[409]

Carls Nyårsönskningar.

Nu är den tiden kommen, att önska godt nytt år

Med helsa, lyra, fästmö, frid och lycka;

Men önskar jag, så önskaoriginal: ur jag så att det förslår,

Och det må ingen afundsman förtycka.

Jag ville stå på bergen en frostig nyårsnatt

Och låta himlens stjernor på jorden strö sin skatt

Och hela verlden till mitt hjerta trycka.

Och vore jag nu konung i stolta Engeland,

Så skulle alla fattiga bli rika,

Så skulle alla slafvar bli lösta af sitt band

|410|

Och de förtryckta få sin rätt tillika.

Och vore jag en kejsare, hög och väldelig,

Så gjorde jag dem fria, de folk, som lydde mig,

Och då så skulle de mig aldrig svika.

Och vore jag Guds engel, Guds starke Michael,

Så skulle jag upplyfta Finlands hällar

Och ställa det orubbligt till tidens sena qväll

Vid jordens midt, på morgonrodnans fjällar.

Det skulle aldrig hungra och aldrig frysa mer,

Det skulle strida mäktigt för sanningens banér

Och sönderslita mörkrets tunga fällar.

Men nu är jag ej konung, ej kejsare i prakt,

Guds Michael jag icke heller blifver;

Jag är en ringa gosse, och all min stora makt

Är lik en flinga snö, som vinden drifver.

Hvad kan jag gifva verlden, som den ej har förut?

Hur kan jag lyckliggöra mitt Finland en minut,

Om om också jag mitt hela lif det gifver?

Jag vet hvad jag vill göra. Jag ger hvad jag förmår,

Jag vill ej mer mitt stora värf försofva;

Jag vill arbeta trofast i detta nya år

Och vexa till i kraft och all god gåfva.

Och äro vi då många, som samma löfte gjort,

Så står voriginal: rårt land i blomma, så blir det starkt och stort,

Och så åt verldens ljus vår arm vi lofva.

Z. T.