ingen växt och intet djur födas.
5 Men veta vi detta, så veta vi också, att det första lifvet på jorden kan endast ha kommit från Gud. Och så tvingas äfven den mest tviflande att bekänna Gud såsom alltings Skapare. Ty har han skapat lifvet på jorden, så måste han ju också ha skapat jordens grundämnen, hvaraf lifvet hemtar sin näring. Huru skulle de annars vara så vist tillredda och omblandade med hvarandra, att de just enkom äro afsedda att underhålla lefvande varelser?
6 Alla årstider vittna om Guds allmakt, vishet och godhet. Men särskildt skall du minnas, när du går ut om sommaren, att hela naturen prisar Gud. Allt, som du ser, är ett underverk af Guds skapande hand. När du tänker tillbaka på vintern och mörkret och kölden och nu ser allt blomstra så herrligt, är ju sommaren sjelf ett underverk. Hvem af oss kan förvandla jorden? Räck ut din hand och tag hvad du först får fatt uti, – ett grässtrå, ett björklöf, en surrande fluga. Ingen menniska, om hon också vore den klokaste eller skickligaste, kan göra det fröet, det löfvet eller den flugan. Tag ett förstoringsglas, och betrakta löfvet, som skall förvissna i höst! Det är konstrikt bygdt af små gröna blåsor, som kallas celler, och sammanbundet af fina bladådror, hvilka utgrena sig kring stjelken som ett nät af trådar. Gör efter det, om du kan! Du kan ju rita af det eller klippa ut något dylikt af papper och tyg; men se först på naturens verk och sedan på ditt, så märker du skilnaden. Eller baka af mjöl någonting, som liknar ett sädeskorn; lägg det i jorden, och försök om det gror! Ditt papperslöf är förvissnadt, innan det lefde; din tygblomma doftar icke, ditt sädeskorn gror icke. Du kan icke eftergöra naturen, du kan endast afbilda henne, och äfven detta ofullkomligt.
7 Ty när det heter i skapelsehistorien: »Gud såg på allt sitt verk och såg att det var godt», så betyder detta, att allt skapadt är fullkomligt i sin art och för sitt ändamål. Ingen dödlig kan göra det lika godt eller bättre. Bristerna ha kommit efteråt med menniskans synd. Menniskan kan uppfostra växter och djur, så att de blifva skönare och skickligare, men det kan hon göra endast genom att undanrödja bristerna.
8 Det hemlighetsfulla, som tjusar oss i sommarens fägring, är icke blott dess skönhet, dess rika mångfald eller dess vederqvickelse för oss, trötta jordebarn, – det är ännu mycket mera dess friska, allt genomströmmande lif. Lifvet är ett underverk, hvar du går, men det stiger i grader. Fråga det grå berget hvarför det aldrig växer, aldrig andas, och det skall svara: jag förstår icke hvad du menar. Växten förstår det, han andas och växer, men fråga honom hvarför han icke rör sig fritt, endast vaggar för vinden, och han skall svara som berget: jag förstår dig icke; hvad vill det säga att röras fritt? Fråga djuret hvarför det icke talar, och det skall svara: hvad vill det säga, att tala? Fråga den vid jorden bundna menniskan hvarför hon icke söker Guds rike förmer än äta, dricka eller må väl, och hon skall svara: hvad vill det säga, Guds rike?
9 Se, så stiger lifvet allt högre uppåt, till dess att det uppnår sin källa; men öfverallt måste der komma ett lifsfrö utifrån och upplyfta det lägre till det högre. Stenen förstår ej växten, växten förstår ej djuret, djuret förstår ej menniskan, och den jordiskt sinnade menniskan förstår ej den himmelskt sinnade menniskan. Gud allena förstår allt, han är den, som allt verkar i alla.
10 Z. T.
Kommentaari
Kommentar
Betraktelsen publicerades i Nya Trollsländan 7/7 1888.
Naturens lif.
1 Nu är det sommar; – allt lefver, allt växer, allt tillbeder sin Skapare. Du som älskar den fria naturen, vill du höra en vink om dess lif?
2 Vet du huru den första växtens lif börjat? Nej, det förstår du icke, ingen annan vet det, än den, som tror, att Gud Allsmäktig har skapat himmel och jord. Han vet det, han vet, att allt lifs början är ett underverk.
3 Eller är det icke ett underverk, när du ser denna lilla fattiga tallkott och vet, att om du sår den i jorden, skall deraf uppväxa ett himmelshögt träd? Är det icke ett underverk, att ett sädeskorn gror i jorden, ja, att det kan ligga begrafvet i tretusen år, såsom de korn, hvilka man funnit i de egyptiska mumiegrafvarna, och när du utsår det kornet, uppväxer deraf ett rikt sädesstånd, alldeles lika med Egyptens korn under Faraonernes tid? Furan ligger fördold i tallkotten, sädesaxet ligger fördoldt i frökornet; de vänta sin tid och gro, när den kommit.
4 Öfverallt omgifvas vi af skapelsens under, som vi se för våra ögon och fatta med våra händer. Ändock finnas de, som säga, att underverk äro emot naturens lagar. De säga, att allt har uppkommit af sig sjelf, likasom hade någon varit med om alltings början. De säga, att när regnet fallit och solen skinat på jordens mull, ha der uppkommit växter och djur af sig sjelfva, likasom man ser mögelväxten uppstå på brödet och små djur simma i stillastående vatten, utan att någon vet huru de kommit dit. För att nu utröna denna gåtan, ha de nyaste naturforskarne med yttersta omsorg renat vatten och afstängt det från all luft och låtit det ligga flera år i ett täppt glasrör, och se, då har der icke funnits ett spår af något lefvande väsende. Derför är man nu alldeles säker derpå, att ingen växt och intet djur kan uppstå af sig sjelf, utan att|98| der förut varit ett lefvande frö, hvarur de uppstått. Stenen förblifver sten och mullen mull, vattnet vatten och luften luft, om der ej kommer till dem ett lifsfrö utifrån. Men derför att sådana frön, som kringflyga i luften eller simma i vattnet, ofta äro så små och så fina, att vi ej kunna se dem, derför ha så många härtills trott, att lefvande varelser kunna uppkomma af sig sjelfva. Nu vet man det bättre. Nu vet man, att lif kommer endast af lif och utan ett lifsfrö, som funnits förut, kan ingen växt och intet djur födas.
5 Men veta vi detta, så veta vi också, att det första lifvet på jorden kan endast ha kommit från Gud. Och så tvingas äfven den mest tviflande att bekänna Gud såsom alltings Skapare. Ty har han skapat lifvet på jorden, så måste han ju också ha skapat jordens grundämnen, hvaraf lifvet hemtar sin näring. Huru skulle de annars vara så vist tillredda och omblandade med hvarandra, att de just enkom äro afsedda att underhålla lefvande varelser?
6 Alla årstider vittna om Guds allmakt, vishet och godhet. Men särskildt skall du minnas, när du går ut om sommaren, att hela naturen prisar Gud. Allt, som du ser, är ett underverk af Guds skapande hand. När du tänker tillbaka på vintern och mörkret och kölden och nu ser allt blomstra så herrligt, är ju sommaren sjelf ett underverk. Hvem af oss kan förvandla jorden? Räck ut din hand och tag hvad du först får fatt uti, – ett grässtrå, ett björklöf, en surrande fluga. Ingen menniska, om hon också vore den klokaste eller skickligaste, kan göra det fröet, det löfvet eller den flugan. Tag ett förstoringsglas, och betrakta löfvet, som skall förvissna i höst! Det är konstrikt bygdt af små gröna blåsor, som kallas celler, och sammanbundet af fina bladådror, hvilka utgrena sig kring stjelken som ett nät af trådar. Gör efter det, om du kan! Du kan ju rita af det eller klippa ut något dylikt af papper och tyg; men se först på naturens verk och sedan på ditt, så märker du skilnaden. Eller baka af mjöl någonting, som liknar ett sädeskorn; lägg det i jorden, och försök om det gror! Ditt papperslöf är förvissnadt, innan det lefde; din tygblomma doftar icke, ditt sädeskorn gror icke. Du kan icke eftergöra naturen, du kan endast afbilda henne, och äfven detta ofullkomligt.
7 Ty när det heter i skapelsehistorien: »Gud såg på allt sitt verk och såg att det var godt», så betyder detta, att allt skapadt är fullkomligt i sin art och för sitt ändamål. Ingen dödlig kan göra det lika godt eller bättre. Bristerna ha kommit efteråt med menniskans synd. Menniskan kan uppfostra växter och djur, så att de blifva skönare och skickligare, men det kan hon göra endast genom att undanrödja bristerna.
8 Det hemlighetsfulla, som tjusar oss i sommarens fägring, är icke blott dess skönhet, dess rika mångfald eller dess vederqvickelse för oss, trötta jordebarn, – det är ännu mycket mera dess friska, allt genomströmmande lif. Lifvet är ett underverk, hvar du går, men det stiger i grader. Fråga det grå berget hvarför det aldrig växer, aldrig andas, och det skall svara: jag förstår icke hvad du menar. Växten förstår det, han andas och växer, men fråga honom hvarför han icke rör sig fritt, endast vaggar för vinden, och han skall svara som berget: jag förstår dig icke; hvad vill det säga att röras fritt? Fråga djuret hvarför det icke talar, och det skall svara: hvad vill det säga, att tala? Fråga den vid jorden bundna menniskan hvarför hon icke söker Guds rike förmer än äta, dricka eller må väl, och hon skall svara: hvad vill det säga, Guds rike?
9 Se, så stiger lifvet allt högre uppåt, till dess att det uppnår sin källa; men öfverallt måste der komma ett lifsfrö utifrån och upplyfta det lägre till det högre. Stenen förstår ej växten, växten förstår ej djuret, djuret förstår ej menniskan, och den jordiskt sinnade menniskan förstår ej den himmelskt sinnade menniskan. Gud allena förstår allt, han är den, som allt verkar i alla.
10 Z. T.